Blog Image

Creative-Cuisine

Demokratiskt, Faktabaserad, Oberoende

Denna Blogg är privat och uttrycker endast mina personliga tanker och åsikter. Ifrågasättande, Kritisk, Faktabaserad och ej påverkad av Särintressen. Önskar påpekar att jag är inte anställd längre hos någon utan en fristående konsult.

Den riktiga Bearnaisens död

Mat och Vin Posted on sön, juni 14, 2026 12:48

Det började så vackert.

År 1836 skapade den franske kocken Jean-Louis-François Collinet den ädla Sauce Béarnaise – en varm, silkeslen emulsion av äggulor, smör, schalottenlök, vinäger och färsk dragon. En sås som kräver tålamod, teknik och en stadig hand. Ett kulinariskt hantverk som kunde få den mest hårdnackade köttätare att fälla en liten tår av lycka.

Hur kom den till Sverige?

Någon gång under efterkrigstiden introducerades bearnaisen för svenskarna, och det blev omedelbar förälskelse. Vi älskade den så mycket att vi gjorde det enda rimliga: vi industrialiserade den.

Snart stod den inte längre och puttrade kärleksfullt i restaurangköken. Den flyttade in i plastflaskor, burkar, pizzakartonger och chipspåsar. Bearnaise blev inte bara en sås – den blev en livsstil.

Svenskarna började hälla den på kött, pommes, hamburgare, pizza och sannolikt även på andra bearnaisesåser.

Problemet?

Den sås som de flesta svenskar idag kallar ”bea” har ungefär samma relation till klassisk Sauce Béarnaise som en uppblåsbar gitarr har till en Stradivariusfiol.

Den riktiga bearnaisen består av smör, äggulor, vinägerreduktion, schalottenlök och dragon. Den serveras varm och är känslig. En sekunds ouppmärksamhet och den skär sig. Den kräver respekt, men med lite känsla och en stavmixer är det inte något större problem.

Den industriframställda svenska varianten består däremot ofta av vegetabilisk olja, vatten, stärkelse, aromer, stabiliseringsmedel och tillräckligt många E-nummer för att vinna kommunval i en mindre ort. Tekniskt sett är den närmare släkt med majonnäs än med klassisk bearnaise.

Av rationella skäl använder sig även många krogar av liknande produkter eller halvfabrikat i sin egen framställning.

Och här inträffar tragedin

En hel generation svenskar växte upp – och fortsätter att växa upp – med kall plastbea som referenspunkt.När de sedan får smaka en äkta bearnaise på restaurang händer samma sak varje gång:

”Va? Smakar den så här?”

I dag har den industriframställda bearnaisen i praktiken format svenska folkets smakpreferenser. Vi har vant oss vid den söta, feta, kalla och stabila varianten som marknadsförs av kändiskockar och livsmedelsindustrin.

Den riktiga bearnaisen har blivit en exotisk kuriositet, ibland även på restauranger, ungefär som telefonkataloger eller människor som fortfarande kan stava till Worcestershiresås.

Den klassiskt skolade kocken och hantverkaren betraktar utvecklingen med viss sorg.Sedan vispar han långsamt sin emulsion och viskar:

Mon Dieu… hur ska det gå i framtiden för den älskade bearnaisen?”

Den riktiga bearnaisen är inte helt död. Men den lever numera ungefär som vildlaxen – hotad, missförstådd och ständigt trängd av billigare odlad ersättning.

Ännu vill jag inte säga:

”Vila i frid, Sauce Béarnaise. Du var för fin för oss.”

Länge leve den riktiga bearnaisen!

Ett litet tips till dig som vill göra en riktig bearnaise

Vispa äggulorna tillsammans med reduktionen över försiktig värme tills blandningen blir tjock och krämig. Glöm inte saltet – det lyfter smakerna betydligt mer än många tror och hjälper emulsionen.

Använd sedan gärna en stavmixer och tillsätt det smälta smöret långsamt. Ha alltid lite vatten till hands; några droppar kan rädda eller justera emulsionen om den blir för tjock.

Vill du göra såsen lite lättare (kalorier)-men vem bryr sig )kan du ersätta ungefär en tredjedel av smöret med en neutral vegetabilisk olja. För extra smak kan du i stället bryna en tredjedel av smöret innan det tillsätts. MUMS – och du sparar även Pengar

Då får du en bearnaise som både riktiga hantverksa kockar och svenska grillentusiaster kan enas om.



Ett år sedan slutade jag som anställd – en liten tillbakablick

Mat och Vin, Trender och Framtiden Posted on fre, maj 08, 2026 10:57

Det är alltid en utmaning att växla ner från arbetslivet. Den dagen kom även för mig, och idag känner jag mest tacksamhet över att jag valde att sluta förra försommaren.

Det var inte så att arbetsuppgifterna hade slutat vara givande eller utmanande – tvärtom. Det var just arbetsuppgifterna och känslan av att fortfarande göra nytta för alla de intressenter man arbetade för som höll mig kvar det sista året. Men som jag ibland brukar säga: behöver man varje morgon lyssna lite för mycket på Monty Pythons Always Look on the Bright Side of Life för att ta sig till jobbet, då är det kanske dags att lämna en arbetsplats eller organisation.

För mig, som alltid varit redan från tiden som barn uppfylld av arbete, ansvar och uppgifter, hände något märkligt. Redan dagen efter att jag slutat kunde jag lämna allt bakom mig. Jag saknade inte arbetsuppgifterna och inte heller alla måsten. Mentalt kunde jag direkt växla över till ett nytt skede i livet – ett liv där jag åter fick känna friheten att tänka och handla utifrån mina egna värderingar.

Det blev nästan som en befrielse att inte längre behöva hålla tillbaka sina tankar eller väga varje ord utifrån organisatoriska hänsyn. Jag har alltid drivits av fakta och ställt mig frågan: Hur vet jag detta? Finns det belägg och fakta bakom påståendet? I arbetslivet upplevde jag ibland att det blev viktigare att vara följsam än att vara eftertänksam och kritiskt reflekterande. Den utvecklingen bekymrade mig allt mer under de sista åren. Därför känns det idag både befriande och stimulerande att kunna uttrycka sig friare och stå för sina värderingar utan att först behöva fundera över interna hänsyn eller rådande trender.

I mina nya uppgifter har jag istället funnit en ny glädje och tillfredsställelse. Det känns meningsfullt att kunna stödja andra och bidra med erfarenhet och kunskap i nya sammanhang och organisationer.

Regelbunden träning och nya sysselsättningar har dessutom gett mig betydligt bättre hälsa. Jag känner mig snarare som en pigg 50-åring igen – fylld av energi och redo att börja beta av den långa ”bucket list” som legat och väntat. Det flera resplaner som är planerad – några är redan genomförda – Exempel den berömda pressade ankan på anrika Tour d´ Argent (Nr 1206058 ) såklart vid bästa bordet, man är ju respekterad i detta land – som man även erhåller pension ifrån.) Även har vi njutit av och besökt många producenter i Champagne (andra arrangerade resa med bästa hakan nilsson

Det här året har också varit en tid för reflektion över livet. Många minnen och upplevelser har kommit tillbaka – från barndomen fram till idag. Alla dessa händelser har format en som människa och påverkat vem man blivit. Att försöka sätta allt detta i ett sammanhang är en del av mitt pågående projekt: ”Till sista tuggan”. Där kanske finns förklaringar varför är man framåtsträvande, ifrågasättande, förändringsbenägen som gör att blir uppfattad som jobbig och krävande…………………

Men jag har inte blivit tystare – snarare tvärtom. Mitt hjärta brinner fortfarande för gastronomin och restaurangbranschen och för alla de människor som varje dag kämpar för att ge sina gäster goda upplevelser. Det märks inte minst i bloggen, som idag har över 10 000 besökare varje månad. Jag ser också att de mer systemkritiska inlägg som bygger på fakta och analys är särskilt uppskattade. Många hör av sig och menar att det är viktigt att någon vågar uttrycka sig nyanserat och självständigt i en tid där mediala utspel och populistiska tillrop ofta får större utrymme än  fakta. Vill man skapa mervärde och utveckling, måste man först göra grundläggande diagnoser byggd på fakta, analyserar detta och hittar recept för att skapa en bättre plattform för branschen. 

Privat har det också varit början på en ny tid. För första gången på riktigt kan vi nu umgås utan att arbete, företagande och andras krav styr vardagen. Efter 45 år tillsammans är det både spännande och givande att få upptäcka den friheten tillsammans.

Att livet samtidigt kan förändras snabbt fick vi uppleva i höstas när älskade Wilhelm, bara 11 år gammal, fick diagnosen diabetes typ 1. Det blev en stor omställning för honom och hans föräldrar. Men alla kämpar på och stöttar varandra, och jag känner en ännu större tacksamhet över den svenska sjukvården som håller mycket hög klass. Samtidigt ser vi fram emot september då ännu ett barnbarn kommer till världen och vi åter får glädjen efter att redan är morföräldrar nu även blir farmor och farfar.

Men kanske är det allra viktigaste ändå detta: att almanackan numera nästan är tom. Att själv kunna styra över sin tid, sina åtaganden och sina dagar. Och att åter ha friheten att tänka, skriva och göra det man själv verkligen vill och därav mår mycket bättre i kropp och själ.



Från Trumps transaktionspolitik till Sveriges nya girighet

Arbetsliv Organisation Ledarskap, EU, Politik, Trender och Framtiden Posted on lör, januari 24, 2026 13:03

När allt fler vill ha mer – men ingen vill betala

Det är här Donald Trumps kapitalistiska arv blir avgörande för att förstå honom. Han är formad av fastighetsbranschen, av nollsummespel och av en värld där relationer mäts i omedelbar nytta. Lojalitet köps – den byggs inte. Hans närmaste krets består inte av statsbyggare eller ideologer, utan av investerare, oligarker och maktspelare. För Trump är politik inte ett samhällsprojekt, utan en transaktion.

Det kan kännas långt bort från Sverige. Men frågan är om logiken verkligen är det.

När samhällskontraktet reduceras till affär

I den svenska debatten hörs allt oftare samma underliggande resonemang – om än i mjukare tonläge. Företag kräver lägre skatter, färre regler och större statligt stöd. Näringslivet efterfrågar kompetens, infrastruktur och stabilitet, men vill samtidigt minska sitt bidrag till det gemensamma. Samtidigt kräver vanliga löntagare lägre inkomstskatt, högre bidrag, bättre välfärd och mer trygghet.

Alla vill ha mer. Få vill betala.

Staten, däremot, förväntas leverera allt: konkurrenskraft, välfärd, klimatomställning, trygghet, integration och tillväxt. Helst samtidigt. Helst billigare. Helst utan att någon grupp upplever sig förlora på det.

Det är här jag menar att vi ser konturerna av den nya girigheten.

Den nya girigheten är inte högljudd – den är normaliserad

Det handlar inte om klassisk girighet i betydelsen överflöd eller excesser. Den nya girigheten är mer subtil. Den yttrar sig som rimliga krav, var och en för sig:

  • “Skatten är för hög, den hämmar tillväxt.”
  • “Välfärden fungerar inte, staten måste göra mer.”
  • “Företagen flyttar annars.”
  • “Vanliga människor har inte råd.”

Problemet är inte att dessa påståenden är helt fel. Problemet är att de sällan hålls ihop. Precis som i Trumps världsbild ses politiken som en buffé: man väljer det man vill ha, men ignorerar notan.

Sverige som transaktionssamhälle?

När både näringsliv och medborgare börjar betrakta staten som en serviceleverantör snarare än som ett gemensamt projekt, förändras något grundläggande. Samhällskontraktet glider från ömsesidighet till transaktion.

Vad får jag ut?
Vad kostar det mig?
Hur maximerar vi vår nytta – utan att ta ansvar för helheten?

Detta är samma logik som präglar Trumps syn på världen, om än i demokratisk och institutionaliserad tappning. Skillnaden är graden, inte riktningen.

Ett system som bygger på att någon annan betalar

Den svenska modellen bygger på hög tillit och hög skattevilja. Men den förutsätter också en gemensam förståelse: att välfärd, infrastruktur och stabilitet inte är gratis. När allt fler grupper – företag, höginkomsttagare, medelklass, ibland även fackligt organiserade löntagare – ser sig som nettobetalare som “redan gjort sitt”, urholkas viljan att bära systemet vidare. Även när branschorganisationer som bygger sin relevans på den fria marknaden kräver från staten att den ska lösa till exempel problem med kompetensförsörjningen – något som egentligen bör vara deras ansvar. Även att utbilda människor….

Det är då staten blir pressad från alla håll:

  • leverera mer
  • ta större risker
  • kompensera marknaden
  • rädda system som marknaden själv inte vill eller kan upprätthålla
  • lösa problem där ansvaret bör ligga mera på marknaden och dess företrädare.

Samtidigt minskar det politiska handlingsutrymmet.

En obekväm fråga vi måste ställa

Kanske är den viktigaste frågan inte om skatterna är för höga eller för låga.
Inte heller om staten är för stor eller för ineffektiv.

Utan:
Ser vi fortfarande samhället som ett gemensamt åtagande – eller som en dålig affär vi försöker förhandla om till vår egen fördel?

Trump visar oss vart transaktionslogiken leder när den blir total. Sverige befinner sig långt därifrån. Men riktningen förtjänar att tas på allvar – innan den nya girigheten blir vår nya normalitet.


Källor och vidare läsning (för fördjupning)

  • SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle): rapporter om skattebas, välfärdsfinansiering och tillit
  • OECD: Taxing Wages, Revenue Statistics
  • SCB: data om skatteintäkter, transfereringar och offentlig konsumtion
  • ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi): analyser av välfärdsstatens långsiktiga hållbarhet
  • Rothstein, Bo – forskning om tillit och den svenska modellen
  • Piketty, Thomas – om kapital, ojämlikhet och samhällskontrakt



Nästa »