Nu har även Besöksnäringens branschorganisation via en beställd analys kommit fram att det behövas 130 000 nya anställda inom restaurangbranschen de kommande tre åren.
En anmärkning: enligt SCB sysselsätter branschen idag cirka 265 000 personer – och en stor andel arbetar deltid.
I analysen hävdas även att det finns ett anställningsbehov av 11 500 kockar och 5 000 kökschefer. Jag är minst sagt tveksam till dessa populistiska siffror. Här är varför:
- Samtidigt som man larmar om personalbrist lyfter man branschens generellt låga lönsamhet och krogdöden.
- Endast 53 % av ungdomar som utbildat sig till genom gymnasieskolan får jobb efter utbildningen eller är etablerad på arbetsmarknaden. Under de senaste 25 åren har staten utbildat 45 000 kockar – men det har alltid varit samma etableringsgrad.
(Källa: Skolverket och tidigare blogginlägg ) - Det finns enligt A-kassen tusentals arbetslösa utbildade kockar över 40 år som söker jobb samt att nästa 50% har lämnat branschen av olika skäl – ofta på grund av kvällsarbete, familjesituation eller ren utbrändhet.
- Det öppnas nya restauranger varje dag, vilket leder till en överetablering där lika många krogar går i konkurs. Det tycks alltså inte finnas någon akut brist på kockar – inga restauranger har uteblivit på grund av personalbrist. (se tidigare analys i blogginlägg)
- Företag som har en bra personalpolicy, erbjuder schyssta villkor, bra arbetsmiljö och verkligen bryr sig om sina medarbetare har sällan problem att hitta kompetent personal idag.
- Om branschen skulle lyckades behålla sina anställda skulle behovet av att ”ersättningsanställa” i stora volymer minska drastiskt. Bara att talar om ”Ersättningsanställa” förutsätter ju att många lämnar branschen…………..
En bransch som glömt sina egna styrkor?
Restaurangbranschen har historiskt kännetecknats av flexibilitet, problemlösningsförmåga och en stark vilja att hitta lösningar – det ligger i branschens DNA. Därför är det synd att narrativet idag ofta handlar om problem och rop på hjälp. Undrar om dessa som skriker och för talan har branschens DNA……………Just denna DNA gör att man trivdes i sitt yrke – och fortfarande älskar sin bransch.
För när man kräver att ”någon annan” ska lösa situationen – vem är det då?
Jo, staten. Och staten, det är vi medborgare. Detta ser jag som en svaghetstecken och värderar ner det många duktiga seriösa företagare i branschen.
Är det på modet för branschorganisationer att alltid kräva mer från staten ( eller samhället vi medborgare)
Har du också lagt märke till trenden? Allt fler branschorganisationer ropar efter mer resurser, fler utbildningsplatser eller nya stöd från staten – samtidigt som man sällan pratar om branschens egna problem. Det verkar nästan ha blivit ett modernt sätt att kommunicera: peka ut staten som lösningen, istället för att titta inåt.
Problemet med att alltid peka på någon annan
Ur ett kommunikativt perspektiv är det begripligt. Det är enklare att tala om ”systemfel” än om interna brister. Det ger rubriker, skapar tryck på politiker och gör att branschen slipper ta de obekväma diskussionerna.
Men det här sättet att kommunicera har tre tydliga nackdelar – och de är inte små.
1. Fokus flyttas från branschens egna utmaningar
När man ständigt ropar att staten ska utbilda fler eller skicka mer resurser, pratar man mycket mindre om:
- Hur arbetsvillkoren faktiskt ser ut
- Varför så många lämnar branschen
- Hur man jobbar med ledarskap och arbetsmiljö
- Varför vissa företag klarar rekryteringen utan problem – medan andra står still
Med andra ord: man missar att adressera det som verkligen påverkar attraktionskraften.
2. Bilden av verkligheten blir förenklad
Begrepp som ”personalbrist” eller ”kompetensbrist” blir snabbt bekväma svepskäl. Det saknas ofta en djupare analys av:
- överetablering
- hög personalomsättning
- bristande arbetsplatskultur
- dåliga villkor eller oseriösa aktörer
När man bortser från sådana faktorer blir slutsatsen lätt: ”Staten måste fixa fler utbildade.”
Men så enkelt är det sällan.
3. Ansvarsfrågan skjuts helt åt sidan
Om branschen säger att lösningen ska komma utifrån, minskar också viljan att förändra branschens egna strukturer. Risken är att man fastnar i ett läge där man väntar på åtgärder som aldrig riktigt löser grundproblemet.
Dags att fråga sig. Vad är egentligen problemet och våga vara ärlig
Kanske är det dags för alla branschorganisationer att våga göra det obekväma – att titta på de interna utmaningarna:
- Hur behåller vi våra anställda?
- Hur skapar vi hållbara arbetsmiljöer?
- Hur blir vi en bransch där människor vill stanna kvar – inte fly? Där särskild restaurangbranschen
En bransch med företag som klarar att ta hand om sina anställda behöver inte trolla fram 130 000 nya medarbetare på tre år.
