Blog Image

Creative-Cuisine

Demokratiskt, Faktabaserad, Oberoende

Denna Blogg är privat och uttrycker endast mina personliga tanker och åsikter. Ifrågasättande, Kritisk, Faktabaserad och ej påverkad av Särintressen. Önskar påpekar att jag är inte anställd längre hos någon utan en fristående konsult.

Kockens själ och stolthet – är inte tävlingar

Mat och Vin Posted on mån, december 08, 2025 10:46

En kocks själ är en eld som inte syns, men som värmer allt den rör.
Den bor i händer som lärt sig lyssna – på råvarans tystnad, på knivens rytm,
på den stilla berättelsen i en doft som stiger från en gryta.

En kocks själ är tålamodets puls och glädjens gnista,
ett hjärta som slår i tid med kökets brus, men som ändå bär sin egen melodi.
Det är kärleken till det enkla och det vilda, till jorden och havet,
till smaken som vill bli funnen.

En kocks uppgift är att skapa mer än mat.
Det är att väcka minnen hos den som smakar,
att låta en rätt bli en berättelse –
om platser, människor, årstider och drömmar.

Det är att ta det flyktiga och göra det till en stund av stillhet,
att ge en bit av sin själ i varje rörelse,
och lämna något varmt kvar hos den som äter.

I en tid där kameror jagar varje rörelse i köket
och där kockar mäts i medaljer, rubriker och följarantal,
finns det en tyst sanning som nästan gått förlorad:
att kockyrket inte är en scen – det är ett tjänande.

Matlagning är inget skådespel.
Det är ett lågmält samtal mellan kock och gäst,
där den ena talar med råvaror och den andra lyssnar med sina sinnen.
Och mitt i allt detta står den betalande gästen – inte publiken, inte juryn.
Gästen som kom för att bli sedd, ompysslad, överraskad, mätt.
Gästen som inte bryr sig om hur många tävlingar som vunnits,
men som minns smaken av omsorg – den som sätter sig i kroppen.

Mediabruset jagar det snabba, det glänsande, det extrema.
Men den verkliga kockkonsten är långsam, jordnära, närvarande.
Den handlar om att stå i sitt kök, dag efter dag,
och låta varje tallrik bli ett löfte:
att här, just nu, i denna stund,
är du som äter det viktigaste.

Kockens värde ligger inte i prispallen,
utan i att skapa ett ögonblick av stilla lycka för gästerna
Det är den riktiga tävlingen –
och den enda där vinsten faktiskt betyder något

I ett landskap där strålkastare ofta bländar mer än de lyser upp
har kockens egentliga uppdrag blivit skymt av applåder och uppmärksamhetens rastlösa tempo.
Men nu är tiden kommen att återerövra stoltheten i det sanna hantverket
inte det som syns, utan det som känns.

Stoltheten finns i de tidiga morgnarna,
i det omsorgsfulla valet av råvaror,
i den stilla koncentrationen över en gryta som sjuder.
Den bor i ögonblicket när tallriken lämnar köket
med en tyst förhoppning att någon där ute kommer att känna att detta
är mer än mat – det är omtanke förkroppsligad.

Och denna stolthet får inte gå förlorad.
Den måste hållas levande, bäras fram, delas.
För de som drömmer om att bli kockar
behöver få se att det största i detta yrke
inte är de snabba rubrikerna
utan det långsamma, äkta ansvaret för varje gäst.

Vi ska förmedla dessa värden till dem som står på tröskeln till köket:
Att en kock är förvaltare av smak och minnen,
ambassadör för råvaror,
och bärare av en tradition där generositet går före prestige.
Att värdet inte sitter i tävlingen,
utan i att skapa en stund av lycka åt någon som betalat för sin plats vid bordet
och litar på att vi gör vårt bästa – varje gång.

Låt oss därför återta detta hantverks stolthet,
och ge den vidare som en fackla till nästa generation,
så att de kan stå i köket med huvudet högt,
med händer som arbetar för andra,
och med hjärtan som vet att detta – just detta –
är kockyrkets innersta mening.

Dessa råder har jag skrivit – även som Minne till mina läromästare – Gunther Wanka, Eckart Witzigman, Paul Haeberlin, Heinz Winkler, Louis Outhier, Paul Bocuse, Marc Haeberlin, Werner Vögeli, Daniel Höglander och till kockar som har verkligen skapad denna innebörd av kockens själ och ger den vidare till sina medarbetare som Björn Frantzen, Petter Johansson, Marco Muller, Daniel Berlin, Mikael Einarsson, Marcus Jernmark, Jonas Svensson, Emma Bengtsson, Thomas Keller, bara för att nämna några –

Genom att min hemsida besöks till 30 % av utländska besökare har jag vald att låta AI översätta min ovanstående text till engelska


A chef’s soul is a fire that cannot be seen,
yet warms everything it touches.
It lives in hands that have learned to listen –
to the silence of raw ingredients, to the rhythm of the knife,
to the quiet story carried by the scent rising from a simmering pot
.

A chef’s soul is the pulse of patience and the spark of joy,
a heart beating in time with the kitchen’s hum, yet holding its own melody.
It is the love of the simple and the wild, of the earth and the sea,
of the flavor that longs to be discovered.

A chef’s task is to create more than food.
It is to awaken memories in the one who tastes,
to let a dish become a story –
of places, people, seasons, and dreams.

It is to take what is fleeting and turn it into a moment of stillness,
to give a piece of one’s soul with every movement,
and to leave something warm within the one who eats.

In a time when cameras chase every movement in the kitchen
and chefs are measured in medals, headlines, and follower counts,
there is a quiet truth that has almost been lost:
that the craft of cooking is not a stage – it is an act of service.

Cooking is not a performance.
It is a soft-spoken conversation between chef and guest,

where one speaks through ingredients and the other listens with their senses.
And at the center of it all stands the paying guest –
not the audience, not the jury.
The guest who came to be seen, cared for, surprised, nourished.
The guest who cares nothing for the number of competitions won,
but remembers the taste of care – the kind that settles in the body.

The noise of media hunts the quick, the shiny, the extreme.
But true culinary craftsmanship is slow, grounded, present.
It is about standing in one’s kitchen, day after day,
and letting each plate become a promise:
that here, now, in this very moment,
you who eat are the most important.

A chef’s worth lies not in the podium,
but in creating a moment of quiet happiness for the guests.
That is the real competition –
and the only one in which the prize truly matters.

In a landscape where spotlights often blind more than they illuminate,
the chef’s true mission has been obscured by applause
and the restless tempo of attention.
But now the time has come to reclaim the pride in the true craft –
not in what is seen, but in what is felt.

This pride lives in the early mornings,
in the careful choosing of ingredients,
in the still concentration over a pot that gently bubbles.
It lives in the moment when the plate leaves the kitchen
with the quiet hope that somewhere out there someone will feel
that this is more than food – it is care made tangible.

And this pride must not be lost.
It must be kept alive, carried forward, shared.
For those who dream of becoming chefs
need to see that the greatest part of this profession
is not the quick headlines,
but the slow, genuine responsibility for every gues
t.

We must pass these values on to those standing at the threshold of the kitchen:
That a chef is a guardian of flavors and memories,
an ambassador of ingredients,
and a bearer of a tradition where generosity comes before prestige.
That value is not found in competition,
but in creating a moment of joy for someone
who paid for their place at the table
and trusts that we give our best – every time.

Let us therefore reclaim the pride of this craft,
and pass it on like a torch to the next generation,
so they may stand in the kitchen with heads held high,
with hands that work for others,
and with hearts that know that this – this very thing –
is the true meaning of being a chef.

These words I have written also in memory of my mentors –
Gunther Wanka, Eckart Witzigmann, Paul Haeberlin, Heinz Winkler,
Louis Outhier, Paul Bocuse, Marc Haeberlin, Werner Vögeli

and for the chefs who have truly embodied the soul of our craft
and continue to pass it on to their colleagues:
Björn Frantzén, Petter Johansson, Marco Müller, Daniel Berlin,
Jonas Svensson, Emma Bengtsson, Thomas Keller
,
to name just a few



Många tycker till och vill bestämma men har inte koll på verkligheten

Arbetsliv Organisation Ledarskap, Arbetsmarknadspolitik, Politik, Trender och Framtiden, Utbildningspolitik Posted on mån, juni 24, 2024 16:10

Inom många områden – tycker folk mycket och tror att det det vet bäst – men det en stor skillnad att tror än att veta vad som gäller. En klok gammal arbetskamrat och även en jurist – uttryckte sig så där för att kunna förändra och veta inom just nu fokus på utbildningsväsendet- Du bör tittar på lågar och förordningar – deras förarbeten ( utredningar som ligger till grunden för dessa grundläggande lagar och förordningar )- och sedan fråga DIG – Ryms mina förändringsförslag inom ramen för lagstiftningen- där kan en Jurist hjälper Dig med tolkningen. Oftast behöver men inte uppfinner något nytt – utan med rätt användning och gemensam dialog runt tolkningar löser man det mesta.

Varför jag lyfter detta – många tror att kan det kan göra med utbildningsväsendet hur det vill – utan att förstår vem som styr och vem som har ansvar. Även Minister i dessa områden vill gärna skapa sig ett namn och förändra…………..Men när det gäller utbildningsväsendet är det “HUVUDMANNEN” som bestämmer och styr – det är ägaren av utbildningen – Kommunen eller den fristående aktör. Dessa huvudmän i en kommun “nämnden” och inom den fristående verksamhet ” styrelsen” har ansvar för att alla deras utbildningar följer gällande lagstiftningen och alla förordningar.

Det styr även förutsättningar för verksamheten – “resurser” – dessa huvudmän ska skapa förutsättningar för Rektorn för att denna ska genomföra sin verksamhet – det Rektorn som har den pedagogiska ansvaret för själva undervisningen – men det Huvudmannen som styr och skapa förutsättningarna för undervisningen. Det är Huvudmannen som är kommunen som via skattepengar – ger pengar till verksamheten – även till den fristående skola – principen är lika för alla.

Förvaltningar och Rektor kan fattar olika beslut inom sina verksamheter – utifrån en av Nämnden beslutat delegationsordning. Men det ska återrapportera via det “lagstadgade” systematiska kvalitetsarbete och andra uppföljningar resultat och utfall till nämnden varje år. Det ända Staten med Minister kan påverkar det att ger så kallade riktade statsbidrag för ett område ( just nu skolböcker). Men det ända lärare som är pedagogisk proffs utformar sin undervisning själv – utifrån det förutsättningar den erhåller av sin huvudman. Skolverket ser endast till att skapa ett regelverk som man bör följer – ( inte ska) och Skolinspektion kollar att man följer skollagen och alla förordningar som Riksdagen har tagit fram ( ska). Samt att huvudmännen följer upp utbildningens resultat, analysera detta och gör förbättringar – kanske genom att skapa bättre förutsättningar.

Om till exempel en utbildning går i underskott – för få elever, för stora lokaler, för mycket personal eller annat så är det HUVUDMANNEN – NÄMNDEN som fattar beslut om eventuella åtgärder. Ett exempel att en yrkesutbildning med stora lokaler och stora underskott ska ändra sitt upplägg – och lägger mera av den praktiska delen hos företagen eller utformar som Lärling – så fattar nämnden ett beslut. Att går den från tre yrkeslärare till två yrkeslärare och lägger med praktisk undervisning till berörda branschföretag är en rimlig åtgärd – som spara ca 1.2 miljoner kronor.

Rektor, lärare och branschorganisationer har inget att säger till – utan det kan bara via skrivelser eller dialog eventuella påverkar detta beslut via ett programråd om den finns. Det vi medborgare som styr via vara politiska företrädare i nämnderna, det dessa som bäst ska tar hand om vara skattepengar.

Många huvudmän är väldigt duktiga på – och även godtar underskott i särskild yrkesutbildningar – genom att dessa utbildningar är viktiga för näringslivet i berörd kommun. Det dessa kommunpolitiker är mina hjälper som ger ungdomar en chans att lära sig ett yrkes – som gynnar näringslivet – trots att kanske bara 5 ungdomar söker denna kostnadskrävande utbildning som exempel – ger ett ersättning på total 750 tkr – men ni vet själva vad en årslön och lokala kostar – men denna underskott godkänds i demokratisk ordning av politikerna i själva nämnden och kommunen.

Det blir tuffa beslut – särskild i framtiden – när man nu lägger ner förskolor p.g.a av brist på barn – nästa steg är grundskolan och gymnasiet – antal “ungdomar” kommer att minska med 30% fram till 2035. Dessa politiker har det inte lätt – på enda sidan täcker underskott och att höjer skatten – på andra sidan effektivisera och lägger ner enheter och utbildningar. Där blir det kanske även fråga – vad är viktigare att finansierar underskott för en Bageri eller kockutbildning eller finansiera underskott i en Transport – Motor – Bygg utbildning.

Lösningen som jag ser är att fler och flera praktiska utbildningsmoment behöver läggas över på Företag som har en god kvalitets och anställningsbehov – som tar sitt ansvar för den egna framtida kompetensförsörjningen. Där krävs det ett om tänk när det gäller inflytande, samarbete i relationer särskild mellan det lokala och regionala arbetslivet och utbildningarna – för att hittar gemensamma lösningar. Det är inte en fråga för byråkraterna i nationella organisationer – det kan bara stödjer processer och hjälpa till med struktur – men inte styra – det gör vara demokratisk valda politiker i det olika nämnder.



Alla kan bli tydligen blir MÄSTERKOCK – ett yrkes begrepp som håller på att tappar sin status

Mat och Vin, Trender och Framtiden Posted on tor, januari 25, 2024 08:06

Ingen annan yrkesroll har blivit så utsatt i TV och sociala media än YRKET KOCK. Det räcker tydligen att man kan laga mat, helst som influenser eller ännu bättre utmärka sig via tävlingar för att bli en så kallad MÄSTAR eller STJÄRNKOCK.

Intresset för matlagningen har ju ökad i Sverige det sista 20 åren om man ser till antalet Kokböcker, renoverade kök i hemmet – men även av alla matlagningsprogram på TV. Samtidig har antalet som vill utbildar sig till kock stadig minskad. Från 8000 som sökte en kockutbildning för 13 år sedan till knapp 2000 – 2023 och det är Brist på utbildade kockar i Sverige.

Det är en stor skillnad att laga mat för TV eller sociala medier eller vara med i en TV tävling till skillnad från att laga mat till en fullsatt restaurang, där man inte vet av gästerna beställer – där behövs professionella kockar.

Jag har inget emot alla dessa duktiga matlagare (inte kockar) som visar upp sina skapelser via TV format och INSTA gram för att visa att det kan laga mat. Alla behövs …………………..men snälla kallar DIG inte KOCK.

Min fråga är har alla dessa TÄVLINGAR och olika upplägg även urvattnad yrkes profilen KOCK – så att ungdomar tror att vara KOCK är att tävla, vara kreativ, hittar på och kanske har många följare på INSTAGRAMM ? Och att blir kock är det bara ställa sig i ett kök en sysselsättning – som alla kan göra.

Ska Kock vara igen ett seriöst yrke som man verkligen måste utbildar, antingen vi skola eller via lärande på en professionell arbetsplats, för att erhålla det yrkeskunskaper, yrkesfärdigheter och yrkeskompetenser som behövs att yrkesmässig leverera maträtter på restaurang, offentliga kök eller dylikt.

Vart tar yrkesstoltheten vägen ?



Nästa »