Denna sida är privat och uttrycker endast mina personliga tanker och åsikter. Det kan gäller Mat och vin, samhällshändelser eller något som jag tänker på just nu.
År 1754 startades King’s College i New York, med säte på Manhattan, av det brittiska styret och kung Georg II. Efter den amerikanska revolutionen och grundandet av USA döptes universitetet om till Columbia University. Etablerat före nationens existens är Columbia USA:s femte äldsta institution för högre utbildning och tillhör den grupp om åtta som kallas för ”Ivy League.”
Columbia är ett privat forskningsuniversitet med över 30 000 studenter, 14 miljarder dollar på banken och över 4 000 fakultetsanställda, varav flera är Nobelpristagare, världsledande forskare samt före detta toppolitiker, diplomater, företagsledare, tjänstemän, journalister och kulturutövare. Utöver alla de smarta och intressanta studenterna som studerar vid Columbia och det spännande och roliga med att få bo i New York är lärarna och professorerna den verkliga ynnesten.
Att det finns världsledande forskare och akademiker knutna till universitetet är knappast förvånande, men det som sticker ut är alla de lärare som egentligen har ett annat heltidsjobb och som undervisar som en bisyssla. Dessa personer är framstående och erfarna inom de fält i yrkeslivet de praktiserar och vid sidan håller de i och undervisar på sina respektive kurser på högskolor. Det ger en ytterligare nivå av kunskap för studenterna att lära sig om ett ämne från någon som inte bara kan ämnet på ett teoretiskt plan, utan som har egen erfarenhet och insyn i hur det går till på riktigt. Dessa kurser är inte bara högintressanta, utan också de mest populära och efterfrågade hos det ledande universiteten
Här kan svenska universitet och högskolor lära sig något av sina amerikanska eller europeiska motparter. Det är nämligen ingen skillnad på svenska och internationella studenter – om möjligheten gavs skulle svenska universitets- och högskolestudenter uppskatta att också få undervisning av gästprofessorer med mer empirisk kunskap om sina ämnen. Inget skall fråntas alla de kompetenta och kunniga professorerna som redan undervisar och lär ut teoretisk kunskap. Men det vore nyttigt om deras föreläsningar kunde kompletteras med andra perspektiv i serier av flertalet föreläsningar.
För de svenska institutionerna finns redan en bank av sådana möjliga föreläsare, vilka har identifierats som intressanta personer, och det är de hedersdoktorer institutionerna har utsett. Fler hedersdoktorer bör utses och rekryteringspoolen borde vara bredare. Fråga sedan de nya, och de gamla, om de som en bisyssla kan tänka sig att hålla i en serie av återkommande gästföreläsningar på diverse kurser och program. Det finns inga studenter som inte skulle uppskatta, och dra nytta av, att komplettera den teoretiska kunskapen från professorerna med värdefulla empiriska lärdomar från gästprofessorer som är Sverigeledande inom sina fält.
Innovationsarbete har på senare år allt mer hamnat i sökarljuset. Alla pratar om det, alla säger att de gör det, men hur ser det praktiska arbetet ut och vad ger egentligen resultat?
Enligt Kairos Future arbetar vi ofta med att utveckla och stötta innovationsförmågan i olika typer av organisationer. Vi gör detta genom att utveckla processer, tillhandahålla verktyg, samt olika typer av undersökningar för att ta tempen på innovationsarbetet och innovationskulturen i en grupp. Exempelvis bland de anställda på ett företag eller annan typ av organisation, eller i större organisationsöverskridande undersökningar av innovationsförmåga eller innovationskultur. Vi har nyligen genomfört en studie av innovationsarbetet i ett stort antal svenska organisationer där ca 500 personer, varav drygt 200 chefer, svarat på frågor som bland annat berör hur innovationsarbetet bedrivs, hur framgångsrik organisationen är på att ta fram nya tjänster och produkter, samt hur Coronakrisen påverkat innovationsförmågan. Studien replikerar en tidigare undersökning från 2015 där en motsvarande grupp svarade på samma frågor med några få undantag.
Finns det då några eviga sanningar (eviga här i betydelsen att vi ser samma mönster 2015 och 2021) som vi kunnat identifiera? Ja absolut. Vi kan se tre tydliga framgångsfaktorer där organisationer som fokuserar på vissa områden är mer sannolika att lansera innovativa produkter eller tjänster, här mätt som produkter som är nya för branschen eller världen.
Omvärldsarbete lönar sig Bland organisationer där cheferna anser att omvärldsanalys i hög grad är en naturlig del av produkt- och tjänsteutvecklingsarbetet* har 60% fler lanserat en världsnyhet de senaste tre åren, jämfört med de organisationer där detta endast stämmer i viss mån.
Att jobba med kulturen är viktigt I organisationer där medarbetarna i högst grad förväntas att engagera sig i att finna nya idéer och kunderbjudanden** säger mer än dubbelt så många att de lanserat produkter eller tjänster som är nya för världen, jämfört med andra grupper.
Men en strukturerad process slår allt! De organisationer där cheferna i högst utsträckning*** säger sig ha en strukturerad process för att tillvarata idéer och nya möjligheter är tre gånger mer sannolika att ha lanserat världsnyheter de senaste tre åren, jämfört med övriga.
Vi har också i olika sammanhang passat på att ställa frågor om hur Coronakrisen påverkat innovationsarbete och innovationsförmåga. Intressant nog visade sig att dessa två innovationsaspekter påverkats på olika sätt. Vad gäller hur Coronakrisen påverkat innovationsarbetet så var det ganska jämt fördelat mellan de som upplevde att innovationsarbetet bromsats upp, accelererats, eller varken accelererats eller bromsats upp. Vad gäller innovationsförmågan var dock bilden radikalt annorlunda. Mer än hälften ansåg att innovationsförmåga förbättrats under Corona och endast 11% ansåg att innovationsförmågan försämrats. Bilden var likartad mellan chefer och övriga, även om chefer var något mer optimistiska än överiga deltagare.
Denna splittrade, men ganska positiva bild, syns också i den AI-baserade analys av fritextsvar kring hur Corona påverkat som vi gjort med hjälp av Kairos Futures analysplattform Dcipher. Några tydliga ämneskluster handlar om hur Corona snabbat upp strukturella förändringar, digitalisering, och digital mognad, samt lett till ökad inkludering. Andra ”öar” handlar om tvång och inbromsning men också nya möjligheter och behov av nya kompetenser och förmågor. Kunskapsdelning och internationellt samarbete är två ytterligare områden som uppfattades ha påverkats positivt.
Klicka på bilden för att se den i större format.
En huvudsakligen positiv bild kan också sägas råda vad gäller satsningar på innovation. En stor majoritet av respondenterna säger att deras organisationer har ökat sina satsningar på innovation de senaste fem åren. Det är också en väldigt stor överlappning mellan de som har ökat sina satsningar mest av alla under de senaste fem åren och de som säger att de tror sig komma att öka sina satsningar mest av alla. Kortfattat kan man säga att nästan alla har ökat sina satsningar på innovation, och de som redan har ökat sina satsningar mest är de som också förväntar sig att öka takten ännu mer.
Ett annat nytt område som vi undersökte var huruvida man inkluderade hållbarhetsaspekter i innovationsarbetet. Det visade sig här att en klar majoritet saknade en tydlig hållbarhetsstrategi för innovationsarbetet. Dock ansåg något fler chefer än övriga att man hade en tydlig hållbarhetsstrategi för innovationsarbetet.
Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att de flesta svenska organisationer redan satsar på innovation och att man förväntar sig att öka dessa satsningar ytterligare. Det finns ett antal nyckelfaktorer för framgångsrikt innovationsarbete där omvärldsfokus i produkt- och tjänsteutveckling, en inkluderande innovationskultur, och en strukturerad process är tydliga nycklar. Coronakrisen har påverkat innovationsarbetet men också gett innovationsförmågan en knuff framåt. Den samlade bilden av nuläget och utvecklingen framåt är alltså ganska ljus. Kanske kommer vi få se att de ligger ett korn av sanning i talesättet att det som inte dödar härdar? Oavsett vilket så kan vi nog konstatera att vi alla lärt oss mycket nytt under pandemin, och kanske har vi till och med ett ansvar att använda oss av dessa dyrköpta lärdomar för att skapa en bättre värld? Tänk om politiken skulle kunna ta vara kunskapen och kompetenser från den verkliga världen – vi skulle säker har en bättre förmåga att främja framtidn.
Under sommaren har jag mycket funderat att vi har 600 000 personer utanför arbetsmarknaden – samtidig som vi har brist på arbetskraft i många branschen särskild i vad jag kollar hantverksyrken där man behöver en yrkesutbildning. Vi är tvungen att importerar arbetskraft som har gatt en yrkesutbildning och kan tar dessa jobb – särskilt tänker jag på Byggsektor, Besöksnäringen och vårdsektor. Varför har det blivit så här……..fick idag tillgång till en artikel av Lars Alvesson – som belyser den del av dilemmat
Politiker älskar att öka högskoleutbildningen i en kommun som jag arbetar fanns i verksamhetsplanen ett tydlig mål att andelen som ska studerar vidare på högskolan ska öka från 35 till 70 % inom 10 år. Samtidig som denna kommun hade det minsta ungdomsarbetslösheten 2% och arbetslöshet totalt i Sverige. Hur tänker man där ? Samtidig som arbetslivsforskning på Stockholms Universitet – visar att många är överutbildat för det jobb som det utöva. Eller har mycket högre teoretiska kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för att utöva sitt yrke. Man pratar även om överutbildning – något som är även synlig när studerande på Yrkeshögskolan har ofta en bakgrund att har tidigare studerat på högskolan. För att citerar nedan Lars Alvesson utifrån sin debattartikel i DN 20210809
Visst behövs åtskillig högskoleutbildning men en bättre balans mellan huvud, hand och hjärta är angelägen. Hela utbildningssystemet präglas av en stor och ökande obalans mellan yrkesutbildningar och allmänna högskoleutbildningar, där högskolans expansion och brett propagerande för högskola för så många som möjligt medför ett skevt yrkesliv och stora samhällsproblem och lite av ett lurendrejeri för många som studerar länge på svaga utbildningar. ”Fina” utbildningar och yrken brer ut sig på bekostnad av viktiga sådana. Innan gymnasiereformen Gy11 trädde i kraft år 2011 sökte omkring 50 procent av landets skolelever till ett yrkesprogram. År 2019 gick 29 procent av alla gymnasieelever en yrkesutbildning och 59 procent läste ett högskoleförberedande program. Reformen innebar bland annat att högskolebehörigheten försvann på yrkesprogrammen. En tanke med att ta bort högskolebehörigheten var att alla som inte är intresserade av att fortsätta med alla teoretiska ämnen skulle finna utbildningarna mer attraktiva och fortsätta sin skolgång efter grundskola. Men det verkar som om möjligheten att studera på högskola är norm och att avvikelser från detta uppfattas negativt. Samtidigt är viktiga utbildningar till arbeten där folk behövs och gör nytta mindre attraktiva.
Lars Alvesson skriver vidare
Ofta handlar det om statuslyft – högskola anses som en hävstång för detta. Med högskolevurmande i stor skala lyfts arbete som förknippas med bokkunskap upp medan hand- och hjärta-arbete trycks nedåt på status- och normalitetsstegen, ifråga om respekt, attraktivitet och självkänsla. Detta är vad reellt sker genom framhållanden av högskola och universitet. Vi får väldigt många med på papperet fina meriter som sedan överbefolkar ekonomi och arbetsliv som marknadsförare, strateger, HR-folk, kommunikatörer, jurister, konsulter, planerare, varumärkesspecialister, jämställdhetsexperter, psykoterapeuter, beteendevetare med ledarskapsförbättringsambitioner och annat med ofta oklar nytta. Detta bidrar till uppskruvad administration, juridifiering och en tilltagande fixering vid ofullkomligheter i arbetsmiljö och tillvaro i stort. Många sysslar med människoförbättringsförsök.
Det är en del i skenande grandiositet eller försök att guldplatinera tillvaron. Statusjakt är centralt för yrkesgrupper och organisationsledningar samt politiker som gärna utlovar det goda livet och klassresor uppåt (se min bok ”Tomhetens triumf”). Problemet är att när andra yrken ska lyftas upp på statusstegen är det svårt att inte hänga med. För några decennier sedan – då de flesta var arbetare – kunde man känna stolthet och status över egen förmåga och den egna yrkeskulturen.
Idag förväntas av ungdomar att det studerar på högskolan – påskyndad av trycket från föräldrar, samhället, politiker och deras bearbetningskanal – studievägledare och lärare.
Själv har jag mött många gånger en förakt mot det praktiska yrken inom akademisk nivån – under en tid som en tf. Rektor på en gymnasieskolan – sågs jag som unik att komma från ”yrkessidan” – du vet vi håller högt på den akademiska traditionen – först när dessa vanliga ”lärare” upptäckte att jag även hade en Magister i skolutveckling och utbildningsledning, samt skrivit vetenskapliga inlägg och artikel men inte i deras fack – blev någorlunda accepterad. Men i botten är jag alltid en stolt kock ett yrke som gett mig framgång, upplevelser, unika färdigheter och kompetenser samt en breddare perspektiv på praktik och teori som dessa som enbart är skolad i den akademiska traditionen. Vad tillförde akademiska studier till mitt liv – Att kunna sätta ord på händelser och skeenden utifrån reflektion, analys via ett vetenskaplig förhållningssätt – något som är viktig när man vill blir hörd och kunna förändra. Detta är akademien i ett nötskal – det har tolkningsföreträde när det gäller att veta – den osynliga makten. Skillnader blir ännu större genom att akademin inte kan komma åt den tysta kunskapen som alla yrken besitter – utan yrkeskunskaper överlämnas via praktisk utövade inte genom ”papper” och forskning.
När vi går tillbaka till bristyrken – gillar har Liberalerna lagt fram ett mycket bra förslag – genom att skapa kortare yrkesutbildningar för vuxna till bristyrken som kan läsas av alla som är intresserad – där man inte siktar på gymnasieexamen utan på anställningsbarheten och arbetsmarknadsbehoven.
Att har ett jobb och en bra sysselsättning ger en trygghet, en inkludering i samhället och ett bra liv – något som är essentiellt för individen och samhället.
