Blog Image

Creative-Cuisine

Demokratiskt, Faktabaserad, Oberoende

Denna Blogg är privat och uttrycker endast mina personliga tanker och åsikter. Ifrågasättande, Kritisk, Faktabaserad och ej påverkad av Särintressen. Önskar påpekar att jag är inte anställd längre hos någon utan en fristående konsult.

Näringslivet måste sluta ropa på staten – och börja utbilda själva

Arbetsliv Organisation Ledarskap, Arbetsmarknadspolitik, EU, Politik Postad av Heinz GlöcklerPosted on ons, april 29, 2026 12:49

Svenskt Näringsliv publicerar gång på gång rapporter där man larmar om bristen på yrkesutbildad arbetskraft på gymnasial nivå. Samtidigt har vi en hög arbetslöshet i Sverige. Den ekvationen går inte ihop. Ändå är budskapet från näringslivet nästan alltid detsamma: någon annan – oftast staten – ska lösa problemet. Jag börjar bli trött på det.

I den senaste rapporten ställs krav, men det saknas en avgörande komponent: vad är näringslivet själva beredda att göra?

Låt oss konkretisera med ett exempel: kockyrket.

Få vill bli kock – men varför?

Allt färre ungdomar väljer restaurang- och livsmedelsprogrammet. I själva verket är vi tillbaka på det lägsta nivåer någonsin – trots stora satsningar i miljonbelopp årligen via tävlingar på att göra yrket attraktivt. Samtidigt är det mycket få vuxna som väljer att utbilda sig till kock via vuxenutbildning.

Varför? Tänk dig följande:

Du har gått ett studieförberedande gymnasieprogram, kanske samhällsvetenskap. Efter några år och extrajobb inser du att det är kock du verkligen vill bli.

Då möts du av flera hinder:

  • Du prioriteras ned i kön till yrkesvux eftersom du redan har en gymnasieutbildning.
  • Du behöver ta studielån – men lönen i framtida yrket är relativt låg, vilket gör investeringen tveksam.
  • Har du redan studielån, eller saknar rätt till omställningsstöd, blir det ännu svårare.
  • Utbildningens kvalitet varierar, och du riskerar att hamna i en miljö som inte motsvarar dina förväntningar.
  • Som vuxen förväntas du dessutom sitta i klassrum igen, med begränsad tid i verklig yrkesmiljö.
  • Oftas erbjuds inte relevant yrkesutbildning i en kommun…..för låg söktryck – få elever

Det är inte konstigt att många avstår.

En lösning som faktiskt skulle fungera

Det finns en väg framåt – men den kräver att näringslivet och dess branschorganisationer kliver fram.

Tänk dig istället följande modell:

  • Du söker en lärlingsanställning hos ett branschcertifierat företag.
  • Du anställs som lärling i 12–15 månader, med en inledande provanställning.
  • Du får lön under hela utbildningen, motsvarande exempelvis en köksbiträdeslön.
  • Arbetsgivaren ges ekonomiska incitament, exempelvis ej arbetsgivaravgifter på lärlingslönen
  • Branschorganisationen ansvarar för den teoretiska delen av utbildningen – gärna digitalt eller branschskolor
  • Efter avslutad utbildning genomförs ett yrkesprov eller validering som leder till ett branschutfärdat yrkesbevis.
  • Du blir en del av arbetsplatsen direkt, bygger erfarenhet och får ett starkt CV.
  • Finns det ett Företag så finns det en utbildningsmöjlighet – även för en enstaka studerande på alla platser i Sverige -även glesbygden

Detta skulle gynna alla:

  • Företagen får den kompetens de efterfrågar på alla platser i Sverige
  • Individer får en realistisk väg in i yrket och är motiverad man har ju anställningsavtal det på riktig
  • Samhället minskar både arbetslöshet och kompetensbrist

Vad är det egentligen som stoppar oss?

Det handlar inte om att det är omöjligt. Det handlar om ett gammalt synsätt: att staten ska stå för all utbildning och alla kostnader som ligger i generna hos Svensk Näringsliv

Dessutom finns en ovilja att ta diskussionen med fackförbunden, eftersom den uppfattas som komplicerad eller som en branschrepresentant uttrycker sig …..det är ”minor” som man vill undvika. Tror på det även det arbetstagarrepresentanter vill att deras medlemmar har flera arbetskamrater.

Men är det verkligen ett hållbart argument?

Seriösa företag borde ha ett starkt egenintresse av att utbilda sin framtida personal. Och fackliga organisationer har historiskt varit med och byggt fungerande lärlingssystem i andra sammanhang. I många andra länder är detta standard.

Varför skulle det inte fungera i Sverige? Något som fungerar överallt i hela världen……………När till och med Arbetsförmedlingen lobbar för att söker en betald Lärlingsutbildning i Köpenhamn har man sett möjligheterna. Var finns #VISITA och #HRF ? Är principen viktigare än att vara svenska företag säkrar sin kompetensförsörjning för kockar ?

Sluta klaga – börja agera



Frihet i Sverige är att dricka Alkohol överallt – men inte kunna välja sin framtid via önskad gymnasieutbildning.

Arbetsliv Organisation Ledarskap, Arbetsmarknadspolitik, Politik, Uncategorised Postad av Heinz GlöcklerPosted on sön, april 12, 2026 09:43

Alla pratar om mer Frihet – men inte att välja sin framtid via utbildningen.

Vi lever i ett samhälle som gärna talar om frihet, men som i praktiken drar en märklig gräns för när den ska gälla. Du anses mogen nog att fatta beslut som kan skada din egen hälsa – som att konsumera alkohol överallt och som det sägs lite mera kontinentalt – men du ska inte vara tillräckligt kapabel att själv väljer din gymnasieutbildning och därmed din framtid. Den paradoxen säger något djupt oroande om hur vi ser på individen, kunskap och demokrati.

Under de senaste åren har skolan allt tydligare kommit att betraktas som ett verktyg för arbetsmarknaden. Genom ett långvarigt tryck från delar av näringslivet har utbildningens syfte förskjutits, näringslivet pressar politiken att dimensionerar gymnasiala utbildningar, begränsa utbudet och kräver att ungdomar ska läsa yrkesprogrammen. Fokus ligger inte längre på bildning, kritiskt tänkande och människans frigörelse, utan på att leverera “rätt kompetens” – i rätt tid, till rätt kostnad (gratis för företagen) Skolan förväntas lösa kompetensbrist, integration, arbetslöshet och tillväxt, samtidigt som dess kärnuppdrag urholkas.

Detta synsätt bygger på en förenklad och kortsiktig idé om framtiden särskild från Näringslivet. Barn som börjar skolan idag kommer sannolikt att arbeta långt in på 2090-talet. Trots det formas utbildningen som om vi redan vet vilka kunskaper som kommer att efterfrågas. Istället för att rusta elever med nyfikenhet, kreativitet, omdöme och förmågan att orientera sig i en föränderlig värld, pressas de in i standardiserade system där mätbarhet och anpassning premieras.

Samtidigt hörs återkommande klagomål från näringslivet om att “rätt kompetens saknas”. Men vad som sällan diskuteras är det egna ansvaret. Kraven handlar ofta om att få tillgång till färdigutbildad arbetskraft – utan att själva investera i utbildning, utveckling eller långsiktig kompetensförsörjning. Livslångt lärande reduceras till en retorisk figur, medan ansvaret i praktiken läggs på skolan och individen.

Problemet är inte att arbetsmarknaden har behov. Problemet uppstår när dessa behov tillåts styra utbildningens innehåll och riktning på bekostnad av dess demokratiska uppdrag. Ett utbildningssystem som enbart formas efter kortsiktiga produktionskrav riskerar att skapa människor som är anpassningsbara – men inte självständiga. Effektiva – men inte kritiskt tänkande. Kanske det man vill – och lobbar för arbetskraftinvandring från tredje land( utanför EU) oftast fattiga länder där 2/3 delar ska utföra okvalificerade arbeten enligt Migrationsverkets statistik. Det nöjer sig med lite……………………

Konsekvenserna sträcker sig långt bortom arbetslivet. I ett samhälle där information är ständigt tillgänglig men där förmågan att värdera och förstå den brister, ökar sårbarheten för desinformation och manipulation. Vi ser redan tecken på detta, både internationellt och i Sverige. Demokratin förutsätter medborgare som kan tänka själva, ifrågasätta makt och ta ansvar för det gemensamma. Utan bildning riskerar dessa förmågor att försvagas.

Därför måste vi våga ställa den obekväma frågan: är det verkligen utbildningen som har misslyckats – eller är det ett näringsliv och ett politiskt system som inte förmår att möta en framtid där självständiga, kritiskt tänkande människor är en nödvändighet? Att alla kan väljer och därmed sätter press på näringslivet – när det gäller arbetsvillkor ?

Bildning handlar inte om att veta mest, utan om att kunna orientera sig i världen. Att väga perspektiv, fatta genomtänkta beslut och förstå sammanhang. Det är denna förmåga som gör verklig frihet möjlig. Och det är denna frihet som nu riskerar att begränsas när utbildning reduceras till ett instrument för ekonomiska intressen.

Det är hög tid att återupprätta utbildningens bredare syfte. Staten och samhället måste ta ett tydligt ansvar för bildningen – inte bara som en individuell rättighet, utan som en demokratisk nödvändighet. Samtidigt behöver näringslivet ta ett större ansvar för yrkesutbildning och kompetensutveckling, istället för att ensidigt förlita sig på skolsystemet. Även har tillit på människors förmåga och vilja – och inte väljer på vuxna -(åldersdiskriminering) p.g.a av det kanske har högre krav och endast kräver sänkta skatter för ungdomar (det är redan billigare).

Frihet kan inte reduceras till rätten att konsumera. Den måste också omfatta rätten att tänka, välja och forma sitt eget liv. Ett samhälle som inte litar på individens förmåga att göra det, riskerar att förlora något långt viktigare än ekonomisk effektivitet – det riskerar att förlora sin demokratiska själ.

Jag tänker ofta på låten STATEN och KAPITAL – särskild med fokus på att man tar fram agenda inom sitt arbete i Näringslivet och sedan genomför den som Minister. (Arbetsmarknadsministeriet) . läs gärna här lite om Makten i Sverige

FRIHET ATT DRICKER ALKOHOL ÖVERALLT önskar politiken och Näringslivet

MEN INTE ATT VÄLJA SIN GYMNASIALA UTBILDNING OCH DÄRMET SIN FRAMTID



Momsen, myterna och den svenska kroginflationen

Arbetsliv Organisation Ledarskap, Mat och Vin, Politik, Uncategorised Postad av Heinz GlöcklerPosted on mån, april 06, 2026 11:53

Det pågår just nu en närmast hysterisk debatt om restaurangmomsen. Influencers, branschorganisationer och mediejournalister driver tesen att restaurangbranschen befinner sig i kris – och att lösningen är sänkt moms. Problemet är bara att analysen nästan helt saknas. Istället upprepas det som publiken vill höra: att allt är politikens fel och att billigare moms automatiskt skulle rädda krogarna, jobben och allt skulle blir bra.

Men verkligheten är betydligt mer komplex, men för att se detta behöver man ju lite självinsikt och även ekonomisk kunskap – samt en mera neutral syn på en bransch som är faktiskt givande.

Alla vill driva krog – ingen vill prata om varför

Samtidigt som krisrubrikerna avlöser varandra ser vi något märkligt: det öppnar nya restauranger överallt. I varje stadsdel, på varje gata. Alla vill driva krog. Det har blivit en livsstil, en identitet – ibland mer än ett yrke.

Det är här vi måste våga prata om överetableringen. När man sedan ser krögare i debatten – som själva driva krogar med dålig lönsamhet – blir det lite fel.

Gastronomi är ett brett fält, men sanningen är att en stor del av utbudet håller låg kvalitet. Det gamla uttrycket “den som inte duger till något annat blir krögare” känns tyvärr mer aktuellt än någonsin. Att öppna restaurang kräver i praktiken varken lång utbildning eller särskild certifiering (förutom en kurs för serveringstillstånd) – till skillnad från många andra yrken där kompetens är ett krav.

Resultatet? En marknad där alldeles för många aktörer slåss om samma gäster.

Billigt är ofta dyrast

För gästen kan det verka som att konkurrensen är bra – fler krogar borde betyda bättre priser. Men i praktiken leder det ofta till motsatsen: en jakt på låga priser som pressar kvaliteten.

Bra mat kostar. Den kräver tid, kunskap och råvaror av kvalitet. Och den kräver personal som får rimligt betalt.

Momsen – en bekväm syndabock

I debatten pekas momsen ofta ut som boven. Men att tro att en momssänkning automatiskt skulle leda till lägre priser eller fler överlevande restauranger är en grov förenkling.

Två tredjedelar av en restaurangs kostnader har inget med råvaror att göra. Det handlar om hyror, energi, utrustning, lån, administration och skatter. Och framför allt: personal.

Duktiga kockar och restauranganställda kostar pengar – och ska göra det. Hantverksmässig matlagning utan halvfabrikat är arbetsintensiv. Den går inte att pressa hur långt som helst utan att kvaliteten rasar. Själva upplevelse att sitta vid bordet och blir serverad och kunna tillbringa en bra tid i trevlig sällskap är ju Restaurangens DNA ( skillnad mot Take a away eller hämtmat) läs Köttbullar är inte Köttbullar

Momsen är alltså bara en liten del av ett mycket större ekonomiskt pussel. Att göra den till huvudfråga riskerar att dölja de verkliga problemen.

Ingen blir rik – men många försvinner snabbt

En annan myt är att restaurangägare tjänar stora pengar. I verkligheten känner de flesta i branschen igen en annan bild: om du gör allt rätt, jobbar hårt och har lite tur kan du leva på din verksamhet. Men marginalerna är små.

Samtidigt lockar branschen fortfarande människor som ser det som ett “coolt” projekt snarare än ett hantverk. Resultatet blir ofta kortlivade satsningar, tveksamma affärsmodeller och ibland rena oegentligheter. Konkurscykeln är inte sällan bara några år, konkurs eller ackord har blivit en affärsmodell.

Dessa beteenden ger även branschen ett dålig rykte – som gör att väldigt få till utbilda sig eller arbetar inom restaurang. Eller lämnar den direkt efter utbildningen (50%) eller något år senare. Bilden som man ger i marknadsföringen av branschen och verkligen stämmer inte överens – utan är direkt missvisande. Det har varit så i 50 år – alltid brist på folk.

Det verkliga problemet: för många – och för ojämna

Kärnan i problemet är inte bara kostnader eller moms. Det är att marknaden är övermättad.

För många restauranger öppnas utan tillräcklig kompetens, utan hållbara affärsmodeller och utan respekt för yrket. Samtidigt pressas de seriösa aktörerna – de som faktiskt kan sitt hantverk – av en konkurrens som ofta bygger på genvägar: tveksamma finansieringar av etableringen, lägre löner till arbetskraft från tredje land, pengar tvätt eller rent av fusk.

Och utvecklingen går åt fel håll. Det har blivit populär hos moderaterna påhejad av branschorganisationen att tar bort ännu fler regelverk och krav i drömmen att vi ska blir lika fria som på kontinenten. När krav sänks och kontroll minskar blir det ännu enklare att öppna nytt – ofta med modellen “köp, kyl, sälj” – och ännu fler lyckosökare etablerar sig på en redan överhettad marknad. På kontinenten har man ett striktare regelverk än i Sverige…………………en tydlig politisk populism utan stöd i fakta och utan riskbedömningar. Två statliga myndigheter ser ju restaurangnäringen som RISKBRANSCH

Dags att nyansera debatten

Det finns många skickliga och seriösa krögare som varje dag kämpar för kvalitet, arbetsvillkor och långsiktighet. De förtjänar bättre än att klumpas ihop med oseriösa aktörer – och bättre än en förenklad momsdebatt.

Att sänka momsen kan låta som en enkel lösning. Men utan att samtidigt ta tag i överetableringen, kompetenskraven och de strukturella problemen riskerar det bara att spä på samma utveckling.

Frågan vi borde ställa är inte bara hur restauranger ska överleva – utan hur många restauranger marknaden faktiskt klarar av, och vilken kvalitet vi som gäster egentligen vill ha. Samt hur ska vi jobbar för att rensa upp i träsket – för att branschen anses som seriös och hållbar, som gör att fler vill satsar på en karriär som vara ett helt arbetsliv. Förebild finns hos Hotellföretagen…………….

P.S Jag älskar denna bransch, alla duktiga yrkesutövare som sliter varje dag i sina verksamheter, men jag är mycket kritisk att man inte vill ta tag i det verkliga utmaningar i branschen och vill bara förmedlar en bild av Glamour och Förträfflighet. Men genom att lyfta utmaningar, påpeka faktafel och vill förbättra har man inte blivit uppskattad hos en del – men tydligen behövs en kritisk röst utifrån Era tillrop och besöken på bloggen.



Nästa »