Varje demokratiskt system har spelregler som gör att resultaten i politiska val i någon mening redan är förutbestämda. Ett vanligt problem är att väljarna inte har särskilt många alternativ att välja på och att de alternativ som finns inte behöver återspegla de röstberättigades åsikter utan bygger på den politiska elitens egna tolkningar förstärkt och pådriven av det egna mediaavdelningar, närstående organisationer och tankesmedjor. Där uppstår vad som är rätt eller politiskt rätt –

Från höger och vänster framträder just nu rörelser i Sverige och i många andra länder som anser sig tala för folket. Att all politisk makt utgår från folket kallas med ett hävdvunnet uttryck för folksuveränitet och är den självklara utgångspunkten i en demokrati. Men vilka är ”folket” i folkstyret?

En förvirrande situation har uppstått där föreställningen om det suveräna folket underblåser kritiken mot demokratins, folkstyrets, organisering. Så hur kan och bör vi förstå demokratins löfte om att makten utgår från folket?

Den svenska debattens förskjutning mot frågor om mångkultur, brottslighet, invandring och svenskhet har inneburit ökad polarisering och en omvälvning av det politiska landskapet. Efter att ha dominerats av ekonomisk-politiska frågor (pengar och skatt) förefaller vår tids politiska strid stå mellan den etablerade liberala demokratin och en populistisk nationalism som hotar denna ordning.

Häromåret firade Sverige 100 år som demokrati, men trots att vi har demokratiska val och fri åsiktsbildning finns det anledning att vara orolig. Utöver en illavarslande global utveckling där många länder rör sig åt ett auktoritärt håll, har vi en rad problem på hemmaplan. Allt oftare tycks vi höra om människor som blir godtyckligt uppsagda från sina tjänster, journalister och kulturarbetare som är så rädda för att bli av med sitt jobb att de bedriver självcensur, manipulationer av språket för att stänga ute vissa grupper och avancerad detaljstyrning av förvaltning såväl som våra universitet vilket ska vara alla medborgare till gagn. Politiker som driver tjänstemän – där förvaltningar och tjänstemän blir mer och mer redskap för politiska spel utifrån det styrande agenda, och inte längre en demokratisk instans som enbart styrs av medborgarnytt. Man ska var idag politiskt korrekt PK och går i led för att göra karriär……ingår i rätt nätverk och kontext.

Politisk korrekthet är inte bara en fluga eller ett mode, utan är nu ett etablerad instrument som hjälper nya makteliter att etablera sig och sedan upprätthålla en moralisk sanningsregim som gruppen bekänner sig till. Den bygger inte på argument utan på associationer och identiteter och de etiketter motståndarna fastnar i. Det är svart för tjänstemän i statens och medborgarnas tjänst att föra en saklig argumentation eller bygger underlag på bred fakta.

Politiskt korrekthet är även ett instrument som hjälper nya makteliter att etablera sig (nätverk, organisationer eller intressegrupper), inte minst genom att etablera och sedan hålla efter den moraliska sanningsregim de bekänt sig till, finner bekräftelse i, och samtidigt använder som maktmedel. Särskild inom media är detta mycket bekymmersamt – när en Journalist ser sig själv som en aktivist som stödjer ett nätverk eller intressegrupp och neutraliteten i uppdrag som betyder att man under avvägning tar till sig argument och fakta utifrån olika perspektiv – blir en överflödig arbetsbördan i sitt dagliga jobb. Denna Journalist äger sanningen och fakta själv utifrån sitt aktivistiska perspektiv. Många Journalister ser sitt arbete inte längre som att ger information utan ser sitt jobb som en plattform att bedriva aktioanaism utifrån en egna eller sitt nätverks agenda. När nätverk sprider sedan budskap via sociala media och hänvisningar blir det lätt en sanning som är politiskt korrekt. Kritiken är inte önskvärd – det är svart för att genomlysa för den vanliga medborgare denna dimma. Sjukvårdsupproret inför förra valet har varit ett tydlig exempel – folk trodde att det har varit sjukvårdsanställda som protesterade – men i verkligheten har det varit politisk styrd med ett tydlig syfte – att påverkar regionvalet ( bakom i det dolda fanns en parti), sedan valet är det tyst och bakgrundspersoner sitter i fullmäktige…………eller beslutet att tillhöra NATO där eliten hade bestämd sig – men man följde inte den vanliga ”tråkiga” förvaltningsgången innan beslutet – se ett tidigare inlägg i bloggen.

Jag hänvisar nu till  Jonathan Friedman en bok som jag gillar ((”PC Worlds: Political Correctness and Rising Elites at the End of Hegemony”, New York: Berghahn, 2019)

Sverige och svenskarna fungerar i Friedmans bok som ett slags case study. Detta är dock ingen slump, eftersom Friedman bott i Sverige sedan 1970-talet. Som en vänsterinriktad amerikan beundrade han Sveriges ställningstagande mot Vietnamkriget, och inte minst strävandena i riktning mot ekonomisk jämlikhet. Friedman lärde sig svenska flytande och undervisade under många år i socialantropologi vid Lunds universitet.

I förordet i sin bok skriver han om hur ”det goda” i det svenska samhället tedde sig som något som togs för givet, men inte gick att analysera närmare. Han noterade redan då att Sverige som ett relativt centraliserat och homogent land tenderade att landa i en konsensus som tycktes omfatta i stort sett hela samhällseliten, medan andra jämförbara länder var mer heterogena. Fast på det glada 70-talet gjorde det inte så mycket. Allt gick ju framåt. Senare, på 1980- och 90-talen, såg han dock hur en ny samstämmighet växte fram hos en ny generation svenska politiker, myndighetspersoner, akademiker och journalister, som undvek att tala om de ökande problem som åtföljde misslyckandena med , ekonomi, migration och integration av nya invandrare — framförallt då den ökande etniska segregation som i direkt parallell med resten av Västeuropa blivit alltmer permanent också i Sverige.

Det nya med den nya eliten var att den tog över Sverige i vad man trodde skulle bli en ny globaliserad värld, där nationalstaten var på väg ut och snart skulle ersättas av en mosaik av medborgare som skulle hanteras av en ny transnationell elit (det var i alla fall så man föreställde sig framtiden på 1990-talet). Några av Friedmans mest slående observationer av svenska förhållanden är när han citerar personer inom denna nya elit, som i enlighet med dåtidens tidsanda deklarerade att den svenska nationen helt enkelt inte längre finns och vi alla numera är kosmopolitiska världsmedborgare.

Fast Friedman menar att man här egentligen inte alls talade om ”alla”, utan om sig själv, ett ”vi” som skulle smälta ihop med en ny global New public management-elit. Som skulle ”följer upp” – eller styra och kontrollera landet.

Det som går förlorat när elitens politiska korrekthet tillåts dominera, är framför allt det utrymme för debatt och argumentation som i modern tid varit centralt i svenskt och europeiskt samhällsliv, men som vi inte längre kan ta för givet. Det gynnar inte utvecklingen att vara politiskt korrekt just för att därför behöver vi mera av den ”critical rational arena,” det vill säga det utrymme för rationell debatt och kritik, där alla åsikter finns representerade.

Undermineringen av nationalstatens politiska gemenskap gör framtiden osäker för sådana ideal, inte bara för att man räds att bli bannlyst om man visar sig ha ”fel” åsikter, utan också för att attraktionen i idealet att vara en oberoende individ som törs ha en egen åsikt har falnat. Detta märks tydlig i debattklimatet – när det vanliga öppnar samtalet inte finns längre – utan allt kommunikation består av oneliners, retoriska rubriker och intetsägande floskler – spridd av den politiska eliten som bara upprepar de inövade politiska korrekta repliker.