Alla pratar om mer Frihet – men inte att välja sin framtid via utbildningen.
Vi lever i ett samhälle som gärna talar om frihet, men som i praktiken drar en märklig gräns för när den ska gälla. Du anses mogen nog att fatta beslut som kan skada din egen hälsa – som att konsumera alkohol överallt och som det sägs lite mera kontinentalt – men du ska inte vara tillräckligt kapabel att själv väljer din gymnasieutbildning och därmed din framtid. Den paradoxen säger något djupt oroande om hur vi ser på individen, kunskap och demokrati.
Under de senaste åren har skolan allt tydligare kommit att betraktas som ett verktyg för arbetsmarknaden. Genom ett långvarigt tryck från delar av näringslivet har utbildningens syfte förskjutits, näringslivet pressar politiken att dimensionerar gymnasiala utbildningar, begränsa utbudet och kräver att ungdomar ska läsa yrkesprogrammen. Fokus ligger inte längre på bildning, kritiskt tänkande och människans frigörelse, utan på att leverera “rätt kompetens” – i rätt tid, till rätt kostnad (gratis för företagen) Skolan förväntas lösa kompetensbrist, integration, arbetslöshet och tillväxt, samtidigt som dess kärnuppdrag urholkas.
Detta synsätt bygger på en förenklad och kortsiktig idé om framtiden särskild från Näringslivet. Barn som börjar skolan idag kommer sannolikt att arbeta långt in på 2090-talet. Trots det formas utbildningen som om vi redan vet vilka kunskaper som kommer att efterfrågas. Istället för att rusta elever med nyfikenhet, kreativitet, omdöme och förmågan att orientera sig i en föränderlig värld, pressas de in i standardiserade system där mätbarhet och anpassning premieras.
Samtidigt hörs återkommande klagomål från näringslivet om att “rätt kompetens saknas”. Men vad som sällan diskuteras är det egna ansvaret. Kraven handlar ofta om att få tillgång till färdigutbildad arbetskraft – utan att själva investera i utbildning, utveckling eller långsiktig kompetensförsörjning. Livslångt lärande reduceras till en retorisk figur, medan ansvaret i praktiken läggs på skolan och individen.
Problemet är inte att arbetsmarknaden har behov. Problemet uppstår när dessa behov tillåts styra utbildningens innehåll och riktning på bekostnad av dess demokratiska uppdrag. Ett utbildningssystem som enbart formas efter kortsiktiga produktionskrav riskerar att skapa människor som är anpassningsbara – men inte självständiga. Effektiva – men inte kritiskt tänkande. Kanske det man vill – och lobbar för arbetskraftinvandring från tredje land( utanför EU) oftast fattiga länder där 2/3 delar ska utföra okvalificerade arbeten enligt Migrationsverkets statistik. Det nöjer sig med lite……………………
Konsekvenserna sträcker sig långt bortom arbetslivet. I ett samhälle där information är ständigt tillgänglig men där förmågan att värdera och förstå den brister, ökar sårbarheten för desinformation och manipulation. Vi ser redan tecken på detta, både internationellt och i Sverige. Demokratin förutsätter medborgare som kan tänka själva, ifrågasätta makt och ta ansvar för det gemensamma. Utan bildning riskerar dessa förmågor att försvagas.
Därför måste vi våga ställa den obekväma frågan: är det verkligen utbildningen som har misslyckats – eller är det ett näringsliv och ett politiskt system som inte förmår att möta en framtid där självständiga, kritiskt tänkande människor är en nödvändighet? Att alla kan väljer och därmed sätter press på näringslivet – när det gäller arbetsvillkor ?
Bildning handlar inte om att veta mest, utan om att kunna orientera sig i världen. Att väga perspektiv, fatta genomtänkta beslut och förstå sammanhang. Det är denna förmåga som gör verklig frihet möjlig. Och det är denna frihet som nu riskerar att begränsas när utbildning reduceras till ett instrument för ekonomiska intressen.
Det är hög tid att återupprätta utbildningens bredare syfte. Staten och samhället måste ta ett tydligt ansvar för bildningen – inte bara som en individuell rättighet, utan som en demokratisk nödvändighet. Samtidigt behöver näringslivet ta ett större ansvar för yrkesutbildning och kompetensutveckling, istället för att ensidigt förlita sig på skolsystemet. Även har tillit på människors förmåga och vilja – och inte väljer på vuxna -(åldersdiskriminering) p.g.a av det kanske har högre krav och endast kräver sänkta skatter för ungdomar (det är redan billigare).
Frihet kan inte reduceras till rätten att konsumera. Den måste också omfatta rätten att tänka, välja och forma sitt eget liv. Ett samhälle som inte litar på individens förmåga att göra det, riskerar att förlora något långt viktigare än ekonomisk effektivitet – det riskerar att förlora sin demokratiska själ.
Jag tänker ofta på låten STATEN och KAPITAL – särskild med fokus på att man tar fram agenda inom sitt arbete i Näringslivet och sedan genomför den som Minister. (Arbetsmarknadsministeriet) . läs gärna här lite om Makten i Sverige
FRIHET ATT DRICKER ALKOHOL ÖVERALLT önskar politiken och Näringslivet
MEN INTE ATT VÄLJA SIN GYMNASIALA UTBILDNING OCH DÄRMET SIN FRAMTID
