Blog Image

Creative-Cuisine

Demokratiskt, Faktabaserad, Oberoende

Denna Blogg är privat och uttrycker endast mina personliga tanker och åsikter. Ifrågasättande, Kritisk, Faktabaserad och ej påverkad av Särintressen. Önskar påpekar att jag är inte anställd längre hos någon utan en fristående konsult.

Varför vi kommer tillbaka till en restaurang ?

Arbetsliv Organisation Ledarskap, Mat och Vin, Trender och Framtiden Posted on fre, januari 16, 2026 11:03

Restaurangerna behöver inte sänkt matmoms utan behöver tänka varför gästerna kommer tillbaka eller inte ?

Det finns en särskild sorts kvällar man minns. Inte för vad man åt i detalj, inte ens alltid för vem man var där med – utan för känslan av att ha befunnit sig på rätt plats. En plats där tiden saktade in. Där samtalen bar. Där man, om så bara för ett par timmar, kände sig hemma i världen.

I hajpen kring trendiga restauranger lyft av influencer, foodies hamnar just den frågan lätt i skymundan:
Vad är det egentligen som gör att vi kommer tillbaka?

Vi känner alla igen situationen. I Stockholm liksom i andra storstäder. Den sista platsen på den just nu mest omtalade restaurangen är bokad. Det har krävts bevakning, påminnelser, kanske till och med kontakter. Väl på plats sitter vi på stolar som ser fantastiska ut på bild men som inte tycks ta hänsyn till människokroppens grundläggande behov. På små tallrikar serveras minutiöst komponerade rätter – fermenterade, skummade, reducerade – ackompanjerade av stora ord och höga priser. Allt är korrekt. Allt är genomtänkt och gör sig bra på bilder på Instragram eller Tiktok. Och ändå infinner sig till slut en märklig tomhet.

När kvällen är över vet vi det redan:
Det var intressant. Men vi kommer inte tillbaka.

Mer än läge, mer än hype

Vad är det då som skiljer dessa platser från de restauranger som år efter år är fullbokade, medan andra – bara några kvarter bort, till synes lika välgjorda – gapar tomma?

Den gamla sanningen om att ”läget är allt” håller inte längre. I en tid där människor rör sig obehindrat över staden, där omvägar görs med glädje för rätt upplevelse, måste det finnas andra förklaringar.

Inte heller räcker hype. Sociala medier kan lyfta fram en ny ramenbar över en natt, skapa köer och rubriker. Men flockbeteende, hur högljutt det än är, skapar inte beständighet. Snarare tvärtom. Det som alla rusar till samtidigt försvinner ofta lika snabbt som det kom.

För att något ska bestå – i många år, i årtionden, ibland över generationer – krävs något annat. Något djupare.

Den inre rösten

Självklart måste maten smaka bra. Det är en förutsättning, men sällan förklaringen. Restauranger som blir legendariska har alltid haft något mer. De bär på en inre röst. En berättelse. En känsla av sammanhang.

Hemligheten ligger ofta i helheten. I samstämmigheten. Att stolen passar ryggen. Att tallriken passar berättelsen. Att servicen passar rummet. Det är de små, nästan omärkliga detaljerna – hur och när vatten fylls på, hur en blick möts, hur ett “välkommen” uttalas – som tillsammans avgör om vi slappnar av eller spänner oss.

Och allt börjar i mötet. I uppmärksamheten. Värdskapet.

Den goda värden, den goda värdinnan, är varken påträngande eller frånvarande. Balansen mellan närhet och distans är avgörande. Vi känner den direkt, redan i dörren. Är vi faktiskt välkomna – eller bara administrerade? Skillnaden kan vara så subtil som tonfallet i den slitna frasen:
“Har ni bokat?”

Sällskaplighetens sorl

Den brittiske krögaren Jeremy King, mannen bakom bland annat The Wolseley i London, beskriver detta som sällskaplighetens sorl. När man kliver in i ett rum och möts av ljud och energi – men på rätt nivå. Där ljudbilden inte överröstar samtalet utan bär det.

Medan man orienterar sig i rummet ser man andra människor: ett par på första dejt, två gamla vänner, någon man känner igen från tidningen, människor som egentligen inte borde mötas – men gör det här. Det skapar en känsla av tillhörighet. Av att vara del av något större än sin egen middag.

Djupet i en sås

Det finns restauranger som bär sin historia i väggarna. Lätt slitna golv som vittnar om tusentals kvällar av skratt, förhandlingar, gräl och försoning. Platser som överlevt krig, kriser och modeskiften. De erbjuder något sällsynt i vår tid: kontinuitet.

Det är här djupet uppstår. Som i en bra sås – reducerad långsamt, tills allt oväsentligt kokat bort och endast essensen återstår.

Därför kan patina aldrig ersättas av iscensatt slitage. Shabby chic är ingen genväg till själ. Ett nött parkettgolv i Sturehof, Tennstopet, Operabaren/källaren, #Trattoria Montanari, eller KB bär samma tyngd som Harry’s Bar i Venedig eller Tour d’Argent i Paris. Deras dragningskraft ligger inte i en enskild rätt eller cocktail, utan i berättelsen de fortsätter att skriva – varje kväll.

Atmosfär kan inte köpas. Den måste växa tillsammans gästerna, ägaren och personalen. De finns några exempel av relativ nyöppnade krogar #Ergo, #Solen, #India, som har det lilla extra redan nu, som man redan längtar tillbaka.

Restaurangen som scen

Ett restaurangbesök liknar i dag ett teaterstycke. Regin är diskret, nästan osynlig. Gästerna spelar huvudrollerna inte kocken eller personalen. Dialogen förs med ord, men också med blickar. Erkännande, avund, nyfikenhet, begär. Allt ryms.

Ljuset är avgörande – men ofta missförstått. Det ska inte avslöja verkligheten, utan mildra den. Akustiken likaså. Samtalet är restaurangens hjärta. När det offras för estetik förlorar rummet sin själ.

Restauranger är destillat av mänsklig kultur. Av värme och fåfänga, hunger och längtan. De är platser där relationer uppstår, utvecklas och ibland tar slut. Därför återkommer de gång på gång i litteratur och film. Därför minns vi dem.

Ett koncept ger ingen själ

I slutändan är det enkelt – och svårt. Ett koncept kan vara smart. En meny kan vara perfekt. En inredning kan vara prisbelönt. Men gästerna känner om något saknas.

För smak är mer än kemi. Det är minne. Association. Barndom. En doft, ett ljud, en syra som plötsligt öppnar ett fönster bakåt i tiden.

På samma sätt är det goda restaurangbesöket en tidsmaskin. Det väcker minnen – och får tiden att stanna. När vi går därifrån har vi, i bästa fall, inte bara blivit mätta. Vi har blivit lugnare. Mer försonade. Med oss själva och världen.

Efter pandemin har vi sökt oss tillbaka till dessa platser. Inte av nostalgi, utan av behov. I en värld som skaver söker vi det som står kvar.

Och i slutändan är det just detta vi känner:
om en plats har en själ – eller bara ett koncept.

Det är därför vi kommer tillbaka inte för att branschföreträdare kräver sänkt matmoms.



Sverige 2026  – Mittens och blockens kris

EU, Kris, Politik, Uncategorised Posted on lör, januari 03, 2026 15:55


Sveriges politiska landskap 2026: När blocken spricker och väljarnas prioriteringar förändras
Med drygt ett år kvar till valet står Sverige inför ett historiskt politiskt paradigmskifte. Väljarnas lojalitet är inte längre given, och gamla blockidentiteter spricker. Väljarna väljer inte längre enbart utifrån traditionell klass eller ideologi, utan i ökande grad efter identitet, socioekonomisk oro, klimat och migration. Jag försöker mig till en analys som bygger på siffror från valmyndigheten, SCB och partiernas offentliga källor.

Socialdemokraterna – arbetarnas parti under omvandling

Socialdemokraterna har tappat delar av sin traditionella LO‑bas till Sverigedemokraterna, särskilt bland män med lägre utbildning. Men S har fortsatt starkt stöd bland äldre, kvinnor och utrikes födda, och ligger enligt SCB:s partisympatiundersökning på cirka 34–36 %. Detta visar att partiet omdefinierat sig från ett klassiskt arbetarparti till ett parti med en mer heterogen väljarbas som även har ett större bidragsberoende. Något som det är medveten om i sina undersökningar. För att behålla sina väljare är det viktig att bidragsberoende kommer att fortsätter.

Vänsterpartiet – ideologisk urban minoritet

Vänsterpartiet har tappat terräng i traditionella arbetarkommuner och är idag starkast bland yngre, urbana och utrikes födda. Partiet rör sig därmed från bred klasspolitik till mer identitets- och ideologiskt baserad politik, med stöd på cirka 7–8 % i mätningar, även här ser vi en fokusering på väljargrupper utifrån bidragsberoende och etnisk lojalitet– det blir spännande att ser hur väljargruppen lojalitet påverkas av det nya partier särskild i Malmöområden, Det minskade respektavståndet i pensionen har varit inför förra valet en viktig present till sina väljare se nedan

Miljöpartiet – grön progressiv mobilisering

Miljöpartiet har återfunnit styrka med över 6 % i opinionen, starkast i storstadskommuner. MP attraherar utbildade, urbana och progressiva väljare, och visar hur nya frågor som klimat kan skapa mobilisering där klasspolitik inte längre räcker.

Moderaterna – den otrogna mitten

Moderaterna tappar mark bland medelklass och arbetare med socioekonomisk oro. Stödet ligger runt 18 %, men partiet utmanas starkt av SD på högerkanten. Klassiska borgerliga väljare är mer splittrade än tidigare, och Moderaterna behöver nya politiska berättelser som inte bygger på ”gamla moderatfrågor” för att behålla sin relevans. Sänkta skatter är inte ett framgångsrecept längre – förutom för arbetet. Kapitalskatter finns ju knappt några kvar…………

Liberalerna – på randen till försvinnande

Liberalerna ligger i botten med endast 2,8 % i opinionen, under riksdagsspärren. Partiet har förlorat sin roll som stabil mittaktör och står inför en legitimationskris mitt i en fragmenterad borgerlighet, där misslyckande i skolfrågan har bidragit till nergången. Även att man inte inser att den politiska arenan har förändrats – och man inte är en 10% parti längre. Självinsikt och verklighetsförankring bör vara högst på agendan.

Centerpartiet – urbaniserad kompromiss

Centerpartiet har stabilt stöd runt 5–6 %, men frågan kvarstår: hur särskiljer C sig när klimat, migration och välfärd dominerar väljarnas agenda? C:s historiska agrara bas har ersatts med urbana, liberala väljare. Vart står Centerpartiet när det gäller samarbeten och ideologi ? En välfylld Kampanj kassan räcker inte.

Kristdemokraterna – konservativa marginaler

Kristdemokraterna pendlar kring 3–4 % i opinionen. Partiets äldre, konservativa väljare är numer marginaliserade och partiet riskerar att bli en småaktör i nationell politik utan tydlig identitet. Kristdemokraterna behöver hittar en ny fråga som engagerar väljarna – varför inte skolfrågan……………där S och L har tappad trovärdigheten.

Sverigedemokraterna – den nya arbetarklassens alternativ

Sverigedemokraterna har ökat dramatiskt i traditionella S- och LO-områden. SD:s stöd är starkast bland lägre utbildade män, landsbygd och industriområden, och partiet utmanar S om arbetarklassväljarna, vilket speglar en ny politisk realitet där identitetspolitik, migration och socioekonomisk oro driver väljarbeteenden. SD ligger i dagsläget på cirka 20–22 % i mätningar. Anmärkningsvärd har man många röster även ur gruppen från Migranter som kom till Sverige under 70 talet.

Slutanalys – Mittens och blockens kris

Rödgröna blocket: S har kvar sin storlek men tappar traditionella arbetarbaser till SD. V och MP är minoritetsaktörer med specifika väljarsegment.

Borgerligheten: Fragmenterad – M konkurrerar med SD om socioekonomiskt oroade väljare, L riskerar riksdagsspärren, KD pendlar kring marginalen, och C söker identitet i en urbaniserad väljarkår.

SD:s uppgång: Speglar ett skifte av arbetarklassröster, där migration och identitet ersätter klass som primär drivkraft.

Samlad slutsats: Sveriges politiska mitt har spruckit. #Klasspolitik är inte längre tillräcklig. Väljarna drivs i högre grad av identitet, migration, klimat och socioekonomisk oro. Det gamla blocksystemet klarar inte längre av att förklara väljarbeteenden. Ingen av partierna har lyckats att skapa en berättelse över en Agenda Sverige 2050 – där väljare kan samlas bakom………………….

Utifrån detta finns flera nyare partier och grupper som försöker etablera sig, särskilt med fokus på nya politiska identiteter snarare än gamla blockgränser:

Ett nytt radikalt vänsteralternativ (Framtidens Vänster) har bildats men siktar främst på lokal nivå. startat av tidigare Vänsterpartister Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas i december 2025.  Kan dra väljare från Vänsterpartiet, särskilt yngre urbana och radikala väljare.Risken: Splittrad vänster gör det svårare för V och S att nå majoritet tillsammans.
Konsekvens: Om partiet når över 4 % kan Vänsterblocket minska sina mandat, vilket gynnar borgerligheten eller SD i ett jämnt val.
Om de stannar under spärren kan de ändå ”stjäla” röster utan mandat, vilket försvårar blockmajoritet för S/V/MP

Enighetspartiet kan locka väljare som inte känner sig representerade av Socialdemokraterna. Startat av tidigare socialdemokraten Jamal El‑Haj Möjlig effekt:Kan minska Socialdemokraternas stöd i urbana och mångkulturella områden. Särskilt kritiskt i storstäder som Stockholm, Malmö och Göteborg.

Konsekvens: Socialdemokraterna riskerar färre mandat i tätbefolkade områden, vilket kan försvaga rödgröna blocket. Kort sagt: nya aktörer kan inte direkt dominera riksdagen, men de kan påverka vem som får majoritet, fragmentera blocken och göra valet 2026 mer osäkert och mindre förutsägbart än tidigare val.

Det blir ett spännande år 2026 – särskild med allt den propaganda av halvsanningar, smutskastningar, bristerna på självinsikt och verklighetsfrämmande diskussion. TACK till den Danska Statsministern Nyårstal som visade att ärlighet och förståelse för vad Danskarna tycker och tänker. Förebild för att beskriver det vad folk tänker och man tar det på allvar.



Alla köttbullar är inte lika varför Restaurangbranschen håller på att tappa sitt DNA

Mat och Vin, Trender och Framtiden Posted on sön, december 28, 2025 19:07

När blev restaurangbranschen en lobbyorganisation som främst kräver statliga lösningar på egna affärsproblem?

Senast i Expressen läser jag en debattartikel, undertecknad av framgångsrika krögare som säkerligen inte själva skrev artikeln, som landar i slutsatsen att ”en sänkning av momsen på köttbullar måste omfatta alla köttbullar”. Det låter mer som partipolitik än företagande.

Regeringen sänker matmomsen för att underlätta för hushållen – för människor som under flera år burit inflationskostnader, hållit tillbaka lönekrav och bidragit till att stabilisera ekonomin. Det är rimligt. Och ja, restauranger gynnas också: råvaror blir billigare. En köttbulle kostar mindre att producera.

Men låt oss vara ärliga: restaurangverksamhet är inte råvaruförädling. Det är en tjänst.

Gästen betalar inte för köttbullen i sig, utan för helheten: miljön, servicen, kvaliteten, upplevelsen. I de flesta kalkyler står råvaran ( själva köttbullar nu med tillbehör) för runt 30 procent av totalkostnaden. Resten är hyra, personal, energi, slitmaterial, dukad bord, bestick etc och risk. På detta ska det finnas utrymme för vinst som ska läggas på – annars är det ingen affär. Ovanpå detta läggs momsen som ska betalas till staten.

Därför är det djupt oroande när branschens egna undersökningar visar att restaurang ekonomi rankas långt ner ( plats 10 ) bland önskvärda kompetenser för kockar.

Kan man inte räkna på detta har man ett större problem än momssatser.

I debattartikeln nämns också att det finns omkring 25 000 restauranger i Sverige. Med drygt 12 miljoner invånare betyder det ungefär en restaurang per 500 personer. Även om siffran inte är exakt pekar den tydligt på ett faktum: vi har en överetablerad marknad. Exakta siffror finns i ett tidigare blogginlägg av mig här

Och överetablering leder alltid till samma sak:
för låg lönsamhet, pressade priser, konkurser det lär man sig till och med på gymnasiet.

Ja, restauranger går i konkurs. Men lika ofta öppnar nya i samma lokaler. Marknaden fortsätter mala på. De som överlever gör det inte tack vare politiska beslut – utan tack vare starka koncept, tydliga målgrupper och fungerande affärsmodeller.

För restaurangbranschens DNA har alltid varit något annat:
handlingskraft, flexibilitet, problemlösning, kundfokus och anpassningsförmåga och tror på sig själva och att förnya sig hela tiden.

Nu hörs istället allt oftare ett annat budskap ofta av några som inte har Branschens DNA eller tappad den.
”Det går inte – staten måste hjälpa till.” tänk om alla branscher kräver samma sak………………..

Det verkliga problemet är dock inte momsen.
Det är att för många aktörer slåss om samma gäster – och att man inte vågar ta betalt för vad tjänsten faktiskt kostar.

Det är obekvämt att säga.
Men det är marknadsekonomi.

Företag som inte bär sina kostnader överlever inte.
Och det är inte politikens uppgift att rädda affärsmodeller som inte håller, staten behöver sina resurser för medborgarnytta.

Ni som vet har hela mitt liv kretsad rund besöksnäringen där särskild Restaurang – har fatt mig Restaurant DNA från att min barnhage fanns stående i köket, medans min mor lagade mat till Restauranggästerna. Alltid ett kamp om överlevnad och hittar på nya vägar. Därav är jag kritisk till det vad jag “personligen” ser och upplever – inte för att stjälpa utan för att hjälpa byta fokus.



Är det verkligen kockbrist i Sverige?

Arbetsliv Organisation Ledarskap, Arbetsmarknadspolitik, Mat och Vin, Trender och Framtiden, Utbildningspolitik Posted on sön, november 23, 2025 14:56

Nu har även Besöksnäringens branschorganisation via en beställd analys kommit fram att det behövas 130 000 nya anställda inom restaurangbranschen de kommande tre åren.
En anmärkning: enligt SCB sysselsätter branschen idag cirka 265 000 personer – och en stor andel arbetar deltid.

I analysen hävdas även att det finns ett anställningsbehov av 11 500 kockar och 5 000 kökschefer. Jag är minst sagt tveksam till dessa populistiska siffror. Här är varför:

  • Samtidigt som man larmar om personalbrist lyfter man branschens generellt låga lönsamhet och krogdöden.
  • Endast 53 % av ungdomar som utbildat sig till genom gymnasieskolan får jobb efter utbildningen eller är etablerad på arbetsmarknaden. Under de senaste 25 åren har staten utbildat 45 000 kockar – men det har alltid varit samma etableringsgrad.
    (Källa: Skolverket och tidigare blogginlägg )
  • Det finns enligt A-kassen tusentals arbetslösa utbildade kockar över 40 år som söker jobb samt att nästa 50% har lämnat branschen av olika skäl – ofta på grund av kvällsarbete, familjesituation eller ren utbrändhet.
  • Det öppnas nya restauranger varje dag, vilket leder till en överetablering där lika många krogar går i konkurs. Det tycks alltså inte finnas någon akut brist på kockar – inga restauranger har uteblivit på grund av personalbrist. (se tidigare analys i blogginlägg)
  • Företag som har en bra personalpolicy, erbjuder schyssta villkor, bra arbetsmiljö och verkligen bryr sig om sina medarbetare har sällan problem att hitta kompetent personal idag.
  • Om branschen skulle lyckades behålla sina anställda skulle behovet av att ”ersättningsanställa” i stora volymer minska drastiskt. Bara att talar om “Ersättningsanställa” förutsätter ju att många lämnar branschen…………..

En bransch som glömt sina egna styrkor?

Restaurangbranschen har historiskt kännetecknats av flexibilitet, problemlösningsförmåga och en stark vilja att hitta lösningar – det ligger i branschens DNA. Därför är det synd att narrativet idag ofta handlar om problem och rop på hjälp. Undrar om dessa som skriker och för talan har branschens DNA……………Just denna DNA gör att man trivdes i sitt yrke – och fortfarande älskar sin bransch.

För när man kräver att ”någon annan” ska lösa situationen – vem är det då?
Jo, staten. Och staten, det är vi medborgare. Detta ser jag som en svaghetstecken och värderar ner det många duktiga seriösa företagare i branschen.

Är det på modet för branschorganisationer att alltid kräva mer från staten ( eller samhället vi medborgare)

Har du också lagt märke till trenden? Allt fler branschorganisationer ropar efter mer resurser, fler utbildningsplatser eller nya stöd från staten – samtidigt som man sällan pratar om branschens egna problem. Det verkar nästan ha blivit ett modernt sätt att kommunicera: peka ut staten som lösningen, istället för att titta inåt.

Problemet med att alltid peka på någon annan

Ur ett kommunikativt perspektiv är det begripligt. Det är enklare att tala om ”systemfel” än om interna brister. Det ger rubriker, skapar tryck på politiker och gör att branschen slipper ta de obekväma diskussionerna.

Men det här sättet att kommunicera har tre tydliga nackdelar – och de är inte små.

1. Fokus flyttas från branschens egna utmaningar

När man ständigt ropar att staten ska utbilda fler eller skicka mer resurser, pratar man mycket mindre om:

  • Hur arbetsvillkoren faktiskt ser ut
  • Varför så många lämnar branschen
  • Hur man jobbar med ledarskap och arbetsmiljö
  • Varför vissa företag klarar rekryteringen utan problem – medan andra står still

Med andra ord: man missar att adressera det som verkligen påverkar attraktionskraften.

2. Bilden av verkligheten blir förenklad

Begrepp som ”personalbrist” eller ”kompetensbrist” blir snabbt bekväma svepskäl. Det saknas ofta en djupare analys av:

  • överetablering
  • hög personalomsättning
  • bristande arbetsplatskultur
  • dåliga villkor eller oseriösa aktörer

När man bortser från sådana faktorer blir slutsatsen lätt: ”Staten måste fixa fler utbildade.”
Men så enkelt är det sällan.

3. Ansvarsfrågan skjuts helt åt sidan

Om branschen säger att lösningen ska komma utifrån, minskar också viljan att förändra branschens egna strukturer. Risken är att man fastnar i ett läge där man väntar på åtgärder som aldrig riktigt löser grundproblemet.

Dags att fråga sig. Vad är egentligen problemet och våga vara ärlig

Kanske är det dags för alla branschorganisationer att våga göra det obekväma – att titta på de interna utmaningarna:

  • Hur behåller vi våra anställda?
  • Hur skapar vi hållbara arbetsmiljöer?
  • Hur blir vi en bransch där människor vill stanna kvar – inte fly? Där särskild restaurangbranschen

En bransch med företag som klarar att ta hand om sina anställda behöver inte trolla fram 130 000 nya medarbetare på tre år.



Ett imponerande Nyårs Tal av Danska Statsministern

EU, Kris, Politik, Uncategorised Posted on mån, januari 05, 2026 19:11

Översatt från Danska med AI

God kväll. Jag har nu varit er premiärminister i mer än sex år. Det har först och främst varit en ära. Och när vi går till valurnorna senare i år. Då kan det visa sig att detta nyårstal blir mitt sista. Därför tillåt mig att vara lite mer direkt ikväll. Både politiskt och personligt. * * *

Jag blev socialdemokrat eftersom jag bryr mig om rättvisa. Jag blev premiärminister för att jag tror att vi kan göra det här landet ännu bättre. Jag har gjort mitt bästa för att göra det. Samtidigt var tiden helt annorlunda än jag hade föreställt mig.

Först, corona. Sedan krig i Europa. Nu återigen konflikten om Grönland – om kungadömet. Jag tror att kriserna har format oss alla. Jag också. De har gjort mig hårdare. Inte inomhus. Men i debatterna. Jag kan själv se förändringen på bilderna. En del av kritiken mot mig är berättigad. Och jag tar det till mig. Jag har varit orolig för att vi tillsammans får Danmark och Europa genom en svår tid.

Men på vägen har jag inte alltid lyssnat ordentligt på dig. Till dig. Vi har inte gjort tillräckligt med de höga matpriserna. Vi har inte gjort tillräckligt för att hantera den ökande ojämlikheten. Och vi har inte gjort tillräckligt för de barn som inte frodas. Det måste vara annorlunda. Och det är mitt ansvar.

* * * Alltså, först; Till er föräldrar och mor- och farföräldrar som tittar ikväll. Vi känner nog alla ett barn eller en ung person som inte mår bra. Ett barn vars barndom tyngs av ångest, skolvägran, brist på välbefinnande eller brist på tro på sig själv och livet.

Även om de flesta barn och unga i Danmark lever goda och lyckliga liv. De ser en värld som är ny för deras ögon. De har drömmar och hopp för framtiden. Sedan finns det alldeles för många barn och familjer som kämpar mot mörkret. Antingen i sinnet. Eller i erfarenheten av att kämpa mot systemet. Alltför många är ensamma i en svår situation. Mamma och pappa går modigt till jobbet. Du gör ditt bästa. Men tvivlen gnager. Kommer de att ringa från skolan igen? En tonåring som är ensam hemma. Utan fysisk gemenskap med andra. Argument om skärmtid, sociala medier och mobiltelefoner. En misslyckad inkludering i grundskolan. Du är väldigt exalterad för. Och vi som samhälle behöver vara mer enade kring detta. Vi håller på att förändra grundskolan. Vi håller på att stärka psykiatrin. Fler unga har nu ett deltidsjobb. Det finns ingen enkel lösning. Och vi har alla ett ansvar. Men det finns några som just nu stjäl barndomen från våra barn. Tech-giganterne. De måste regleras striktare. Och ägarna av sociala medier? De har tjänat miljoner och åter miljarder på andras bekostnad. Särskilt våra barn. Det är dags för dem att börja betala tillbaka. Så att deras enorma förmögenheter också investeras i barns och ungas välbefinnande. Inte bara i Danmark, utan i hela Europa. Jag kommer att ta ansvar för detta arbete.

* * * Jag själv är född på 1970-talet. Det var en tid utan mobiltelefoner och sociala medier. Å andra sidan var arbetslösheten hög och ekonomin dålig. Det var då John Mogensen sjöng att något är fel i Danmark. “Så länge ritpojken är i ordning kan du få den som du vill.” Jag undrar vad han skulle ha sagt om han hade varit vid liv idag? För även om Danmark är både ett rikare och bättre land. Och även om vi lever längre och betydligt fler människor har fått en bra skolgång och utbildning.

Samtidigt har ojämlikheten ökat. Detta är en utveckling som jag, som premiärminister, har försökt motsätta mig. Vi har infört rätten till tidig pension för er som haft de längsta och mest hårt arbetande livet. Ge dig en löneökning – särskilt inom kvinnoyrken – som arbetar med barn, äldre och sjuka. Vi har höjt den äldre checken. Gjorde arbetslöshetsersättningssystemet mer solidärt för danska löntagare. Hjälpte folk från socialförsäkringen till arbete. Kämpade mot bostadsspekulanterna. Lägger till mycket mer pengar till vår gemensamma välfärd. Men vi har inte gjort tillräckligt.

Något är fel när familjer med vanliga inkomster har svårt att hitta en prisvärd lägenhet i Köpenhamn. Medan du på andra håll i landet knappast kan låna för ett fristående hus. Det är något fel när någon har blivit rik – bara genom att bo på rätt plats. Medan andra har svårt att få ekonomin att gå ihop i mataffären. Och något är fel. När någon kan pensionera sig i tidig ålder. Medan de flesta andra bara kan se pensionsåldern stiga och stiga. Jag tror inte att alla ska vara likadana. Men enligt min åsikt är Danmark för litet för stora skillnader. Också när det gäller hälsa. Under många år har det varit så att det finns minst läkare i de delar av Danmark där det finns flest patienter. Det borde vara tvärtom. Och vi förändrar det. Nu kommer fler läkare till Lolland och Vendsyssel. Ni som lever med en kronisk sjukdom. KOL. Diabetes. Du som är hjärtpatient. Du kan se fram emot en mer sammanhängande behandling. Nu är det din tur till patienternas rättigheter. Och när det gäller cancer. Sedan finns det nu mer hjälp på väg för er som har överlevt sjukdomen. Men nu kämpar han med sena effekter. Minns du för några år sedan? Det var långa väntetider på sjukhusen och det rådde brist på både barnmorskor och sjuksköterskor. Vi har gjort något åt det. Men på ett av de ställen där hjälpen fortfarande ligger efter. Det är för dig som lever med en av de mest elaka sjukdomarna som finns. Demens. Först glömmer du. Då ändrar du ditt beteende. I slutändan är du oigenkännlig. Att vara nära en person som försvinner framför dina ögon. Det är outhärdligt. “Jag får ha minnena,” sjunger Liva Weel så vackert. Men det är bara en liten tröst för dig som släkting. Och även om medicinsk vetenskap ännu inte kan bota demens. Då måste vi bli bättre på att upptäcka sjukdomen snabbare. För att förebygga och lindra. Att se personen som fortfarande är där inne. Och vi kan ge mer hjälp och stöd till anhöriga. Allt detta är en del av den nationella demensplanen som regeringen kommer att presentera under det nya året. Vi håller också på att etablera det första nationella forskningscentret för kvinnors hälsa. För kvinnors sjukdomar. Tyvärr har de varit underprioriterade alldeles för många år. Vi vill ändra på det. Och vi kommer att titta på hur vi bättre kan hjälpa er som kämpar med obehag eller skador efter förlossningen. Jag tror att det har funnits en lite gammaldags inställning i vårt samhälle: Att vi kvinnor bara ska bita ihop och ta två Panodiles. Efterförlossningsskador måste tas på allvar och behandlas. Det borde vara självklart.

* * * Politik kan fortfarande göra skillnad. Även när det är en märklig regering som ligger bakom det. Jag ångrar inte att vi för tre år sedan bildade en regering på mitten. I en värld präglad av splittring och oro valde vi att arbeta tillsammans hemma. Det har inte gynnat oss som partier. Men jag tvivlar inte på att den har tjänat Danmark. Och jag vill vädja till parterna på Christiansborg att inte prata sig för långt ifrån varandra. Inte minst när det gäller matpriser. Vi kan inte kontrollera globala råvarupriser. Men vi kan mildra vissa konsekvenser. Notera din nästa lön eller handpenning. Eller din elräkning, där skatten nu nästan försvinner. Tack vare bra kollektivavtal. Lönelöftet. Pensionen som stiger. Och skattesänkningarna, som bland annat gynnar ensamstående mammor eller pappor. Då kommer den stora majoriteten av danskarna i år att ha mer pengar tillgängliga, även efter att ha handlat middag eller matsäckar till barnen. Men det är fortfarande alldeles för dyrt att handla. Och det påverkar mest er danskar som redan har lite pengar att klara sig bra med. Jag sa tidigare att vi inte har gjort tillräckligt åt de höga matpriserna. Det gör vi nu. Regeringen kommer att föreslå att en matkontroll införs i år. Bland annat, för er pensionärer som inte har stora förmögenheter på banken. Ni som är arbetslösa. Och ni familjer med barn som inte har höga inkomster. En kontantöverföring. Detta ger dig bättre råd om att gå till mataffären. Men detta leder inte till att priserna sjunker. Därför kommer regeringen i den ekonomiska plan vi presenterar under det nya året också att avsätta pengar för att sänka momsen. Antingen för att maten i allmänhet ska bli lite billigare. Eller så att momsen helt tas bort på frukt och grönsaker. Vi börjar nu förhandla om detta med partierna i Folketingen.

* * * Inom kort kommer regeringen också att presentera en omfattande utvisningsreform. Det kommer att innebära att ännu fler kriminella utlänningar måste utvisas från Danmark. Men först, låt mig säga detta: Till er som har omfamnat Danmark. Och det behöver vi i vårt samhälle. Du kan vara dansk, även om din favoriträtt inte är köttbullar. Eller makrillsmörgåsar för den delen. Vi danskar ser inte likadana ut. Inte vi heller. Men vi måste vilja ha varandra. Och i Danmark är det så att när demokrati och religion kolliderar. Då är det Gud som har plikten att ge plats. Därför, till de människor som har kommit hit och begått brott: Du borde inte vara här. Vi vill inte ha din galna körning och dominanskultur. Du förstör världens vackraste land. Och du borde inte få göra det. Ingen kan förstå varför en irakisk man dömd för att brutalt ha misshandlat en oskyldig person med en golfklubba inte kan utvisas.

Eller varför en tidigare dömd man från Kosovo, som har dömts för att ha misshandlat sina barn och make/maka i flera år, kan tillåtas stanna här. Regeringen föreslår därför att utlänningar utvisas om de begår allvarliga brott och döms till minst ett års fängelse. Oavsett vilken koppling de har till Danmark. Därför blir det en mycket tydlig utgångspunkt att om du till exempel döms för våldtäkt, allvarligt våld eller annat allvarligt brott. Då är det inte längre möjligt att vara i Danmark. Tack vare en strikt dansk immigrationspolitik – och där vi går till gränsen för konventionerna – utvisar vi redan många kriminella invandrare. Nu när vi kan gå ännu längre. Detta beror på att Danmark – tillsammans med Italien – före jul lyckades samla stöd från 27 länder för en ny tolkning av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Nu måste det först och främst vara människorna – och offren – som skyddas. Och inte gärningsmannen. Istället för att vänta flera år på att det ska återspeglas i domstolarnas praxis, tar vi ledningen och genomför lagstiftning redan innan sommaren. * * *

Mitt tal ikväll har inte handlat om utrikespolitik. Det kunde ha gjort det. Men du känner till min analys. Du vet var jag – och var regeringen – står. Vi håller på att stärka danskt försvar och beredskap. Aldrig tidigare har vi beväpnat oss så betydligt. Så snabbt. Och vi fortsätter att stödja Ukraina. För vissa kan det verka som en konflikt långt borta. Men saker och ting hänger ihop. Låt oss låta ett land falla först. Då banas vägen för Ryssland att röra sig längre in i Europa. Vi håller också på att stärka säkerheten i Arktis. Kungariket är geografiskt stort. Små i populationer. Under det senaste året har vi varit tvungna att lyssna på mycket. Hot. Tryck. Nedlåtande tal. Från våra närmaste allierade genom ett helt liv. Om att vilja ta över ett annat land, ett annat folk. Som om det vore något man kunde köpa och äga. Det har ingen plats någonstans. Vi fullgör våra ansvar i världen. Det är inte vi som söker någon konflikt. Men låt ingen vara i tvivel: Oavsett vad som händer. Då står vi fast vid vad som är rätt och fel. * * *

Jag förstår om du går in i det nya året utan mycket optimism från världens vägnar. Hope gömmer sig väl under dessa år. Men kanske behöver vi egentligen inte leta så länge. Kanske är den precis här? I vår omsorg om varandra. I vårt förtroende för andra. På vårt danska sätt att göra saker. Kanske behöver vi tro lite mer på oss själva. Och på de värderingar vi har byggt Danmark på. Hur få har för mycket och färre för lite. Och kanske är det särskilt i svåra tider som vi måste återupptäcka tron på att morgondagen kommer att bli bättre än idag. Åtminstone kommer jag att göra min del.

Gott Nytt År



Nästa »