Jag har läst många insändare och inlägg om Grythyttan, men förvånansvärt få handlar om den kanske viktigaste frågan:

Vad är egentligen Grythyttan – och vad ska Grythyttan vara i framtiden?

Det är en viktig fråga eftersom Grythyttan inte bara är en ort. För många är Grythyttan också ett varumärke, en utbildningsmiljö, Måltidens hus, en restauranghögskola och – inte minst – ett historiskt arv förknippat med Carl Jan Granqvist.

Ett varumärke som skapade något unikt

Det går inte att skriva Grythyttans moderna historia utan att nämna Carl Jan Granqvist.

Genom sitt nätverk, sin energi och sin förmåga att hitta finansiering och samarbetspartners lyckades han under många år utveckla verksamheter som förändrade bilden av en liten ort i Bergslagen. Grythyttan blev känt långt utanför kommunens gränser.

Från Gästgivargården, vidare till restaurangutbildning inspirerad av den franska traditionen och senare till Måltidens hus och högskoleutbildningen – det skapades något som var långt större än ortens storlek egentligen motiverade.

Jag har själv en personlig relation till Grythyttan. Jag gifte mig där 1985, med kyrkan, middagen och övernattningen för släkten. Och har undervisat under några år hundratals av studenter. Därför är detta inte bara en akademisk eller organisatorisk fråga för mig.

Men just därför blir också frågan om framtiden intressant.

Hur går man från ett framgångsrikt arv till nästa framgång?

Det är dags att skilja på Grythyttan, Måltidens hus och utbildningen.En av de största utmaningarna är att flera olika saker har kommit att flyta samman. Grythyttan är en ort. Måltidens hus är en fastighet och en fysisk mötesplats.

Örebro universitet bedriver utbildning på Campus Grythyttan.

Och därefter finns ett historiskt varumärke som i hög grad förknippas med Carl Jan Granqvist och den verksamhet som byggdes upp under många år. Alla dessa delar är viktiga – men de är inte samma sak.

När historien blir för stark finns en risk att den också börjar definiera framtiden. Det som en gång skapade framgång kan då bli det som gör det svårare att förändras.

Det handlar inte om att förminska historien. Tvärtom. Ett starkt arv ska vara en plattform för framtiden – inte ett hinder för den. Organisationer ser inte alltid hela sin omvärld.

Det finns en intressant organisationsvetenskaplig aspekt på detta.

Burns och Stalker visade redan på 1960-talet hur organisationers struktur påverkar hur de uppfattar sin omvärld. Organisationer utvecklar också ett slags organisatoriskt minne: man kommer ihåg det som tidigare fungerat och bygger gärna vidare på det.

Det är naturligt. Men det kan också bli farligt.

För om gårdagens lösningar används för att tolka morgondagens problem riskerar organisationen att försvara det som varit i stället för att upptäcka det som håller på att bli.

Forskning om omvärldsanalys har på liknande sätt pekat på risken med att organisationer blir alltför upptagna av sin egen invärld. Ju mer tid som ägnas åt den egna historien, de egna strukturerna och den egna förträffligheten, desto mindre uppmärksamhet kan riktas mot förändringarna utanför.

Det är något vi sett många gånger tidigare.

Nokia är ett klassiskt exempel. Kodak är ett annat. Även stora och framgångsrika företag som IBM och delar av Ericsson har vid olika tidpunkter behövt ompröva sina föreställningar om framtiden.

Ingen organisation är immun mot detta.Inte heller Grythyttan.

Framtiden finns sällan där man förväntar sig den

Det räcker därför inte att fråga:

Hur många studenter söker våra utbildningar?

Vilka konkurrenter har vi?

Hur ska vi behålla dagens utbildningar?

Det är viktiga frågor – men de är framför allt frågor om dagens verksamhet.

Den verkligt intressanta frågan är: Vilka behov kommer att finnas om tio, tjugo eller trettio år?

Förändringen inom restaurang, hotell, besöksnäring och gastronomi går snabbt. Digitalisering, artificiell intelligens, hållbarhet, nya konsumtionsmönster, kompetensbrist, nya former av lärande och förändrade arbetsmarknader kommer att påverka vilka utbildningar som efterfrågas.

Och här finns faktiskt en fantastisk möjlighet för Grythyttan.

Sluta bevaka – börja upptäcka. En modern omvärldsanalys borde inte bara handla om att följa den egna marknaden. Den borde också leta efter det oväntade.De stora möjligheterna uppstår ofta i mötet mellan olika kunskapsområden, människor och kulturer.

Tre roller som Grythyttan skulle kunna utveckla. En framtida organisation skulle därför behöva våga ta tre roller.

Initiativtagaren:
Att upptäcka nya behov innan de blivit uppenbara. Vad behöver framtidens restauranger, hotell, besöksnäring och studenter? Eller alla områden inom Måltiden

Strategen:
Att tillsammans med universitetet utveckla nya utbildningsmodeller, nya kompetenser och nya samarbeten – utifrån framtidens behov, inte gårdagens organisationsgränser.

Opponenten:
Den kanske viktigaste rollen.

Att våga säga:

Varför gör vi så här?

Vad händer om vi gör tvärtom?

Vilka gamla sanningar håller inte längre?

Vad skulle kunna förändra hela spelplanen?

En organisation som aldrig utmanar sig själv kommer till slut att bli utmanad av någon annan.

Studenterna – en del av Grythyttans verkliga styrka

Det finns samtidigt något som inte får glömmas bort. Många studenter som utbildats i Grythyttan har blivit mycket skickliga gastronomer och yrkesmänniskor. En del av styrkan låg kanske inte enbart i själva undervisningen. Den låg också i miljön. Studenterna umgicks. De diskuterade. De åt tillsammans, provade vin, argumenterade och utvecklade idéer. Kontakterna fortsatte utanför föreläsningssalarna. Man blev på sätt och vis ”brothers in arms”.

Det skapades ett nätverk och en identitet. Det är en tillgång som inte enkelt kan mätas i examinationsgrader eller kursplaner. Frågan är därför inte bara hur man bevarar den miljön.

Frågan är:

Hur skapar man en ännu bättre miljö för nästa generation?

Grythyttan behöver kanske inte mer av det gamla – utan mer av det nya

I dag finns yrkeshögskoleutbildningar inom bland annat restaurang, hotell, sommelieri, bryggeri, konditori och resebranschen. Det finns också mängder av kortare specialistutbildningar och nya former av kompetensutveckling. Samtidigt kan universitetet erbjuda kvalificerade akademiska utbildningar på engelska – på plats, på distans, på deltid och i olika kombinationer.

Varför skulle inte Grythyttan kunna bli en plats där dessa världar möts?

Där svenska och internationella studenter möts.

Där korta specialistutbildningar kan existera bredvid akademiska program.

Där människor kan komma in i utbildningssystemet flera gånger under livet – inte bara som 20-åringar för en treårig utbildning.

Det skulle kunna skapa något mycket större än dagens definition av en restauranghögskola. Från monument till mötesplats för framtiden

Måltidens hus och Grythyttans varumärke är ett fantastiskt arv.

Men ett arv har bara ett verkligt värde om det används för att skapa något nytt.

Grythyttan behöver därför kanske ställa den obekväma frågan:

Om vi fick börja om från början i dag – hur skulle vi då bygga Grythyttan?

Inte utifrån vad vi redan har. Inte utifrån vilka strukturer som finns. Inte utifrån vem som historiskt har haft inflytande. Inte utifrån befintliga tjänster och organisation.

Utan utifrån vad framtiden behöver.

Det betyder inte att historien ska raderas. Tvärtom. Grythyttans stora utmaning är därför inte att försvara det man en gång byggde. Den är att visa att det fortfarande går att bygga något som är lika djärvt – men för en helt annan framtid.För det som börjar i utbildningen i dag ska inte bara fungera på arbetsmarknaden 2030.

Det ska helst vara relevant långt in på 2040-, 2050- och kanske 2060-talet.

Så frågan är egentligen inte vad Grythyttan har varit.

Frågan är vad Grythyttan vågar bli.

Vem vågar utbilda sig till kock?

Vi talar ofta om att restaurangbranschen behöver fler utbildade kockar.

Men jag tycker att vi borde vända på frågan:

Vem vågar utbilda sig till kock som vuxen?

En vuxen människa som redan har arbete, familj, bostad och ekonomi ska kanske lämna sitt arbete och studera under flera år. Det gäller även dessa som har läst ett annat gymnasieprogram och nu vill blir kock. Försörjningen under utbildningen ska då i stor utsträckning ske genom studiemedel – där en betydande del är lån.

Är det verkligen det bästa sättet att rekrytera framtidens kockar?

Jag skulle själv ställa frågan: Varför inte titta betydligt mer på Danmark?

Där är kockutbildningen uppbyggd som en yrkesutbildning där utbildning och arbete kombineras. När eleven har en utbildningsplats hos en arbetsgivare får man lön enligt avtal. För vuxna finns dessutom särskilda möjligheter att utbilda sig som vuxenlärling med lön.

Det är en helt annan signal till den som funderar på att byta yrke:

Du behöver inte först skuldsätta dig för att få möjlighet att bli yrkesmänniska – du får möjlighet att utbilda dig samtidigt som du arbetar. En modell som funnits i Europa under hundra år.

Och det finns ytterligare en intressant skillnad.

Den danska gastronomutbildningen leder till ett svendebrev – ett tydligt yrkesbevis som markerar att man är utbildad yrkesperson.

Om jag själv stod inför ett yrkesbyte och valet var en utbildningsmodell där jag måste leva på studiemedel och lån – eller en modell där jag kombinerar arbete, utbildning och lön och dessutom får ett tydligt yrkesbevis – då skulle jag välja Danmark eller ett annat Land i Europa.

Det borde få den svenska debatten att stanna upp.

För frågan är inte bara:

Hur utbildar vi fler kockar?

Den borde vara:

Hur bygger vi en utbildningsmodell som gör att vuxna människor faktiskt vågar välja yrket?

Här borde HRF, Visita, kunna tänka betydligt mer kreativt och utnyttjar det möjligheter som finns idag i det svenska Utbildningssystemet – och inte låser sig på gammaldags principer – som inte är av nytta för deras medlemsföretag som skriker tydligen efter folk.

Det finns redan modeller för vuxenlärlingar och lönefinansierad kompetensutveckling i Sverige.

Så varför inte utveckla detta till en verklig strategi för restaurangbranschen?

Arbetsgivaren får en framtida utbildad medarbetare.

Den anställde får ett yrke och ett kvalificerat yrkesbevis.

Staten minskar risken att människor investerar år av sitt liv i utbildningar som inte leder vidare.

Och branschen får något den säger sig behöva:

fler människor som faktiskt vill bli kockar – och stanna kvar i yrket.

Det är kanske dags att sluta fråga:

”Hur ska vi få människor att utbilda sig till kock?”

Och i stället fråga:

”Vad måste vi erbjuda för att en vuxen människa ska vilja välja kockyrket?”

Där börjar en framtidsinriktad diskussion.