Blog Image

Creative-Cuisine

Demokratiskt, Faktabaserad, Oberoende

Denna Blogg är privat och uttrycker endast mina personliga tanker och åsikter. Ifrågasättande, Kritisk, Faktabaserad och ej påverkad av Särintressen. Önskar påpekar att jag är inte anställd längre hos någon utan en fristående konsult.

Momsen, myterna och den svenska kroginflationen

Arbetsliv Organisation Ledarskap, Mat och Vin, Politik, Uncategorised Posted on mån, april 06, 2026 11:53

Det pågår just nu en närmast hysterisk debatt om restaurangmomsen. Influencers, branschorganisationer och mediejournalister driver tesen att restaurangbranschen befinner sig i kris – och att lösningen är sänkt moms. Problemet är bara att analysen nästan helt saknas. Istället upprepas det som publiken vill höra: att allt är politikens fel och att billigare moms automatiskt skulle rädda krogarna, jobben och allt skulle blir bra.

Men verkligheten är betydligt mer komplex, men för att se detta behöver man ju lite självinsikt och även ekonomisk kunskap – samt en mera neutral syn på en bransch som är faktiskt givande.

Alla vill driva krog – ingen vill prata om varför

Samtidigt som krisrubrikerna avlöser varandra ser vi något märkligt: det öppnar nya restauranger överallt. I varje stadsdel, på varje gata. Alla vill driva krog. Det har blivit en livsstil, en identitet – ibland mer än ett yrke.

Det är här vi måste våga prata om överetableringen. När man sedan ser krögare i debatten – som själva driva krogar med dålig lönsamhet – blir det lite fel.

Gastronomi är ett brett fält, men sanningen är att en stor del av utbudet håller låg kvalitet. Det gamla uttrycket “den som inte duger till något annat blir krögare” känns tyvärr mer aktuellt än någonsin. Att öppna restaurang kräver i praktiken varken lång utbildning eller särskild certifiering (förutom en kurs för serveringstillstånd) – till skillnad från många andra yrken där kompetens är ett krav.

Resultatet? En marknad där alldeles för många aktörer slåss om samma gäster.

Billigt är ofta dyrast

För gästen kan det verka som att konkurrensen är bra – fler krogar borde betyda bättre priser. Men i praktiken leder det ofta till motsatsen: en jakt på låga priser som pressar kvaliteten.

Bra mat kostar. Den kräver tid, kunskap och råvaror av kvalitet. Och den kräver personal som får rimligt betalt.

Momsen – en bekväm syndabock

I debatten pekas momsen ofta ut som boven. Men att tro att en momssänkning automatiskt skulle leda till lägre priser eller fler överlevande restauranger är en grov förenkling.

Två tredjedelar av en restaurangs kostnader har inget med råvaror att göra. Det handlar om hyror, energi, utrustning, lån, administration och skatter. Och framför allt: personal.

Duktiga kockar och restauranganställda kostar pengar – och ska göra det. Hantverksmässig matlagning utan halvfabrikat är arbetsintensiv. Den går inte att pressa hur långt som helst utan att kvaliteten rasar. Själva upplevelse att sitta vid bordet och blir serverad och kunna tillbringa en bra tid i trevlig sällskap är ju Restaurangens DNA ( skillnad mot Take a away eller hämtmat) läs Köttbullar är inte Köttbullar

Momsen är alltså bara en liten del av ett mycket större ekonomiskt pussel. Att göra den till huvudfråga riskerar att dölja de verkliga problemen.

Ingen blir rik – men många försvinner snabbt

En annan myt är att restaurangägare tjänar stora pengar. I verkligheten känner de flesta i branschen igen en annan bild: om du gör allt rätt, jobbar hårt och har lite tur kan du leva på din verksamhet. Men marginalerna är små.

Samtidigt lockar branschen fortfarande människor som ser det som ett “coolt” projekt snarare än ett hantverk. Resultatet blir ofta kortlivade satsningar, tveksamma affärsmodeller och ibland rena oegentligheter. Konkurscykeln är inte sällan bara några år, konkurs eller ackord har blivit en affärsmodell.

Dessa beteenden ger även branschen ett dålig rykte – som gör att väldigt få till utbilda sig eller arbetar inom restaurang. Eller lämnar den direkt efter utbildningen (50%) eller något år senare. Bilden som man ger i marknadsföringen av branschen och verkligen stämmer inte överens – utan är direkt missvisande. Det har varit så i 50 år – alltid brist på folk.

Det verkliga problemet: för många – och för ojämna

Kärnan i problemet är inte bara kostnader eller moms. Det är att marknaden är övermättad.

För många restauranger öppnas utan tillräcklig kompetens, utan hållbara affärsmodeller och utan respekt för yrket. Samtidigt pressas de seriösa aktörerna – de som faktiskt kan sitt hantverk – av en konkurrens som ofta bygger på genvägar: tveksamma finansieringar av etableringen, lägre löner till arbetskraft från tredje land, pengar tvätt eller rent av fusk.

Och utvecklingen går åt fel håll. Det har blivit populär hos moderaterna påhejad av branschorganisationen att tar bort ännu fler regelverk och krav i drömmen att vi ska blir lika fria som på kontinenten. När krav sänks och kontroll minskar blir det ännu enklare att öppna nytt – ofta med modellen “köp, kyl, sälj” – och ännu fler lyckosökare etablerar sig på en redan överhettad marknad. På kontinenten har man ett striktare regelverk än i Sverige…………………en tydlig politisk populism utan stöd i fakta och utan riskbedömningar. Två statliga myndigheter ser ju restaurangnäringen som RISKBRANSCH

Dags att nyansera debatten

Det finns många skickliga och seriösa krögare som varje dag kämpar för kvalitet, arbetsvillkor och långsiktighet. De förtjänar bättre än att klumpas ihop med oseriösa aktörer – och bättre än en förenklad momsdebatt.

Att sänka momsen kan låta som en enkel lösning. Men utan att samtidigt ta tag i överetableringen, kompetenskraven och de strukturella problemen riskerar det bara att spä på samma utveckling.

Frågan vi borde ställa är inte bara hur restauranger ska överleva – utan hur många restauranger marknaden faktiskt klarar av, och vilken kvalitet vi som gäster egentligen vill ha. Samt hur ska vi jobbar för att rensa upp i träsket – för att branschen anses som seriös och hållbar, som gör att fler vill satsar på en karriär som vara ett helt arbetsliv. Förebild finns hos Hotellföretagen…………….

P.S Jag älskar denna bransch, alla duktiga yrkesutövare som sliter varje dag i sina verksamheter, men jag är mycket kritisk att man inte vill ta tag i det verkliga utmaningar i branschen och vill bara förmedlar en bild av Glamour och Förträfflighet. Men genom att lyfta utmaningar, påpeka faktafel och vill förbättra har man inte blivit uppskattad hos en del – men tydligen behövs en kritisk röst utifrån Era tillrop och besöken på bloggen.



När tävlingen tar över yrkesutbildningen – och lärandet hamnar i skymundan.

Arbetsliv Organisation Ledarskap, Arbetsmarknadspolitik, Mat och Vin, Utbildningspolitik Posted on tor, mars 26, 2026 10:37

Nu utmanar jag ödet – OBS gäller endast kocktävlingar under skoltid

Yrkesutbildning ska inte producera vinnare. Den ska utbilda yrkeskunniga människor. Tävlingar kan vara motiverande för enskilda elever, men de får aldrig styra hur tid, resurser och bedömning fördelas i utbildningssammanhang. Tävlar det är något man kan göra efter utbildningen på egen tid.

Tack alla skolor och utbildningar som star emot och satsar sina resurser (vara skattepengar) på att varje enskild elev ska lyckas och har möjlighet till anställning och ett bra liv.

Det är dags att sluta mäta kvalitet i medaljer och istället fråga:
Med vilket yrkeskunnande lämnar eleverna skolan med – och för vilket arbetsliv är de egentligen förberedda?

En aspekt som sällan diskuteras öppet, men som i praktiken påverkar yrkesutbildningen allt mer, är lärares och skolors behov av att visa upp sig i sociala medier. Plattformar som Instagram, Facebook, LinkedIn och olika branschforum har blivit arenor där skolor och enskilda lärare förväntas visa handlingskraft, framgång och förträfflighet, samt lockar ungdomars intresse. I detta sammanhang blir tävlingar särskilt attraktiva.

Tittar man på skolor som deltar aktiv i tävlingar är det oftast samma år efter år. De är visuella, lätta att kommunicera och enkla att paketera som framgångsberättelser. En medalj, en finalplats eller ett pris ger ett tydligt narrativ: ”Här händer det något extra, vi är duktiga” Problemet är att det som syns bäst i sociala medier inte nödvändigtvis är det som är mest värdefullt pedagogiskt och det som är kvalitet. När man ser på etablerings graden efter utbildningen – blir bilden helt annorlunda.

När synlighet och bekräftelse blir en drivkraft riskerar undervisningen att anpassas efter det som:

  • ser bra ut på bild
  • går att sammanfatta i ett inlägg
  • signalerar spets snarare än bredd

Det långsamma, vardagliga och ofta ospektakulära yrkeslärandet – där elever tränar grundläggande moment, gör misstag, reflekterar och utvecklar sitt omdöme – låter sig sällan visas upp. Det ger inga snabba likes, inga applåder och inga rubriker.

Förträfflighet som riskerar att bli självändamål

I värsta fall uppstår en kultur där lärarens professionella identitet knyts till synlig framgång, snarare än till elevernas långsiktiga utveckling. Tävlande elever blir då inte bara elever, utan också bärare av skolans och lärarens varumärke. Det skapar ett subtilt men problematiskt tryck att satsa tid och resurser där avkastningen i form av synlighet är störst. I Princip skattepengar som kanske skulle behövas för särskild undervisning för svaga elever…………..

Detta väcker flera obekväma men nödvändiga frågor:

  • Vems behov tillgodoses när tävlingar lyfts fram – elevens, skolans eller lärarens?
  • Riskerar vissa elever att prioriteras bort därför att deras yrkesutövning inte är “instagramvänlig”?
  • Vad händer med yrkesutbildningens likvärdighet när uppmärksamhet och resurser följer medial logik snarare än pedagogisk?

Yrkesutbildningens kvalitet kan inte reduceras till det som går att visa upp offentligt. Det mesta av det som formar en yrkesskicklig människa sker i det tysta: i handledningssamtal, i misslyckade försök, i omprövningar och i vardaglig yrkesträning.

Ett återkommande mönster i exempelvis kocktävlingar är att det ofta är samma skolor och samma lärare som år efter år når finaler och prisplatser. Det väcker frågor som sällan ställs öppet. Handlar det verkligen om att dessa skolor, lag med sina Coacher konsekvent utbildar bättre kockar – eller om att man helt enkelt har lärt sig tävlingssystemet? Något som jag själv kan bekräfta är vägen till framgång i tävlingar – coachade själv 1999 – 2002 framgångsrika skollag.

Det utvecklas en tävlingskompetens som inte nödvändigtvis är liktydig med yrkesskicklighet i arbetslivet. Man lär sig hur uppgifter ska tolkas, hur juryn resonerar, hur presentationen ska optimeras och vilka moment som ger poäng. Det är en kunskap som gynnar dem som har tid, resurser och erfarenhet av tävlingssammanhang – inte nödvändigtvis dem som bäst förbereder elever för ett långt och hållbart yrkesliv.

När samma aktörer ständigt återkommer riskerar tävlingarna att bli självreproducerande system, där synlighet och framgång bekräftar sig själva. Det förstärker bilden av förträfflighet, men säger i praktiken väldigt lite om hur väl yrkesutbildningen fungerar för majoriteten av elever – de som inte tränas för final, utan för vardagen i yrket.

När även branschen satsar stora pengar på ungdomstävlingar – men resultaten uteblir

En ytterligare dimension i denna problematik är branschorganisationernas omfattande finansiella satsningar på yrkestävlingar. Under de senaste decennierna har betydande resurser lagts på tävlingsarrangemang, mästerskap, finaler, resor, scenproduktioner och marknadsföring – ofta med uttalat syfte att göra yrken mer attraktiva för unga.

HUVUDSYFTE LOCKAR FLERA TILL ATT BLIR KOCKAR eller SERVITÖRER om tävlingar verkligen vore lösningen – borde inte resultaten ha varit synliga vid det här laget? @GymnasieSM, @YrkesSM, @YrkesEM, @YrkesWM, @Nordiska Mästarskap, @Arets Kockelev, sedan kommer ett fler tal regionala tävlingar. Samt tävlingar inom olika internationella samarbetsforum mellan skolor.

Exempel när det gäller kockar – där antal tävlingar för ungdomar och vuxna har ökat men antalet sökande till utbildningarna har stadig sjunkit. HÄR ÄR SIFFRORNA FRÅN SKOLVERKET

Efter cirka tjugo år av återkommande tävlingssatsningar från branschen för skolor och deras elever kan man med fog fråga sig om detta är:

  • ett uttryck för förnekelse av djupare strukturella problem när allt mindre ungdomar väljer yrken inom restaurang – kock och servitör
  • eller om tävlingar i praktiken blivit ett självändamål – något som framför allt genererar aktivitet, synlighet och ”roliga event”, snarare än verklig förändring. Där från branschorganisationens sida stora belopp av medlemmarnas avgifter för något som inte ger Resultat och Effekt.

När event ersätter verklighetsanalys

Det år tydlig att tävlingar fungerar som en bekväm symbolhandling för att man gör något för att synliggöra utbildningar. De signalerar handlingskraft utan att kräva att man tar itu med mer obekväma frågor eller att branschens medlemmar kräver Resultat för sina satsade pengar.

När resurser styrs mot tävling – vem blir bortvald?

Tävlingar är inte gratis för skolorna. De kräver tid, handledning, lokaler, material och ofta ett mycket stort personligt engagemang från lärare. I praktiken innebär det att ett fåtal tävlande elever får oproportionerligt mycket lärartid, ofta utanför ordinarie undervisning. Samtidigt finns en stor grupp elever som inte vill tävla – utan vill bli skickliga yrkesutövare, få ett arbete och fungera hållbart i yrket över tid.

Här uppstår en obekväm men nödvändig fråga:
ska lärarens tid läggas på elever som vill tävla – eller på elever som vill utöva yrket? För mig är svaret klart och tydlig. Alla Resurser ska lägga på alla elever som vill lära sig yrket ofta är de som senare kommer att utgöra majoriteten i yrkeskåren.

Yrkesutbildning kan inte bära branschens attraktions problem på sina axlar genom tävlingar. Om yrken ska bli attraktiva krävs långsiktigt arbete med villkor, innehåll, utveckling och hållbarhet – inte fler event.

TACK till alla yrkeslärare som gör sitt bästa varje dag med begränsade resurser och tid, som skapar mervärde via era berättelser och väcker intresse för ett yrke med framtid. DET ni som är nyckeln i den dagliga undervisningen med fokus på hantverket och gästfokus – inte tävlingsfokus.

Källa: Skolverket.



Dolda maktnätverk styr svensk politik – och vi väljare får inte se dem.

Arbetsliv Organisation Ledarskap, EU, Politik, Trender och Framtiden Posted on ons, mars 25, 2026 09:35

Behövs vi väljare överhuvudtaget ?

Bakom kulisserna styr två parallella nätverk vilka idéer som får genomslag i svensk politik. Ett från näringslivet, ett från fackföreningarna. Det ena osynligt och informellt – det andra historiskt institutionaliserat. Resultatet? Politiken riskerar att styras mer av nätverk än av medborgarnas breda intressen.

Svensk politik beskrivs ofta som öppen och meritokratisk. Men faktum är att både näringslivet och fackföreningsrörelsen har sina egna självförstärkande nätverk som påverkar vilka frågor som prioriteras och vilka som når maktens korridorer. På näringslivssidan bildar Svenskt Näringsliv, tankesmedjan Timbro och PR-byråer som Kreab och Diplomat Communications ett nätverk som både producerar idéer och rekryterar framtida politiska makthavare. Statssekreteraren Johan Britz, Sophia Metelius och Johan Davidson är bara några exempel på hur denna pipeline fungerar.

Kretsloppet är tydligt: idéer utvecklas inom Timbro, paketeras av PR-byråer, drivas av arbetsgivarorganisationer och implementeras av politiska tjänstemän. När samma personer rör sig mellan dessa roller uppstår en homogen världsbild – en ideologisk reproduktion som sällan ifrågasätts.

Det finns ett parallellt nätverk på den fackliga sidan: Landsorganisationen i Sverige och Socialdemokraterna. Här är kopplingarna öppna och historiskt institutionaliserade. Fackliga företrädare rekryteras till politiska uppdrag och politiker återvänder till fackförbunden, vilket skapar ett tydligt kretslopp. Exempel på detta är Ardalan Shekarabi och Annika Strandhäll.

Skillnaden är tydlig: det fackliga nätverket är synligt och ofta debatterat, medan näringslivets nätverk är diffust, informellt och sällan granskat – trots att det kan ha lika stort eller större inflytande, särskilt inom arbetsmarknad, skatter och näringspolitik. När regeringsbyten sker blir det tydligt hur tätt sammanflätade politik och näringsliv är. Många politiska tjänstemän – särskilt statssekreterare och sakkunniga – byter ofta plats mellan departement och organisationer på näringslivets politiska avdelningar, som Svenskt Näringsliv och medlemsorganisationer. Att jobba med kommunikation eller näringspolitiska frågor är prioriterade arbetsområden. Exempel är nuvarande arbetsmarknadsminister Johan Britz, Centers Ordförande Thand RIngqvist Moderaternas Benjamin Dousa

Denna “svängdörr” gör att samma personer som formulerat och implementerat politik ofta återvänder till näringslivets intressen, vilket skapar ett självförstärkande nätverk där idéer och kontakter cirkulerar mellan regering och organisationer. Särskild när politiker blir troféers eller offer genom att deltar i olika event eller seminarier där det presenteras organisationernas utredningar och förslag. (syns ofta på Linkedin).

I Socialdemokraternas värld tar rörelsen hand om sina egna. Fackliga företrädare och partianslutna tjänstemän rör sig smidigt mellan Landsorganisationen olika rörelser i Sverige och departementen, vilket skapar ett själv förstärkande nätverk där lojalitet och ideologi ofta före externa perspektiv. Här handlar det inte om slump – det är en väloljad pipeline som säkerställer att rörelsens egna idéer och intressen alltid finns närmast makten. Exempel Tobias Baudin, Anders Ygeman det fanns tidigare ett gammalt ordspråk – från Unga örnar till Fonus……….Rörelsen finns för Dig hela Livet –

Problemet handlar inte om att personer med erfarenhet från arbetsliv eller fackliga organisationer tar plats i politiken. Problemet är när nätverkens logik reproduceras utan granskning, och där vissa perspektiv får automatiskt genomslag. I en demokrati måste makten granskas – även när den är osynlig. Vi behöver transparens kring politiska rekryteringar, tydlig redovisning av bakgrunder och en bredare diskussion om vilka nätverk som styr vår politik. Samt en ärlighet i debatten – där all fakta läggs på bordet inte bara det delar som gynnar en själva.

Redan nu vet vi att politiken styrs mer av nätverk än av medborgarnas intressen – och det är en utveckling vi inte har råd med. Om politiker skulle möta medborgare från verkligheten – (inte bara organisationer eller sina redan frälsta partimedlemmar) skulle demokratin lyfta och det verkliga utmaningar i samhället blir synliga – men även lösningsförmåga förbättras.

Lite Sammanfattning

Fackliga nätverket:

  • bygger på medlemsdemokrati
  • representerar organiserade arbetstagare
  • är politiskt deklarerat

Näringslivsnätverket:

  • bygger på resurser, idéproduktion och informella kontakter
  • är inte öppet definierat som ett nätverk, men alla vet och man talar om SFÄREN
DimensionFackligt nätverkNäringslivsnätverk
StrukturFormellInformell
SynlighetHögLåg
LegitimitetHistoriskt accepteradOfta osynliggjord
OrganisationLO + SSpritt (Svenskt Näringsliv, Timbro, PR)
RekryteringTydlig pipelineFragmenterad men effektiv



Nästa »