Blog Image

Creative-Cuisine

om allt i världen

Denna sida är privat och uttrycker endast mina personliga tanker och åsikter. Det kan gäller Mat och vin, samhällshändelser eller något som jag tänker på just nu.

Demokratins bästa tid är förbi,

Politik, Trender och Framtiden, Uncategorised Posted on tis, december 03, 2024 08:27

Frasen ”demokratins sista dagar” används ibland för att beskriva en situation där demokratin uppfattas vara hotad, försvagad eller på väg att ersättas av något annat styrelseskick. Den kan syfta på oro för auktoritära tendenser, polarisering, förtroendekris för politiska institutioner eller hot mot grundläggande demokratiska principer som yttrandefrihet, fria val och rättssäkerhet. Det ledande exempel är ”världens största demokrati” där kapitalismens företrädare nu sitter direkt på ministerposter och kritiska röster riskera att elimineras (blir av med jobben)…Något som kallas ” utrensning av olika tänkande”. Hur blir det i förlängningen – om du är kritiskt och visar på fakta, men inte passar en policy – blir du av med jobbet………………..Men hur ser ut i resten av världen med demokratin och den hotbild som finns.

  1. Auktoritära ledare: Om ledare underminerar rättssystemet, inskränker pressfriheten eller manipulerar val, kan det leda till farhågor om demokratins överlevnad.
  2. Polarisering och desinformation: Sociala medier och informationskrig kan bidra till att skapa djupa klyftor i samhället, vilket försvårar dialog och samarbete mellan olika grupper. Viktig information och faktakunskap kommer sist – först är det särintressens policy som har tolkningsföreträde.
  3. Minskande förtroende för institutioner: Om människor tappar tilliten till parlament, domstolar eller valprocesser, kan demokratins legitimitet börja ifrågasättas.
  4. Ekonomisk ojämlikhet och populism: Stora ekonomiska klyftor och en känsla av orättvisa kan skapa grogrund för populistiska rörelser som ibland utmanar demokratiska normer

Särintressen får allt större inflytande över politiska institutioner är en oro som ofta lyfts fram som ett hot mot demokratins funktion och legitimitet. Detta kan innebära att politiska beslut styrs mer av specifika grupper, företag eller lobbyorganisationer än av medborgarnas breda intressen. Medborgare behövs bara vart fjärde år och ska fatta sina beslut utifrån partiernas hets mot varandra och mediavänlige floskler, att följer sitt partiprogamm är inte primärt utan att erhålla makt. Där små partier kan utöva utpressning mot stora partier – kallas modernt inflytande och maktanspråk, trots att det företräder en minoritet av folket. Fokus ligger på särintressens agenda och mindre vad som är bra för landet och medborgarna.

Hur kan då särintressen påverkar politiken

  1. Lobbyism och företagsinflytande
    • Företag och lobbygrupper investerar stora resurser i att påverka lagstiftare och politiska beslut. Detta kan ske genom kampanjbidrag, lobbying eller genom att påverka den offentliga debatten.
    • Exempel: Olje- och läkemedelsindustrin är välkända för sin omfattande lobbying, vilket ibland leder till att deras intressen prioriteras framför miljö- eller folkhälsoperspektiv.
  2. ”Revolving door”-problematik
    • Politiker och tjänstemän går ofta mellan offentliga positioner och privata intressen, vilket skapar risk för korruption eller att beslut tas utifrån framtida egenintressen snarare än samhällsnytta.
  3. Mediekoncentration och informationsflöden
    • När medieägandet koncentreras till få aktörer kan dessa använda sin plattform för att påverka både väljare och beslutsfattare. Detta kan skapa en snedvriden bild av vad som är viktigt för samhället.
  4. Svag representation av vanliga medborgare
    • När politiska partier eller institutioner blir mer beroende av ekonomiska bidrag från särintressen, kan vanliga medborgares röster och behov marginaliseras. Partierna belöna oftast det som är uppvuxen i rörelse eller man kan har ett medial nytta.

Varför särintressenas inflytande är ett problem

  • Hotar demokratisk jämlikhet: Om vissa grupper har oproportionerligt stort inflytande över politiken undermineras principen om ”en person, en röst”.
  • Skadar förtroendet för politiska institutioner: När människor upplever att politiken styrs av särintressen snarare än av allmänintresset, minskar tilliten till demokratin något som driver väljarna till proteströrelser eller extrema partier och lyfta ofta detta fenomen i sin propaganda.
  • Hämmar långsiktiga lösningar: Särintressen fokuserar ofta på kortsiktiga vinster snarare än hållbara lösningar för samhällsproblem. Genom fokusen på adhoc lösningar utan riskanalyser och landet bästa i fokus – blir det fel.

Hur kan man begränsa särintressenas makt?

  1. Ökad transparens
    • Inför striktare regler för lobbying och kräva att alla möten mellan politiker och intressenter redovisas offentligt.
  2. Finansieringsreformer
    • Begränsa storleken på kampanjbidrag och säkerställ att partier och politiker finansieras på ett rättvist och transparent sätt.
  3. Stärk medborgarnas inflytande
    • Öka användningen av direktdemokratiska verktyg, som folkomröstningar och medborgarbudgetar, för att ge medborgare mer direkt makt över politiska beslut.
  4. Främja oberoende medier
    • Stöd en pluralistisk mediemarknad för att säkerställa att olika perspektiv kommer fram i samhällsdebatten.
  5. Demokratiutredningen ”En uthållig demokrati!” (SOU 2000:1). Demokratiutredningen (2014–2016) från Olle Wästberg bör vara underlag att tänka om och tänka nytt innan det är för sent. Det kalla politisk ansvar.

Om särintressenas dominans fortsätter att växa riskerar demokratin att förvandlas till en ”oligarki med demokratiskt yttre”, där makten formellt ligger hos folket men i praktiken hos ett fåtal mäktiga aktörer och särintressen. Vad tycker du ?

Författaren har även använd sig av ChatGPT AI i sin research



Det är svårt att utrycka sig nu förtiden även som privat person – vart går gränsen………..

Politik, Uncategorised Posted on tis, november 12, 2024 15:14

Följer Policys – går efter samvete eller finns det något etisk ansvar eller tjänstemannens ansvar eller finns det inte längre någon riktig yttrandefrihet.

”Yttrandefrihet” handlar om rätten att uttrycka sina åsikter utan att bli censurerad eller straffad av staten eller andra myndigheter. I många länder, inklusive Sverige, skyddas yttrandefriheten av grundlagar och internationella konventioner. Men yttrandefriheten är inte absolut – den kan vara begränsad i vissa situationer, exempelvis när det gäller förtal, hets mot folkgrupp eller uppmaningar till våld.

Att följa policies innebär att man handlar i enlighet med de riktlinjer och regler som sätts upp av en organisation, företag eller myndighet. Inom företag eller organisationer kan yttrandefriheten vara begränsad genom interna policies som reglerar hur anställda får uttrycka sig, särskilt på arbetsplatsen eller när de representerar företaget offentligt.

Det kan uppstå en konflikt mellan yttrandefrihet och policys i olika sammanhang. Exempelvis:

  • På arbetsplatsen: En anställd kan ha rätt att uttrycka sina åsikter, men om dessa åsikter bryter mot företagets interna regler eller riktlinjer kan det leda till disciplinära åtgärder, trots att vederbörande har rätt och hänvisar till fakta. Det viktig att dessa regler är transparanta och välkända .
  • Sociala medier: Ett företag eller organisation kan ha regler för hur deras anställda ska använda sociala medier, särskilt om det handlar om att offentligt uttala sig om arbetsrelaterade frågor. Det kan innebära att den anställda behöver avstå från att uttrycka sina åsikter om vissa ämnen – men vart går gränsen ? När alla vet att man jobbar på en organisation – vad är privat och vad är arbetsrelaterad.
  • Juridiska ramar: Även om yttrandefriheten är skyddad, kan vissa typer av yttrande, som hets mot folkgrupp eller uppmaningar till brott, vara olagliga och leda till rättsliga konsekvenser, även om de görs offentligt.

Sammanfattning: Yttrandefrihet handlar om att kunna uttrycka sina åsikter fritt, men det finns gränser, särskilt när det gäller att följa interna policies och lagar. Organisationer kan sätta upp riktlinjer för att hantera dessa frågor, vilket kan skapa spänningar mellan individens rätt att tala fritt och arbetsgivarens behov av att upprätthålla ordning och professionella standarder.

En policy är en uppsättning riktlinjer, principer eller regler som en organisation, företag eller myndighet har fastställt för att styra och reglera specifika områden eller verksamheter. Policies hjälper till att säkerställa en enhetlig och konsekvent hantering av olika frågor och processer inom organisationen. De fungerar som vägledande dokument för beslut och beteende.

Egenskaper hos en policy:

  1. Syfte: En policy har alltid ett syfte eller mål, som kan handla om att främja säkerhet, effektivitet, rättvisa eller följa lagstadgade krav.
  2. Reglerande: Policies anger vad som är tillåtet eller inte tillåtet, samt hur saker och ting ska hanteras i specifika situationer.
  3. Övergripande: En policy är ofta övergripande och kan gälla för en hel organisation eller specifika delar av den, till exempel anställda, kunder eller partners.
  4. Flexibilitet: En policy ger oftast inte detaljerade instruktioner för varje situation, utan fungerar som en vägledning för beslut och beteende. Det kan finnas specifika procedurer som kompletterar policyn.

En policy kan vara mer formell, som i fallet med lagar och regelverk, eller mer informell och flexibel, beroende på organisationens behov. I Politiken är det ju en kollektiv åsikt som alla ska ställer sig bakom, detta trots den egna övertygelse.

Att ta fram en policy utan att basera den på fakta eller genom att använda ensidig information kan skapa flera problem både för organisationen och för dem som påverkas av policyn. En sådan policy riskerar att vara ineffektiv, orättvis, eller till och med skadlig. Det är därför viktigt att policies skapas med en noggrann och objektiv grund för att säkerställa rättvisa, transparens och hållbarhet.

Här är några problem som kan uppstå om en policy utvecklas utan tillräcklig fakta, riskanalys eller objektivitet:

Brister i rättvisa och transparens

  • Om en policy baseras på ensidig eller otillräcklig information kan det leda till orättvisa beslut. Till exempel kan en anställd eller grupp av anställda känna att de inte blir rättvist behandlade om policyn inte är grundad på objektiva data eller alla relevanta perspektiv.
  • En policy som inte tar hänsyn till alla relevanta fakta kan också uppfattas som godtycklig eller diskriminerande, vilket minskar förtroendet för ledningen eller organisationen.

Risk för felaktiga beslut

  • Policys som inte är baserade på noggrant insamlad information riskerar att vara ineffektiva eller till och med skadliga. Om en policy exempelvis utformas utan att ta hänsyn till aktuella arbetsvillkor, lagar eller branschpraxis kan den misslyckas med att uppnå sina mål eller skapa problem för de berörda parterna.
  • En policy som exempelvis reglerar arbetsförhållanden utan att beakta de anställdas faktiska behov kan leda till missnöje och låg moral på arbetsplatsen.

Förlust av trovärdighet

  • Organisationer som utformar policies baserade på ensidig eller felaktig information kan förlora trovärdighet både internt och externt. Externa partners, kunder och investerare kan ifrågasätta organisationens förmåga att fatta välgrundade beslut, vilket kan påverka affärsrelationer och omdömen negativt.
  • Inom organisationen kan anställda bli skeptiska till ledningens beslut om de uppfattar att policyn inte är grundad på objektiv information.

Hur kan man säkerställa att en policy bygger på fakta och objektiv information?

  1. Datainsamling: Det är avgörande att samla in relevant och aktuell data innan en policy tas fram. Detta kan inkludera att samla in feedback från anställda, genomföra undersökningar, eller titta på externa trender och forskning som är relevant för det område policyn berör.
  2. Bred involvering: För att få en holistisk bild och undvika ensidiga synsätt bör olika intressenter involveras i processen. Det kan handla om ledning, HR, fackliga företrädare, och de som direkt påverkas av policyn.
  3. Lagstadgade krav: Policyn bör alltid beakta och följa de lagar och regler som gäller för det aktuella området. Om den inte gör det kan det medföra juridiska problem eller påföljder.
  4. Konsultera experter: I vissa fall kan det vara nödvändigt att rådgöra med experter eller konsulter som har specialkunskap inom det område policyn ska täcka, för att säkerställa att alla relevanta faktorer tas i beaktande.
  5. Utvärdering och justering: Policies bör vara flexibla och kunna justeras vid behov, särskilt om det framkommer nya fakta eller om situationen förändras. Regelbundna utvärderingar hjälper till att hålla policyn relevant och effektiv.

Slutsats:

En policy som baseras på fakta och ett brett spektrum av information ger organisationen en solid grund för att fatta rättvisa, effektiva och hållbara beslut. Genom att undvika ensidiga perspektiv och att noggrant överväga alla relevanta faktorer minskar risken för negativa konsekvenser och säkerställer att alla berörda parter behandlas rättvist och transparens

Tjänstemannaansvar innebär att en offentlig tjänsteman kan hållas ansvarig för sina handlingar när de utför sina arbetsuppgifter, särskilt om dessa handlingar är olagliga eller strider mot deras arbetsplikt. I Sverige regleras detta ansvar både genom lagar och genom rättspraxis, och syftet är att säkerställa att offentliga tjänstemän agerar på ett korrekt, rättvist och lagligt sätt när de utövar sina tjänster och bygger sin tjänstutövning på fakta och praxis – helt utan påverkan av tredje..

4. Tjänstemannaansvar i praktiken

Det är viktigt att förstå att tjänstemannaansvaret i Sverige inte innebär att varje felaktig eller misslyckad tjänsteåtgärd automatiskt leder till straff eller disciplinära åtgärder. Det måste finnas ett avvikande från korrekt handläggning som orsakar skada eller brott mot lagen för att ansvar ska kunna utkrävas. Ansvar kan utkrävas om:

  • Handlingen är olaglig eller oaktsam: Tjänstemannen gör något som strider mot lagar eller regler som styr det offentliga arbetet.
  • Handlingen orsakar skada: Om tjänstemannens agerande orsakar skada för en individ, ett företag eller allmänheten.

Däremot innebär inte alla fel i en offentlig tjänstemans arbete att denne hålls ansvarig – särskilt inte om det handlar om bedömningsfrågor där det finns utrymme för olika tolkningar eller beslut.

5. Exempel på tjänstemannaansvar:

  • Felaktig beslutsgång: Om en myndighetsperson fattar ett beslut utan att följa de rättsliga procedurer som gäller, t.ex. att inte lyssna på parter i ett ärende, kan detta utgöra tjänstefel.
  • Missbruk av offentlig makt: Om en offentlig tjänsteman utnyttjar sin position för egen vinning eller för att gynna vänner eller familj kan detta leda till korruptionsbrott och straffrättsligt ansvar.
  • Försening eller slarv vid myndighetsutövning: Om en tjänsteman inte hanterar ett ärende på ett tillbörligt sätt eller förhalar det utan giltiga skäl kan det ses som ett tjänstefel.

Slutsats:

Tjänstemannaansvar är ett sätt att säkerställa att offentliga tjänstemän agerar korrekt, rättvist och enligt lagar och regler. Detta ansvar sträcker sig från att säkerställa korrekt handläggning av ärenden till att förhindra brott som korruption och maktmissbruk. Ett effektivt tjänstemannaansvar är viktigt för att upprätthålla allmänhetens förtroende för offentliga institutioner och för att säkerställa att tjänstemän inte utnyttjar sin makt på otillbörliga sätt.

Alla tre punkter – är känsliga att hanterar vi är ju människor – och det väldigt svart att ”stänga av ibland hjärnan som ger fingervisning och utvecklande tankar, den är ju privat” och sätter



Politiken ska inte blanda i sig i skolan

Politik, Uncategorised, Utbildningspolitik Posted on tis, november 12, 2024 08:25

Politiken som ” orsak ” bakom flytten från Yrkesprogrammen. Nu väntas flera nya beslut i skolväsendet som kan ger samma resultat när politiken inte tänker till och ser verkligheten framåt – samt inte gör riskanalyser. Den politiska styrningen av politiker och sina partier måsta upphöra – skolan och utbildning ör för viktig att blir en arena för partipolitiska käpphästar och populistiska beslut. En lärare har idag nästan en lika lång utbildning som en läkare – inte förskriver politiken till läkare hur man ska behandlar en patient……………….

Vad hände egentligen 2011

Önskan att skilja på yrkesutbildningar och högskoleförberedande utbildningar och att inte ge yrkesprogram automatiskt grundläggande högskolebehörighet kom framför allt från regeringen och utbildningspolitiska beslutsfattare under de åren.

Den största delen av detta beslut togs i samband med den gymnasiereform som trädde i kraft 2011, och specifikt var det en del av reformen som lanserades av den dåvarande Alliansregeringen under Fredrik Reinfeldt, där Jan Björklund, som då var utbildningsminister, var en central figur.

Huvudsakliga drivkrafter bakom beslutet: Jan Björklund och Folkpartiet (nuvarande Liberalerna): Jan Björklund och Folkpartiet (nu Liberalerna) var starka förespråkare för att göra utbildningssystemet mer tydligt differentierat mellan de vägar som ledde till högre utbildning och de som förberedde för

arbetsmarknaden. Björklund betonade vikten av att ha en tydlig arbetsmarknad för elever som gick yrkesprogram och ville att högskolebehörighet skulle vara förbehållen de elever som gick de högskoleförberedande programmen. Hans idé var att elever på yrkesprogram skulle kunna komplettera sina studier om de ville läsa vidare på högskola, men att de inte automatiskt skulle ha behörighet från början.

Utbildningspolitiska idéer: En viktig del av den utbildningspolitiska debatten vid den här tiden handlade om att öka kvaliteten på både yrkesutbildningarna och de högskoleförberedande programmen. Målet var att yrkesutbildningarna skulle ge en starkare arbetsmarknadsförberedelse, och att högskoleutbildningarna skulle vara mer specialiserade och förberedande för akademiska studier. Genom att inte ge yrkesprogrammen grundläggande högskolebehörighet ville man göra det tydligt att dessa två utbildningsvägar skulle vara mer åtskilda, och att de som ville läsa vidare på högskola skulle behöva uppfylla vissa akademiska krav.

Politisk ideologi om utbildningens syfte: En central ideologi som låg bakom beslutet var också tanken att yrkesutbildning och akademisk utbildning skulle vara separata och ha olika syften. För yrkesprogrammen ville man ha en starkare fokus på att eleverna skulle förberedas för yrkeslivet direkt, och inte blandas ihop med den akademiska världen. Samtidigt ville man ge möjlighet för elever på yrkesprogram att komplettera och nå högskolebehörighet om de senare ville vidareutbilda sig.



« FöregåendeNästa »