År 1754 startades King’s College i New York, med säte på Manhattan, av det brittiska styret och kung Georg II. Efter den amerikanska revolutionen och grundandet av USA döptes universitetet om till Columbia University. Etablerat före nationens existens är Columbia USA:s femte äldsta institution för högre utbildning och tillhör den grupp om åtta som kallas för ”Ivy League.”
Columbia är ett privat forskningsuniversitet med över 30 000 studenter, 14 miljarder dollar på banken och över 4 000 fakultetsanställda, varav flera är Nobelpristagare, världsledande forskare samt före detta toppolitiker, diplomater, företagsledare, tjänstemän, journalister och kulturutövare. Utöver alla de smarta och intressanta studenterna som studerar vid Columbia och det spännande och roliga med att få bo i New York är lärarna och professorerna den verkliga ynnesten.
Att det finns världsledande forskare och akademiker knutna till universitetet är knappast förvånande, men det som sticker ut är alla de lärare som egentligen har ett annat heltidsjobb och som undervisar som en bisyssla. Dessa personer är framstående och erfarna inom de fält i yrkeslivet de praktiserar och vid sidan håller de i och undervisar på sina respektive kurser på högskolor. Det ger en ytterligare nivå av kunskap för studenterna att lära sig om ett ämne från någon som inte bara kan ämnet på ett teoretiskt plan, utan som har egen erfarenhet och insyn i hur det går till på riktigt. Dessa kurser är inte bara högintressanta, utan också de mest populära och efterfrågade hos det ledande universiteten
Här kan svenska universitet och högskolor lära sig något av sina amerikanska eller europeiska motparter. Det är nämligen ingen skillnad på svenska och internationella studenter – om möjligheten gavs skulle svenska universitets- och högskolestudenter uppskatta att också få undervisning av gästprofessorer med mer empirisk kunskap om sina ämnen. Inget skall fråntas alla de kompetenta och kunniga professorerna som redan undervisar och lär ut teoretisk kunskap. Men det vore nyttigt om deras föreläsningar kunde kompletteras med andra perspektiv i serier av flertalet föreläsningar.
För de svenska institutionerna finns redan en bank av sådana möjliga föreläsare, vilka har identifierats som intressanta personer, och det är de hedersdoktorer institutionerna har utsett. Fler hedersdoktorer bör utses och rekryteringspoolen borde vara bredare. Fråga sedan de nya, och de gamla, om de som en bisyssla kan tänka sig att hålla i en serie av återkommande gästföreläsningar på diverse kurser och program. Det finns inga studenter som inte skulle uppskatta, och dra nytta av, att komplettera den teoretiska kunskapen från professorerna med värdefulla empiriska lärdomar från gästprofessorer som är Sverigeledande inom sina fält.
