Blog Image

Creative-Cuisine

om allt i världen

Denna sida är privat och uttrycker endast mina personliga tanker och åsikter. Det kan gäller Mat och vin, samhällshändelser eller något som jag tänker på just nu.

Gastronomisk utveckling vad är detta ?

Mat och Vin, Trender och Framtiden Postad av Heinz GlöcklerPosted on tor, augusti 10, 2023 14:19

från hemmakök till lyxkrog

Matkulturen är en viktig del av synen på ett land – välstånd och vad människor prioriterar. Man lyfter alltid fram länder som Italien och Frankrike – som den gastronomiska kulturens fanbärare……………….Så dessa har satt ribban hur vi tänker – men nuförtiden tycker jag utifrån mina upplevelser att många länder har körd om dessa två tunga instanser – för att vara lite mera öppen, utvecklingen i dessa två stora länder har stått stilla – men statusen är kvar.

Det inte så att dessa länder inter håller en hög standard – toppen är riktig bra men via prissättningen inte tillgänglig för alla. Det finns många eller alltför många mediokra etablissemangen som lever på landets ryckte och tolkningsföreträde vad som rätt och fel. Däremot har många av dessa länder en hög matkultur som har utvecklas till njutning även i hemmet och utanför restaurangerna.

Ett land i Europa som haft stor framgång – men mest i den högsta prisklassen är Spanien som via Ferran Adria med sin El Bulli – skapade ett fokus på denna stil av matlagningen – något som finns kvar och har utvecklats – men den vanliga spanska krogkulturen är inte på topp när det gäller mat, men utelivet är världsklass.

Sedan har det varit fokus på Nordic Cuisine – som är egentligen inget nytt, utan att man använder nordiska matlagningstekniker och smakpreferenser som har varit glömda eller undertryckta av den franska och italienska som hade tolkningsföreträde över vad som är rätt. Den första som arbetade är Magnus Ek – det är hans förtjänst och gärning som lyfte upp det nordiska köket, men alla dessa tekniker finns även i utbildningsunderlaget till bondehushållskolan från förr. Redan där är det fokus på säsonger, smaker och tekniker – men samtidigt har vi återupptäckt eller fatt relevanta bra råvaror, genom att bönder och odlare har blivit mera kvalitetsmedvetna och har lärd sig hur viktig är det med bra produkter – bra mat kräver bra produkter, leverantörer letar och bönderna odlar. Denna kedja har varit alltid varit basen i köket – och där har Italien och Frankrike varit ledande – denna kedja fanns alltid på plats sedan flera hundra år. Nu börjar även vi det vanliga folket köper bra råvaror om vi har råd – inte bara det mest prisvärda. Svenska produkter har även i lågprisbutiken Lidl fatt en framstående plats……..

Idag kan vi få tag i alla produkter från hela världen, men vi har egna odlare som är lika duktiga trots att klimatet är ett hinder…Vi har krogar i världstoppen i Sverige som utesluten använder sig av nordiska produkter – och krogar som bara använder sig av det bästa produkter från hela världen enligt smakskraven och kvalitetsparameter. Det inte alltid så att en morot odlat i Sörmland är bättre i kvalitet – trots att man känner bonden………….

Men hur ser det ut med den gastronomiska kvaliteten för övrig i Sverige?  Ju det är en stor skillnad som för 20 åren sedan, standarden på vara krogar är otrolig hög – även ute i landet om man inte väljer det fem stora ”Pizza,Thai, Sushi, Hamburgare och Kebab”. Obs det inte fel på dessa matställen……Och det inte kockar eller krögare som står för denna – utan det Du och Jag via vara restaurangbesök och att vi ställer krav som har skapat denna utvecklingen i hela landet.

Om man vill hittar ett schysst ställe med bra ”tänk” eller koncept som serverar riktig bra mat och har en bra personlig dryckeslista. Vi har många ambitiösa matlagare – som verkligen har en stolthet för sitt yrke och levererar – men vi har fortfarande många personer som inte vill betala för bra och vällagad mat. Många krogar kämpar med lönsamheten – men betalar gärna 150 kr för en medioker pizza – än 250 kr för en vällagad maträtt i en trevlig miljö.

Ditt vill jag verkligen kommer – en gastronomisk utveckling syns mest om folket är beredd att betala för njutning eller som man ser maten endast som att få i sig näring. Och där ska man inte tittar på topp 100 – utan av vanliga krogar, restauranger, hotellen, konferens garder, lunchrestauranger, varuutbud i matbutiker, samt även skolköken. När jag tittar på utvecklingen där, så har vi kommit riktig långt och ligger långt förre än många andra länder men det finns utmaningar kvar.

Det tack till alla matintresserade därute, matlagare, kockar och även utomlandsfödda som öppnar vara sinnen för smakupplevelser.

Men det finns mycket kvar att göra – särskild att vi alla är beredda att betala för vällagad god mat och att dessa upplevelser. Vi betalar för bilen, möbler och allt annat stora pengar men snålar oftast med njutningen när det mat.



Lite tankar om demokrati, politisk korrekthet, maktelit och det goda samhället

Politik, Trender och Framtiden Postad av Heinz GlöcklerPosted on tor, augusti 03, 2023 10:48

Varje demokratiskt system har spelregler som gör att resultaten i politiska val i någon mening redan är förutbestämda. Ett vanligt problem är att väljarna inte har särskilt många alternativ att välja på och att de alternativ som finns inte behöver återspegla de röstberättigades åsikter utan bygger på den politiska elitens egna tolkningar förstärkt och pådriven av det egna mediaavdelningar, närstående organisationer och tankesmedjor. Där uppstår vad som är rätt eller politiskt rätt –

Från höger och vänster framträder just nu rörelser i Sverige och i många andra länder som anser sig tala för folket. Att all politisk makt utgår från folket kallas med ett hävdvunnet uttryck för folksuveränitet och är den självklara utgångspunkten i en demokrati. Men vilka är ”folket” i folkstyret?

En förvirrande situation har uppstått där föreställningen om det suveräna folket underblåser kritiken mot demokratins, folkstyrets, organisering. Så hur kan och bör vi förstå demokratins löfte om att makten utgår från folket?

Den svenska debattens förskjutning mot frågor om mångkultur, brottslighet, invandring och svenskhet har inneburit ökad polarisering och en omvälvning av det politiska landskapet. Efter att ha dominerats av ekonomisk-politiska frågor (pengar och skatt) förefaller vår tids politiska strid stå mellan den etablerade liberala demokratin och en populistisk nationalism som hotar denna ordning.

Häromåret firade Sverige 100 år som demokrati, men trots att vi har demokratiska val och fri åsiktsbildning finns det anledning att vara orolig. Utöver en illavarslande global utveckling där många länder rör sig åt ett auktoritärt håll, har vi en rad problem på hemmaplan. Allt oftare tycks vi höra om människor som blir godtyckligt uppsagda från sina tjänster, journalister och kulturarbetare som är så rädda för att bli av med sitt jobb att de bedriver självcensur, manipulationer av språket för att stänga ute vissa grupper och avancerad detaljstyrning av förvaltning såväl som våra universitet vilket ska vara alla medborgare till gagn. Politiker som driver tjänstemän – där förvaltningar och tjänstemän blir mer och mer redskap för politiska spel utifrån det styrande agenda, och inte längre en demokratisk instans som enbart styrs av medborgarnytt. Man ska var idag politiskt korrekt PK och går i led för att göra karriär……ingår i rätt nätverk och kontext.

Politisk korrekthet är inte bara en fluga eller ett mode, utan är nu ett etablerad instrument som hjälper nya makteliter att etablera sig och sedan upprätthålla en moralisk sanningsregim som gruppen bekänner sig till. Den bygger inte på argument utan på associationer och identiteter och de etiketter motståndarna fastnar i. Det är svart för tjänstemän i statens och medborgarnas tjänst att föra en saklig argumentation eller bygger underlag på bred fakta.

Politiskt korrekthet är även ett instrument som hjälper nya makteliter att etablera sig (nätverk, organisationer eller intressegrupper), inte minst genom att etablera och sedan hålla efter den moraliska sanningsregim de bekänt sig till, finner bekräftelse i, och samtidigt använder som maktmedel. Särskild inom media är detta mycket bekymmersamt – när en Journalist ser sig själv som en aktivist som stödjer ett nätverk eller intressegrupp och neutraliteten i uppdrag som betyder att man under avvägning tar till sig argument och fakta utifrån olika perspektiv – blir en överflödig arbetsbördan i sitt dagliga jobb. Denna Journalist äger sanningen och fakta själv utifrån sitt aktivistiska perspektiv. Många Journalister ser sitt arbete inte längre som att ger information utan ser sitt jobb som en plattform att bedriva aktioanaism utifrån en egna eller sitt nätverks agenda. När nätverk sprider sedan budskap via sociala media och hänvisningar blir det lätt en sanning som är politiskt korrekt. Kritiken är inte önskvärd – det är svart för att genomlysa för den vanliga medborgare denna dimma. Sjukvårdsupproret inför förra valet har varit ett tydlig exempel – folk trodde att det har varit sjukvårdsanställda som protesterade – men i verkligheten har det varit politisk styrd med ett tydlig syfte – att påverkar regionvalet ( bakom i det dolda fanns en parti), sedan valet är det tyst och bakgrundspersoner sitter i fullmäktige…………eller beslutet att tillhöra NATO där eliten hade bestämd sig – men man följde inte den vanliga ”tråkiga” förvaltningsgången innan beslutet – se ett tidigare inlägg i bloggen.

Jag hänvisar nu till  Jonathan Friedman en bok som jag gillar ((”PC Worlds: Political Correctness and Rising Elites at the End of Hegemony”, New York: Berghahn, 2019)

Sverige och svenskarna fungerar i Friedmans bok som ett slags case study. Detta är dock ingen slump, eftersom Friedman bott i Sverige sedan 1970-talet. Som en vänsterinriktad amerikan beundrade han Sveriges ställningstagande mot Vietnamkriget, och inte minst strävandena i riktning mot ekonomisk jämlikhet. Friedman lärde sig svenska flytande och undervisade under många år i socialantropologi vid Lunds universitet.

I förordet i sin bok skriver han om hur ”det goda” i det svenska samhället tedde sig som något som togs för givet, men inte gick att analysera närmare. Han noterade redan då att Sverige som ett relativt centraliserat och homogent land tenderade att landa i en konsensus som tycktes omfatta i stort sett hela samhällseliten, medan andra jämförbara länder var mer heterogena. Fast på det glada 70-talet gjorde det inte så mycket. Allt gick ju framåt. Senare, på 1980- och 90-talen, såg han dock hur en ny samstämmighet växte fram hos en ny generation svenska politiker, myndighetspersoner, akademiker och journalister, som undvek att tala om de ökande problem som åtföljde misslyckandena med , ekonomi, migration och integration av nya invandrare — framförallt då den ökande etniska segregation som i direkt parallell med resten av Västeuropa blivit alltmer permanent också i Sverige.

Det nya med den nya eliten var att den tog över Sverige i vad man trodde skulle bli en ny globaliserad värld, där nationalstaten var på väg ut och snart skulle ersättas av en mosaik av medborgare som skulle hanteras av en ny transnationell elit (det var i alla fall så man föreställde sig framtiden på 1990-talet). Några av Friedmans mest slående observationer av svenska förhållanden är när han citerar personer inom denna nya elit, som i enlighet med dåtidens tidsanda deklarerade att den svenska nationen helt enkelt inte längre finns och vi alla numera är kosmopolitiska världsmedborgare.

Fast Friedman menar att man här egentligen inte alls talade om ”alla”, utan om sig själv, ett ”vi” som skulle smälta ihop med en ny global New public management-elit. Som skulle ”följer upp” – eller styra och kontrollera landet.

Det som går förlorat när elitens politiska korrekthet tillåts dominera, är framför allt det utrymme för debatt och argumentation som i modern tid varit centralt i svenskt och europeiskt samhällsliv, men som vi inte längre kan ta för givet. Det gynnar inte utvecklingen att vara politiskt korrekt just för att därför behöver vi mera av den ”critical rational arena,” det vill säga det utrymme för rationell debatt och kritik, där alla åsikter finns representerade.

Undermineringen av nationalstatens politiska gemenskap gör framtiden osäker för sådana ideal, inte bara för att man räds att bli bannlyst om man visar sig ha ”fel” åsikter, utan också för att attraktionen i idealet att vara en oberoende individ som törs ha en egen åsikt har falnat. Detta märks tydlig i debattklimatet – när det vanliga öppnar samtalet inte finns längre – utan allt kommunikation består av oneliners, retoriska rubriker och intetsägande floskler – spridd av den politiska eliten som bara upprepar de inövade politiska korrekta repliker.



Nato – det gick väl lite snabbt, inte ens en utredning.

Politik, Trender och Framtiden Postad av Heinz GlöcklerPosted on sön, juli 16, 2023 18:56

Jag är intresserad av denna process – hur vi så snabbt kunde ansöka om NATO medlemskap, utan folkomröstning, statlig utredning, politisk diskussion – när allt annat tar åratal av utredning, SOU och lagförslag….

Jag vill inte yttrar mig om JAG eller NEJ till NATO – utan själv om vi verkligen har haft en demokratisk beslut där medborgare har varit delaktig i och står bakom, med allt vad beslutet innebär

Vi har röstat fram en riksdag där en majoritet var emot Nato. Där det största partiet försäkrat att ”den militära alliansfriheten är en viktig del av svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Den militära alliansfriheten ligger fast.” Där vår försvarsminister garanterade – och det är inte ett ord man bör använda lättvindigt – att så länge han sitter kvar skulle vi inte gå med i Nato. Där Jimmie Åkesson lovade att ”Sverigedemokraterna kommer inte att tillåta ett medlemskap utan att först förankra detta hos det svenska folket genom en folkomröstning.”

För många av oss har dessa ställningstaganden spelat en avgörande roll för hur vi har röstat.

Större fråga än EU och euron

Allt detta har reducerats till aska i och med Socialdemokraternas, Moderaternas och Sverigedemokraternas beslut att söka medlemskap i Nato utan en demokratisk process. 

Vad man än tycker om Nato, är en sak klar: det är en stor fråga. I vissa avseenden större än EU och euron, eftersom det rör liv och död: potentiella ingripanden över hela jorden, våra medborgare i krigssituationer med risk för hämndaktioner och frågan om kärnvapen. Framför allt handlar det om alliansfriheten, som har varit en djupt grundmurad del av svensk politik sedan tvåhundra år – lika länge som vi varit förskonade från krig. 

Alliansfriheten skonade oss från två världskrig och fortsatte ligga fast under kalla kriget. Det saknades inte invasioner då, tvärtom var det vanligare än i dag att länder i Östeuropa angreps av Sovjet och länder i Asien av USA, och på många sätt var kärnvapenhotet än mer överhängande. Det saknades inte påtryckningar från båda sidor i kalla kriget, men Sverige stod fast. 

Folket borde ha fått bestämma

Ska vi överge en tvåhundra år lång tradition, är det vi som bör besluta om det. Det är vår framtid, våra barn, vårt land. Andersson försäkrar oss att vi ska ha ett undantag så vi slipper kärnvapen på vår mark – men varför skulle vi tro på det? Varför, när era ord blivit så billiga? Varför ska vi tro på något?

EU och euron, som vi folkomröstade om, var inga lätta frågor heller. Det var många fördrag och förordningar att sätta sig in i, men människor över hela landet bildade sig, gick på studiecirklar, folkrörelser aktiverade sig och tryckte material vilket gjorde att frågan blev belyst från alla upptänkliga vinklar – miljö, arbetsliv, jämställdhet, ekonomi. Förmodligen ledde det till att vi fattade bättre beslut, men inte bara det – vi växte som folk. För det var vi som hade bestämt. Och vid denna tiden har Media även varit korrekt och hade sin roll som informatör och ger kunskap om för eller emot.

Det är inget konstigt att politiker byter åsikt. Enligt vår försvarsminister Peter Hultqvist hände det honom den 11 april klockan 08.15. Exaktheten i tidsangivelsen är förmodligen tillagd för att motverka den luddiga anledningen han ger till sitt beslut: ”Min känsla var: det går inte längre.”

”Min känsla?”

Är det så det ska gå till? Politiker får en känsla, och rundar folket? Den som menar att situationen är så akut att vi inte hinner rösta, bör fundera över sin hållning till de demokratiska grundprinciperna och studera historia. I samtliga fall då statschefer har upplöst riksdagar, instiftat undantagslagar eller genomfört kupper har det hänvisats till akuta situationer. Den som tror att Ryssland, som knappt klarar av Ukraina, skulle hoppa på Sverige mitt under brinnande krig för att vi inte är med i en i deras ögon fientlig militärallians, och inte till exempel Österrike , Schweiz eller Irland, har en del att bevisa. 

Vad ska vi tro på?

Men det gör inte Hultqvist, Andersson eller Åkesson. De förklarar inte varför vi inte kan folkomrösta, eller varför vi, med månader kvar till förra valet, inte kan låta detta bli en av valfrågorna. Kanske en extra val samma dag………..

Har ni tänkt på att anslutningen till Nato inte är det minsta legitim?

Magnus Christansson, lektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan förklarar för mig och oss, vad jag misstänkte –

Eftersom ingen diskussion om vad det innebär att vara med i Nato skedde före beslutet, måste det nu ske efter beslutet ”Det är viktigt för legitimiteten”. Vi måste lära oss att älska en statskupp?

Men ingen diskussion efteråt kan rättfärdiga den statskupp – upphävande av grundlagen – som medlemskapet innebär.

Den svenska regeringsformen medger endast anslutning till internationell organisation för fredligt samarbete.

Nato kan man inte med bästa vilja i världen beskrivas som en fredsorganisation. Det är en militärpakt!

För att gå med i Nato måste grundlagen revideras och detta borde ha föregåtts av en folkomröstning.

Nato-anslutningen saknar legitimitet. Punkt slut! Det borde vi se till att fler förstår!



« FöregåendeNästa »