Blog Image

Creative-Cuisine

om allt i världen

Denna sida är privat och uttrycker endast mina personliga tanker och åsikter. Det kan gäller Mat och vin, samhällshändelser eller något som jag tänker på just nu.

SVENSKAR och SKATTER ett stormig kärleksförhållande

Politik, Trender och Framtiden, Uncategorised Postad av Heinz GlöcklerPosted on fre, oktober 06, 2023 09:04

Skatter – något som sitter i generna hos många i vart land – kanske ett hobby.

Läste idag att en bransch förordar att sänka Flygskatten när SAS nu såld utomlands. V och MP vill öka skatter för att finansiera sina budgetmål – där är Bankskatten en retorisk fråga. S – höjer landstingsskatten i Stockholms län och kommunalskatten i Stockholm för att finansiera underskott. Gamla moderater vill sänka skatten till varje pris, oberoende hur statens finanser ser ut i sin helhet, är missnöjda med regeringen som sparar. Alla har sina historiska käpphästar – dom enda tycker att staten och kommun ska ansvarar för allt bekosta alla käpphästar – dom andra att staten ska bestämmer så lite som möjligt men ända betala för allt. Lägg därtill alla organisationer som lobbar för sina käpphästar – mera platser på utbildningarna, mera bidrag till utveckling, mera satsningar på dittan och dattan, mer privatiseringar, även här är sänkta skatter och avgifter prioritet– medan andra organisationer – vill har mer bidrag, mera resurser, utökade anslag och att staten och kommunerna ska finansiera deras verksamhet.

Det inte lätt att vara staten? Vad gör den egentligen? Det verkar som den gör för lite och har förmycket pengar ?

Det grundläggande är ju att staten inte har några egna pengar – utan är beroende av intäkter från företag, organisation och medborgare. Det intäkter som det offentliga har är SKATTER och avgifter. Ju mera skatt man tar in desto mera utgifter kan man bekosta. När det är några dåliga år kan staten även låna pengar för att genomföra satsningar eller bekosta underskott ( typ checkkredit). Vi i Sverige har en låg låneskuld i förhållande till många andra länder, vi har lärd oss av 80-90 talet – där vi har varit tvungen att tar tuffa beslut………Där vi haft under längre tid stora utgifter och mindre intäkter) .Andra länder har dessa tuffa beslut kvar eller hoppas att ” det räcker” att betala ränta och avgifter till dessa lån. Den någon som har sagt så rätt –” är du i skuld så är du inte fri ”

Man vad används pengarna till – jo inför varje val – lovar alla partier guld och gröna skogar – inte någon parti har gatt till val och säger ” vi ska ser över vad pengarna används till och om det är vettig att staten eller kommunen ska betala för detta ”……..da erhåller man inte några röster. Om man läser som jag gärna Riksrevisionen rapporter så finns det gott om utrymme för att ser över utgifterna, spara kostnader och effektiviserar statsapparaten. Men detta handlar ju om prioriteringar – som vi väljare röstar förr – eller inte.

Ett utgifts område är utbildning – vård och omsorg

  • Skattepengar finansierar att varje medborgare har en kostnadsfri utbildningsmöjlighet – rätt att utbilda sig. Man har även rätt till välfärdstjänster – Allt detta betala stat och kommun.

Det finns två syften eller vinnare på detta:

Företagen som erhåller välutbildad arbetskraft som det kan upprätthålla sin verksamhet, utvecklar och går med vinst och därmed betala skatt – om det är verksamma i Sverige och inte skattar någon annanstans. Dessa skatter betala även när arbetaren blir sjuk, sliten, förtidspensionerad, behöver vård eller behöver toppa sin utbildning – samt en statlig pension – med kollektivavtal erhåller man även pension från arbetsgivaren.

Staten som erhålla förhoppningsvis medborgare som vill jobbar – erhålla lön, betala skatt och inte behövs utnyttjar välfärdsstaten – backupsystem som finns beskriven ovan.

Ju flera som betalar skatt in i systemet både företag och medborgare desto mera resurser har staten att bekosta ovanstående system. Så ska det vara.

Svenskar och Skatter har alltid varit en hatkärlek – vi gör allt både företag och den enskilda för att ser till att man inte behöver betala så mycket skatt. Ordet skatteplanering är ett vedertaget begrepp. Uppfinningsrikedomen att jaga avdrag och hittar på skatte upplägg för att minska sin eller företagens skatt har utvecklas otrolig. Där är vi verkligen världsmästare………och ligger oftast före myndigheterna – en helt yrkeskår livnär sig på detta. Man kan säger det ett slags svenska hobbyverksamhet…….

På andra sidan klaga vi mer och mer att staten och kommunen bekostar för lite……det köar överallt i välfärden, för lite service, för stränga kontroller – myndigheter som är nitiska…… tänk bara att under några år har vi fatt över 1 miljon nya medborgare där många inte redo till betala in i systemet utan mera av en kostnadsfaktor.

Och vi blir aldrig nöjda – trots att skatterna har även med så kallad vänsterregeringar har sänkts otrolig – inte så mycket på arbete utan på kapital.

En gång till Skatter är statens och kommunernas enda inkomst förutom en lite det avgifter – det finns ingen pengarbinge någonstans i reserv. Utan systemet bygger på att alla via skatter tillför resurser till stat och kommun.

Ju fler som jobbar och inte behöver lever på bidrag – desto längre räcker pengarna. MEN detta verkar inte finnas i många debattörers medvetande, att allt inom värlfärden, utbildning etc. bekostas av skatteintäkter. Det din grannes lilla företag som betalar skatt och hans egna skatter som betalar ditt bidrag eller din utbildning. TACKSAMHET för det man erhåller från staten är låg – det finns många som ser det som en RÄTTIGHET att kräva och inte ser det som sin PLIKT att bidra. Det finns även många som tillfört mycket skatt under sitt arbetslivet till staten – och nu på sina äldre dagar är besviken att behöver lever på bidrag. För lite pengar in – och det vad som betalas ut ska delas till många fler.

Sedan är det annan fråga att man kanske bör ser över VAD staten egentligen ska betala – det kan ju inte vara så att den enda sida gör rätt för sig – medan den andra slösar med skattepengarna. Staten ska ju inte finansierar ditt liv och levnadsstandard eller även Ditt företag – förutom när du behöver hjälp. Du ska bidrar till stat och kommun – inte drar nytta av stat och kommun ( andra skattepengar), förutom det du har rätt till – utifrån det du har betalad in via din skatt. Har du inte betalad in skatt så kan du inte förvänta Dig något tillbaka.

Jag tror att vi alla behöver vara lite mera ödmjuk och inte alltid kräver allt från STAT och KOMMUN – utan skärpa sig och löser utmaningar själva med andra. DET finns gott om jobb – lite skärpning och du har en inkomst där du kan bidrag till samhället och senare dra nytta av detta. Även företagen bör tänka till i stället för att ropa – ser över VAD man har för utmaningar och försöka vara kreativ och löser dessa. Att vara företagare är ju att vara kreativ – man tar risker – som kan ger stora inkomster och rikedom – men förluster – det är kärnan.

” FRÅGAN INTE vad STATEN ska göra för DIG – utan vad DU kan göra för STATEN ”



Utbildning och Arbetsmarknad – Missmatch eller en naturlig utveckling.

Politik, Trender och Framtiden, Uncategorised Postad av Heinz GlöcklerPosted on lör, september 02, 2023 20:13

Debatten är intensiv – det behövs arbetskraft överallt men ingen vill utbilda sig till vissa yrken särskild inom hantverk och industrin, men andra yrken väcker stort intresse. En liten tillbaka blick är viktig för att förstå.

För i tiden vid industrialismens början – ska bönder och trälar utbildas från staten för att kunna tar jobben inom den industri som håller på växer fram– men det borgerskapet och adeln behöll taktpinnen.  Arbetarna utbildades precis till det sysslor det behöver utföra – yrkeskunskaper för att erhålla dessa jobb. Staten såg till att dessa yrkesutbildningar syftade till jobb – för individens och landets ekonomi bästa. Det har varit viktig för att göra bönder till arbetare. För det avancerade jobben startades läroverk oftast en privilegiet till borgerskap och adeln. Det fanns inte en valfrihet – klassresans tid hade inte kommit. Det fanns ett osynligt kontrakt mellan staten och företagen.

Bönderna blir Arbetarklassen och gjorde sin klassresa men även deras barn skolades in i samma yrken – så skapades många gånger en bruksmentalitet – ut från folkskolan in i bruket. Sedan under 50 talet gavs även arbetsklassen via folkhögskolor, studiecirklar möjlighet att utöka sina skills för att erhålla högre tjänster – det behövdes. Det skapades karriärvägar – men redan då behövdes import av arbetskraft för de enklare jobben i Sverige. Tjänstesektorn växte – och därmed behov av allt fler med högre utbildningar.

Nu startade en utbildningsrevolution under 60-70- 80 talet – högre utbildningar blir mer och mer tillgänglig för hela samhället. Föräldrarna vill att deras barn skulle har bättre chanser än det själva. Ju mer man utbildade sig desto mera blev det gamla arbetsklassens yrken impopulära.

 Samtidig som industrin och arbetsmarknaden tror fortfarande att staten ska försörjer dom med arbetskraft  och helst billig. Trots att alla sociala förmåner är dessa yrken fortfarande relativ ointressanta idag för ungdomarna. Även arbetslösa väljer inte dessa yrken. Dessa väljer yrken och karriärvägar inom tjänstesektorn och särskild inom nya arbetsmarknadens områden.

Konkurrensen om dessa unga människor blir tuffare och tuffare – det väl första gången sedan industrialismens uppkomst att det är arbetstagarens marknad. Och dessa ungdomar har helt andra preferenser och nöjer sig inte med enbart en bra lön.

Detta är något manga företag har inte insett och har inte reagerat på……..staten skapar fortfarande utbildningsmöjligheter – men ungdomar väljer inte dessa. Man tar inte ett jobb för att överleva utan den ska även matcha livsstil och det egna preferenser.

Kraven från arbetsmarknaden blir allt större på arbetskraftsinvandring – att hitta människor som tar alla jobb för lön som garanterar överlevnad.

På ena sidan tycker jag att vara ungdomar är kloka och  generationen som är född på 80 talet och framåt – har frigjord sig från det systemet där statens uppgift har alltid varit att försörja företagen med arbetskraft och inte att utveckla själva människan…………för mig ett paradigmskifte.

Vad betyder det för företagen – ju det måste vara attraktiva, tänka om och ser till att arbetsuppgifter är intressanta, arbetsmiljön schysst och utvecklingsmöjligheter är stora. Dessa attributer lockar dagens svenska ungdomar – förändrar man inte sig så blir man beroende av arbetskraft från länder där människor inte kommit så långt i sitt självförverkligande………….

Jag tycker att vara svenska ungdomar är välutbildade kan tar till sig nya sätt att jobba, tänker och fungerar utmärkt i Team. Företagen kan inte längre vara säker att utbildningsväsendet försörjer alla med duktiga anställda ( ordet arbetskraft är nog lite fel) – utan måste själv funderar hur det själva kan bli attraktiva – Ungdomsbarometers analyser kan ger en tydlig vägleding.



Lite tankar om demokrati, politisk korrekthet, maktelit och det goda samhället

Politik, Trender och Framtiden Postad av Heinz GlöcklerPosted on tor, augusti 03, 2023 10:48

Varje demokratiskt system har spelregler som gör att resultaten i politiska val i någon mening redan är förutbestämda. Ett vanligt problem är att väljarna inte har särskilt många alternativ att välja på och att de alternativ som finns inte behöver återspegla de röstberättigades åsikter utan bygger på den politiska elitens egna tolkningar förstärkt och pådriven av det egna mediaavdelningar, närstående organisationer och tankesmedjor. Där uppstår vad som är rätt eller politiskt rätt –

Från höger och vänster framträder just nu rörelser i Sverige och i många andra länder som anser sig tala för folket. Att all politisk makt utgår från folket kallas med ett hävdvunnet uttryck för folksuveränitet och är den självklara utgångspunkten i en demokrati. Men vilka är ”folket” i folkstyret?

En förvirrande situation har uppstått där föreställningen om det suveräna folket underblåser kritiken mot demokratins, folkstyrets, organisering. Så hur kan och bör vi förstå demokratins löfte om att makten utgår från folket?

Den svenska debattens förskjutning mot frågor om mångkultur, brottslighet, invandring och svenskhet har inneburit ökad polarisering och en omvälvning av det politiska landskapet. Efter att ha dominerats av ekonomisk-politiska frågor (pengar och skatt) förefaller vår tids politiska strid stå mellan den etablerade liberala demokratin och en populistisk nationalism som hotar denna ordning.

Häromåret firade Sverige 100 år som demokrati, men trots att vi har demokratiska val och fri åsiktsbildning finns det anledning att vara orolig. Utöver en illavarslande global utveckling där många länder rör sig åt ett auktoritärt håll, har vi en rad problem på hemmaplan. Allt oftare tycks vi höra om människor som blir godtyckligt uppsagda från sina tjänster, journalister och kulturarbetare som är så rädda för att bli av med sitt jobb att de bedriver självcensur, manipulationer av språket för att stänga ute vissa grupper och avancerad detaljstyrning av förvaltning såväl som våra universitet vilket ska vara alla medborgare till gagn. Politiker som driver tjänstemän – där förvaltningar och tjänstemän blir mer och mer redskap för politiska spel utifrån det styrande agenda, och inte längre en demokratisk instans som enbart styrs av medborgarnytt. Man ska var idag politiskt korrekt PK och går i led för att göra karriär……ingår i rätt nätverk och kontext.

Politisk korrekthet är inte bara en fluga eller ett mode, utan är nu ett etablerad instrument som hjälper nya makteliter att etablera sig och sedan upprätthålla en moralisk sanningsregim som gruppen bekänner sig till. Den bygger inte på argument utan på associationer och identiteter och de etiketter motståndarna fastnar i. Det är svart för tjänstemän i statens och medborgarnas tjänst att föra en saklig argumentation eller bygger underlag på bred fakta.

Politiskt korrekthet är även ett instrument som hjälper nya makteliter att etablera sig (nätverk, organisationer eller intressegrupper), inte minst genom att etablera och sedan hålla efter den moraliska sanningsregim de bekänt sig till, finner bekräftelse i, och samtidigt använder som maktmedel. Särskild inom media är detta mycket bekymmersamt – när en Journalist ser sig själv som en aktivist som stödjer ett nätverk eller intressegrupp och neutraliteten i uppdrag som betyder att man under avvägning tar till sig argument och fakta utifrån olika perspektiv – blir en överflödig arbetsbördan i sitt dagliga jobb. Denna Journalist äger sanningen och fakta själv utifrån sitt aktivistiska perspektiv. Många Journalister ser sitt arbete inte längre som att ger information utan ser sitt jobb som en plattform att bedriva aktioanaism utifrån en egna eller sitt nätverks agenda. När nätverk sprider sedan budskap via sociala media och hänvisningar blir det lätt en sanning som är politiskt korrekt. Kritiken är inte önskvärd – det är svart för att genomlysa för den vanliga medborgare denna dimma. Sjukvårdsupproret inför förra valet har varit ett tydlig exempel – folk trodde att det har varit sjukvårdsanställda som protesterade – men i verkligheten har det varit politisk styrd med ett tydlig syfte – att påverkar regionvalet ( bakom i det dolda fanns en parti), sedan valet är det tyst och bakgrundspersoner sitter i fullmäktige…………eller beslutet att tillhöra NATO där eliten hade bestämd sig – men man följde inte den vanliga ”tråkiga” förvaltningsgången innan beslutet – se ett tidigare inlägg i bloggen.

Jag hänvisar nu till  Jonathan Friedman en bok som jag gillar ((”PC Worlds: Political Correctness and Rising Elites at the End of Hegemony”, New York: Berghahn, 2019)

Sverige och svenskarna fungerar i Friedmans bok som ett slags case study. Detta är dock ingen slump, eftersom Friedman bott i Sverige sedan 1970-talet. Som en vänsterinriktad amerikan beundrade han Sveriges ställningstagande mot Vietnamkriget, och inte minst strävandena i riktning mot ekonomisk jämlikhet. Friedman lärde sig svenska flytande och undervisade under många år i socialantropologi vid Lunds universitet.

I förordet i sin bok skriver han om hur ”det goda” i det svenska samhället tedde sig som något som togs för givet, men inte gick att analysera närmare. Han noterade redan då att Sverige som ett relativt centraliserat och homogent land tenderade att landa i en konsensus som tycktes omfatta i stort sett hela samhällseliten, medan andra jämförbara länder var mer heterogena. Fast på det glada 70-talet gjorde det inte så mycket. Allt gick ju framåt. Senare, på 1980- och 90-talen, såg han dock hur en ny samstämmighet växte fram hos en ny generation svenska politiker, myndighetspersoner, akademiker och journalister, som undvek att tala om de ökande problem som åtföljde misslyckandena med , ekonomi, migration och integration av nya invandrare — framförallt då den ökande etniska segregation som i direkt parallell med resten av Västeuropa blivit alltmer permanent också i Sverige.

Det nya med den nya eliten var att den tog över Sverige i vad man trodde skulle bli en ny globaliserad värld, där nationalstaten var på väg ut och snart skulle ersättas av en mosaik av medborgare som skulle hanteras av en ny transnationell elit (det var i alla fall så man föreställde sig framtiden på 1990-talet). Några av Friedmans mest slående observationer av svenska förhållanden är när han citerar personer inom denna nya elit, som i enlighet med dåtidens tidsanda deklarerade att den svenska nationen helt enkelt inte längre finns och vi alla numera är kosmopolitiska världsmedborgare.

Fast Friedman menar att man här egentligen inte alls talade om ”alla”, utan om sig själv, ett ”vi” som skulle smälta ihop med en ny global New public management-elit. Som skulle ”följer upp” – eller styra och kontrollera landet.

Det som går förlorat när elitens politiska korrekthet tillåts dominera, är framför allt det utrymme för debatt och argumentation som i modern tid varit centralt i svenskt och europeiskt samhällsliv, men som vi inte längre kan ta för givet. Det gynnar inte utvecklingen att vara politiskt korrekt just för att därför behöver vi mera av den ”critical rational arena,” det vill säga det utrymme för rationell debatt och kritik, där alla åsikter finns representerade.

Undermineringen av nationalstatens politiska gemenskap gör framtiden osäker för sådana ideal, inte bara för att man räds att bli bannlyst om man visar sig ha ”fel” åsikter, utan också för att attraktionen i idealet att vara en oberoende individ som törs ha en egen åsikt har falnat. Detta märks tydlig i debattklimatet – när det vanliga öppnar samtalet inte finns längre – utan allt kommunikation består av oneliners, retoriska rubriker och intetsägande floskler – spridd av den politiska eliten som bara upprepar de inövade politiska korrekta repliker.



« FöregåendeNästa »