Skapad av Heinz Glöckler fre, april 27, 2018 12:06:47

Om ett problem i skolan ska lösas fullt ut måste den
alltid lösas på orsaksnivå. Genom att systematiskt finna och eliminera
problemets rotorsaker kan problemet lösas för gott. Tyvärr förefaller skolvärlden
vara full av systemlösare som angriper problemens symtom, utan att förstå dess
bakomliggande orsaker ( tex mobiltelefonförbud, etc )
Detta resulterar vanligen
i ett ständigt fixande där problemens symtom – man fixar till det tillfälligt, medan
dess bakomliggande orsaker består och inte allt för sällan växer. Man kan likna agerandet med att äta
smärtstillande medicin om man har ett benbrott. Det kanske lindrar symtomet en
stund men löser inte problemet som med stor sannolikhet dessutom kommer att
förvärras. God problemlösningsförmåga leder förutom till fina resultat i de flesta
fall även till kostnadseffektiva lösningar, medan symptomlösande fixande blir
väldigt ofta i slutändan oerhört kostsamt. Men det tar tid och är en
långfristig process. Detta ska alltid kopplas ihop till en helhet – man löser
inte ett problem om man inte ser detta problem i ett helhetsperspektiv i en
organisation.

Välfungerande problemlösning kräver kunskap om
relevanta analyser och -verktyg. Mycket kritiskt är att lära sig noga studera
symtom och formulera problem. Utan en väl genomarbetad och avgränsad
problemformulering, kartläggning av alla arbetsprocesser är förutsättningarna
att lösa ett problem vanligen dramatiskt mycket sämre. Detta särskild när det
handlar om ungdomar och elever som är olika. NPM eller Lean som används i många
organisationer – passar inte i skolan – tänk heller Servicemanagement från
besöksnäringen – som bygger på resultat och höjd kundfokus.

Att noga undersöka och skapa förståelse för problemets
bakomliggande process, som utgörs av arbetsprocesser, styrprocesser men
särskild av mjuka värden som är basen i servicemanagement, är att beakta
problemet och dess lösning utifrån ett elevperspektiv samt göra dess effekter
mätbara i form av väldefinierade arbets- och styrprocesser, detta är dessutom centrala
delar i problemlösningsarbetet. Framgångsrik problemlösning kräver i många fall
även experimentella och verifierande tillvägagångssätt för att säkra
lösningarnas funktion och effekter.

Förutom kunskap och metodik handlar orsaksanalys
enligt min erfarenhet mycket om kultur. Många organisationer har idag gott om
vanor och beteenden som uppmuntrar ett fixande och trixande där snabba
lösningar på symtomnivå är i fokus. Allt för ofta uppmuntras och belönas
kortsiktigt symtomlösande och ”brandkårsutryckningar” mer är systematiskt
förbättringsarbete som tar tid.

Chefer efterfrågar ofta lösningar och söker
”lösningsorienterade” människor istället för att medverka till att tid och
energi läggs på att sätta i sig själva i verksamheten och dess vårdag ,och formulera de problem som hindrar
verksamheten från att nå sina mål. Därför krävs ofta en påtaglig utveckling av
både ledarskap och medarbetarskap, samt en generell höjning av förståelsen för
systematiskt förbättringsarbete i hela verksamheten, Det är bra att ta in ibland utomstående som inte del av lösningkulturen.

Jag upplever dock att det allra viktigast är att
säkerställa sunda chefsbeteenden där det ledarskap som utövas på alla nivåer i
organisationen är gediget grundat i förbättringskunskap, där i man särskild i skolan
alltid ska utgår från forskning, vetenskap och beprövad erfarenhet. Analys och Reflektion av alla data/fakta är den viktigaste vetenskap, som visar tydlig – resultat, trender, tecken utfall. Skolan
jobbar med mjuka värden – där arbetet ske i klassrummet – allt annat är
stödfunktioner som ska stödja detta lärande, därav är det viktig att dessa
fungerar och att alla som jobbar med dessa stödfunktioner – ta bort sitt
tänkande ” att styra”, utan att ger funktionellt service till dessa som finns i
klassrummet. Ju mera fokus och resurser man lägger där – desto bättre blir
resultatet. Det handlar mycket lite om verktyg och resurser – utan mera om tillit till professionerna och deras kunskap. Men detta med kraven att dessa professioner är självkritiska, analyserande och beredd till att utifrån utfall och reflektion driva utveckling och förändring. Även politiken bör tänka om i sin reformiver att ändra allt utifrån symtom och inte utifrån orsakerna.
Det är särskild viktig att fokusera på olika omvärldsfaktorer som påverkar lärande och sätter allt i ett kontext. Fokusera men enbart på sitt ämne kan det lätt blir ett akademisk tunnelseende – där man glömmer att man är en del i helheten.