En ny genomgång från Svensk Näringslivs Gymnasiepejl borde oroa alla som arbetar med kompetensförsörjning inom besöksnäringen. Siffrorna visar nämligen något som sällan lyfts i marknadsföringen av utbildningarna: varannan elev som gått Hotell- och turismprogrammet eller Restaurang- och livsmedelsprogrammet är inte etablerad på arbetsmarknaden ett till tre år efter avslutad utbildning och väldig få studerar vidare på högre utbildningar.

Detta sker samtidigt som branschorganisationen Visita återkommande larmar om ett behov av att anställa omkring 130 000 personer de kommande tre åren. Hur går dessa två bilder ihop?

Etableringsgrad – vad mäts egentligen?

Etableringsgrad efter gymnasiet är ett mått som visar hur stor andel av de som avslutat en utbildning som har ett arbete efter en viss tid. Många utbildningar särskild det teoretiska programmen har låga tal, men där studerar det flesta på högskolan. Det är viktigt att understryka att:

  • alla typer av arbeten räknas
  • arbetet behöver inte ha koppling till utbildningen
  • måttet säger alltså inget om matchning, bara om etablering

Källa: Skolverket

Så ser siffrorna ut

Hotell- och turismprogrammet

  • Efter 1 år: 38 %
  • Efter 3 år: 56 %

Restaurang- och livsmedelsprogrammet

  • Efter 1 år: 44 %
  • Efter 3 år: 55 %

Motsvarande siffror för yrkes vuxutbildningen ligger på en ännu lägre nivå, trots att den bygger på samma kursplaner och ofta riktar sig till personer som aktivt valt utbildningen med målet att få arbete.

Källor: Svensk Näringsliv – Gymnasiepejl, SCB, Skolverket

Hur kan detta vara möjligt?

Det är här frågorna börjar bli obekväma – men nödvändiga för att få till en utveckling och förändring.

1. Finns det verkligen ett anställningsbehov?

Om branschen skriker efter arbetskraft, varför speglas det inte i etableringsgraden? Är behovet så stort som det kommuniceras – eller är det ett behov av billig, flexibel och kortsiktig arbetskraft snarare än långsiktig kompetens? Eller utbildas det för många personer till dessa yrken när man inte är etablerad ? Det finns skillnader i landet – Jämtland där finns det få utbildningar men nästan alla etablerad – en förebild ?

2. Har utbildningarna rätt innehåll?

Utbildningarnas innehåll tas fram i samverkan med nationella programråd där branschorganisationer deltar. Samma aktörer svarar på remisser och påverkar styrdokumenten.
Om utfallet ändå är så svagt: var ligger ansvaret?

3. Marknadsförs utbildningarna på falska premisser?

Lockas elever till utbildningar med löften om jobb, karriär och internationella möjligheter – utan att verklighetens villkor tydliggörs? Obekväma delar som:

  • låga ingångslöner
  • obekväma arbetstider
  • hög personalomsättning
  • begränsade utvecklingsvägar
  • osäkra anställningar
  • arbetsmiljö med förslitningsskador

4. Säljer man en romantiserad bild av yrket?

Tävlingsmoment, kändiskockar och “det ljuva livet” dominerar ofta kommunikationen. När elever sedan möter verkligheten i form av stress, slit och osäkra anställningar blir kontrasten brutal. För många leder det till att man lämnar branschen tidigt – eller aldrig etablerar sig alls. Yrkesprogrammen där etablerings graden är mycket högre har även högre löner, bättre arbetstider, ingen kvälls eller helgjobb.

Samma siffror – i 20 år

Det kanske mest alarmerande är att detta inte är ett nytt fenomen. Etablerings graden har legat på ungefär samma nivå i snart två decennier – med marginella upp- och nedgångar. Har räknad lite lätt efter antal elever som har läst till kock yrket under det sista 25 åren har staten utbildat 45 000 kockar. Vart tog alla dessa kockar vägen ?

Trots:

  • kampanjer
  • tävlingar
  • TV och Media hype
  • nya profileringsförsök
  • återkommande larm om kompetensbrist

har utfallet i princip stått still.

När hälften av de utbildade inte är etablerade på arbetsmarknaden, eller arbetar i helt andra branscher, är det rimligt att ställa frågan:

Är det inte dags att tänka om hur vi arbetar med kompetensförsörjning inom besöksnäringen?

En lyckad satsning som har gett en liten effekt har varit kvalitetssäkringen av gymnasiala utbildningarna – som resulterade i ökad söktryck särskild på Hotell och Turism – men det räcker inte, när samma elever inte etablera sig på arbetsmarknaden.

En nödvändig omstart

Att fortsätta göra mer av samma sak och förvänta sig ett annat resultat är inte hållbart. Alla insatser behöver mätas i form av resultat. Också när det betyder ”kill your darlings” saker som man har gjort i 20 år och bara har putsat till lite. Om besöksnäringen menar allvar med sitt framtida kompetensbehov krävs:

  • ärligare kommunikation till blivande elever, studenter och även till det egna företagen.
  • tydligare ansvarstagande från branschen att man talar om att det ett yrke för hela livet inte bara ett första eller instegs jobb.
  • bättre koppling mellan utbildning, villkor och faktiska jobb
  • ett skifte från marknadsföring till verklig matchning

Annars riskerar utbildningarna att fortsätta leverera statistik – men inte den kompetens som branschen säger sig behöva. Antal gymnasieelever som ska väljer sin utbildning kommer att minska med 30% fram till 2035.

Källor

  • Svensk Näringsliv – Gymnasiepejl
  • Skolverket – Etablering efter gymnasieskolan
  • SCB – Registerbaserad arbetsmarknadsstatistik
  • Visita – Bedömningar av kompetens- och anställningsbehov