Blog Image

Creative-Cuisine

Demokratiskt, Faktabaserad, Oberoende

Denna Blogg är privat och uttrycker endast mina personliga tanker och åsikter. Ifrågasättande, Kritisk, Faktabaserad och ej påverkad av Särintressen. Önskar påpekar att jag är inte anställd längre hos någon utan en fristående konsult.

Från Trumps transaktionspolitik till Sveriges nya girighet

Arbetsliv Organisation Ledarskap, EU, Politik, Trender och Framtiden Postad av Heinz GlöcklerPosted on lör, januari 24, 2026 13:03

När allt fler vill ha mer – men ingen vill betala

Det är här Donald Trumps kapitalistiska arv blir avgörande för att förstå honom. Han är formad av fastighetsbranschen, av nollsummespel och av en värld där relationer mäts i omedelbar nytta. Lojalitet köps – den byggs inte. Hans närmaste krets består inte av statsbyggare eller ideologer, utan av investerare, oligarker och maktspelare. För Trump är politik inte ett samhällsprojekt, utan en transaktion.

Det kan kännas långt bort från Sverige. Men frågan är om logiken verkligen är det.

När samhällskontraktet reduceras till affär

I den svenska debatten hörs allt oftare samma underliggande resonemang – om än i mjukare tonläge. Företag kräver lägre skatter, färre regler och större statligt stöd. Näringslivet efterfrågar kompetens, infrastruktur och stabilitet, men vill samtidigt minska sitt bidrag till det gemensamma. Samtidigt kräver vanliga löntagare lägre inkomstskatt, högre bidrag, bättre välfärd och mer trygghet.

Alla vill ha mer. Få vill betala.

Staten, däremot, förväntas leverera allt: konkurrenskraft, välfärd, klimatomställning, trygghet, integration och tillväxt. Helst samtidigt. Helst billigare. Helst utan att någon grupp upplever sig förlora på det.

Det är här jag menar att vi ser konturerna av den nya girigheten.

Den nya girigheten är inte högljudd – den är normaliserad

Det handlar inte om klassisk girighet i betydelsen överflöd eller excesser. Den nya girigheten är mer subtil. Den yttrar sig som rimliga krav, var och en för sig:

  • “Skatten är för hög, den hämmar tillväxt.”
  • “Välfärden fungerar inte, staten måste göra mer.”
  • “Företagen flyttar annars.”
  • “Vanliga människor har inte råd.”

Problemet är inte att dessa påståenden är helt fel. Problemet är att de sällan hålls ihop. Precis som i Trumps världsbild ses politiken som en buffé: man väljer det man vill ha, men ignorerar notan.

Sverige som transaktionssamhälle?

När både näringsliv och medborgare börjar betrakta staten som en serviceleverantör snarare än som ett gemensamt projekt, förändras något grundläggande. Samhällskontraktet glider från ömsesidighet till transaktion.

Vad får jag ut?
Vad kostar det mig?
Hur maximerar vi vår nytta – utan att ta ansvar för helheten?

Detta är samma logik som präglar Trumps syn på världen, om än i demokratisk och institutionaliserad tappning. Skillnaden är graden, inte riktningen.

Ett system som bygger på att någon annan betalar

Den svenska modellen bygger på hög tillit och hög skattevilja. Men den förutsätter också en gemensam förståelse: att välfärd, infrastruktur och stabilitet inte är gratis. När allt fler grupper – företag, höginkomsttagare, medelklass, ibland även fackligt organiserade löntagare – ser sig som nettobetalare som “redan gjort sitt”, urholkas viljan att bära systemet vidare. Även när branschorganisationer som bygger sin relevans på den fria marknaden kräver från staten att den ska lösa till exempel problem med kompetensförsörjningen – något som egentligen bör vara deras ansvar. Även att utbilda människor….

Det är då staten blir pressad från alla håll:

  • leverera mer
  • ta större risker
  • kompensera marknaden
  • rädda system som marknaden själv inte vill eller kan upprätthålla
  • lösa problem där ansvaret bör ligga mera på marknaden och dess företrädare.

Samtidigt minskar det politiska handlingsutrymmet.

En obekväm fråga vi måste ställa

Kanske är den viktigaste frågan inte om skatterna är för höga eller för låga.
Inte heller om staten är för stor eller för ineffektiv.

Utan:
Ser vi fortfarande samhället som ett gemensamt åtagande – eller som en dålig affär vi försöker förhandla om till vår egen fördel?

Trump visar oss vart transaktionslogiken leder när den blir total. Sverige befinner sig långt därifrån. Men riktningen förtjänar att tas på allvar – innan den nya girigheten blir vår nya normalitet.

Källor och vidare läsning (för fördjupning)

  • SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle): rapporter om skattebas, välfärdsfinansiering och tillit
  • OECD: Taxing Wages, Revenue Statistics
  • SCB: data om skatteintäkter, transfereringar och offentlig konsumtion
  • ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi): analyser av välfärdsstatens långsiktiga hållbarhet
  • Rothstein, Bo – forskning om tillit och den svenska modellen
  • Piketty, Thomas – om kapital, ojämlikhet och samhällskontrakt



”Polarisering på steroider – sociala mediers roll och politikens och samhällets Trumpifiering”

Arbetsliv Organisation Ledarskap, Arbetsmarknadspolitik, EU, NPM, Politik, Trender och Framtiden, Utbildningspolitik Postad av Heinz GlöcklerPosted on mån, augusti 11, 2025 11:35

”Från bubblor till manipulation – vart är vi på väg i Sverige eller är vi redan där ?

Utifrån mina erfarenheter och upplevelser under de senaste tio åren upplever jag att samhället blivit mer uppdelat och isolerat i våra egna kulturella, politiska, ekonomiska och sociala bubblor. Vi tillbringar allt mer tid med människor som tänker och agerar som vi själva. Resultatet blir att vi har svårare att förstå människor med en annan åsikt eller bakgrund, och det blir lättare att misstänkliggöra dem. Dessa bubblor byggs medveten upp av det policys, inspel och underlag som sprids av politiska partier, arbetsgivare -och arbetstagarorganisationer, journalister och tankesmedjor ( som ofta tillhör en sfär med eget syfte).

Forskning visar tydligt att när vi börjar intressera oss för ett visst perspektiv eller en viss världsbild, snappar sociala mediers algoritmer upp det. När jag klickar på en artikel från exempelvis ett vänsterorienterat perspektiv, fylls mitt flöde med fler liknande artiklar. Det fungerar som en turbo för polarisering och cementerar våra positioner ytterligare. Alla tjänar på detta – företag, organisationer och förstås plattformarnas ägare.

Donald Trump visade vägen och behärskar till fullo konsten att styra sociala medier. Algoritmerna belönar innehåll som provocerar och engagerar, och därför publicerar han dagligen inlägg som ofta är fiktiva eller utformade för att skapa uppror. Han använder både ord, bilder och tabeller för att förstärka sitt budskap. Han är en mästare på manipulation och på att mata det sociala medie-monstret – och på så sätt tar han kontroll över agendan.

I Sverige ser vi inte samma tvåpartisystem som i USA, men mönstret är liknande. Här bekämpar alla partier varandra, även om olika koalitioner ibland håller en mildare ton internt. Partier och organisationer styrs i dag av policydokument som utformas för att skapa uppmärksamhet. De som är genuint intresserade av sakfrågor och som vill fördjupa diskussionen betraktas ofta som paragrafryttare eller tråkiga. Sakliga och faktabaserade argument gör sig sällan bra i sociala medier, och därmed inte intressanta.

Vill man engagera sig politiskt är det inte bara att välja en sida – man måste också acceptera de färdig paketerade budskap som partiledningen tagit fram, ofta inspirerade av Trumps framgångsrecept. Detta leder till toppstyrning, där kommunikationsavdelningar formulerar budskap utifrån medial genomslagskraft snarare än verkliga behov och önskemål från medborgarna

Det finns dessutom en växande klyfta mellan partiernas riksorganisationer och deras lokala företrädare. De som verkar ute i landet har ofta en mycket bättre känsla för vad som engagerar människor. Här kan vi se förklaringar till både Sverigedemokraternas framgångar och till spänningar inom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i exempelvis Malmö.

I vardagen bryr sig vanliga människor sällan om partibeteckningar – de försöker helt enkelt leva sina liv, behålla sina jobb, betala räkningarna, ge barnen en meningsfull fritid och kanske ha råd med en semester. Andra strävar efter att maximera bidrag för att klara försörjningen. Det bara det som inne i det elitiska systemet bryr sig om partibeteckningar.

Jag tror att partierna i allt mindre grad kommer att tydligt presentera sina program och visioner. Istället kommer fokus ligga på att lyfta frågor som går att driva i sociala medier, där fakta och långsiktighet får stå tillbaka för det som fungerar här och nu, samt ger uppmärksamhet. Samma mönster syns hos många organisationer, som driver halvsanningar och agendor utan riskanalyser, bara för att synas och höras. Medarbetare har ofta munkavle om det har rätt och påvisar fakta, och i vissa kommuner filtreras till och med kontakter via callcenter och pressavdelningar. Närheten till beslutsfattare försvinner eller begränsas. Det är lättare att skyller på det andra eller som branschorganisationer gör –  kräver att staten ska lösa problemen. DU kommer aldrig höra att VI HAR GJORT FEL – nu gör vi om detta och göra rätt. Ser på skolpolitiken där två partier har körd skolan i botten (L och S) men äger fortfarande tolkningsföreträde via skyller på varandra.

I förlängningen tror jag att medborgarna kommer att söka ledare utanför det etablerade systemet – personer som inte slukats av det elitistiska maskineriet. Även Trump kom utifrån och tog över ett parti. Frågan är: vem blir nästa att göra detsamma här i Sverige………..och när………..