Sverige är ett stort land till yta men med relativ få människor, där det flesta människor bor i storstadsområden, södra delen av landet och
kuststäderna i Norr. I Maj genomförde jag min så kallade ” Tyskresan” – syfte
har varit att lära känna vårt fina land bättre med dess utmaningar och möjligheter,
och för att få en förståelse över saker och ting som berör samhället.
Under hela mitt liv i Sverige har levt i Stockholmsområdet
med avstickare längs E4 söderut och Göteborg – men har även varit i några andre
städer vid konferenser. På senare år körde man även E 18 söderut, men till
orterna och städerna hade man inte någon relation – utan man visste enbart
vilken Yrkeshögskoleutbildning som man hade beviljad i orterna längs vägen och
därmed vilket kompetensbehov det finns på arbetsmarknaden……….
Nu gav man sig i väg – norrut längs kusten på väg mot
Nordkap(tyskarnas dröm) – sedan söderut via Norge Riksgränsen och Inlandsvägen.
Vägen upp längs kusten till norr har varit fyll av levande samhällen och
städer – liksom i resten av Sverige – men med lite mera ” avstånd” mellan
ställen. Vacker, kustnära, universitetsstäder – bra tillgång till samhällets
resurser. Sedan blir det ännu finare, ödsligare och med mera ren än människor –
Tornedalen norrut mot lappland och finnmarken. Det blev även tystare – ödemarken och ensamhet – först vid Lakselv vid kusten till Ishavet fick man lite mera mänsklig kontakt – omvälvande
och men samtidigt spännande. Landskapet, tystheten, naturen är så otrolig
vacker – långt borta från storstadshetsen. Att sätta sig ner vid en älv och
njuter av tystheten är balsam för själen.
Via Nordkap – på ön Mageroya gick färden vidare via Alta
till Narvik – även denna väg vacker men man ser att en rik nation har satsad på
infrastrukturen och alla byar har varit levande. Via Riksgränsen gick det
vidare till Kiruna och Inlandsvägen ner till
Stockholm. Många stopp och samtal blev det på vägen ner – avfolkningsbyar där
affärslokaler och industrier står tomma, arbetsplatserna har försvunnit och
många har flytt till kuststäderna. Kommunerna kämpar att hålla liv i samhället
– det gör sitt bästa – det många nyanlända gav lite klirr i kassan det första
åren – när staten står för kostnader, men nu kommer verkligheten ikapp – det
finns ju inga jobb. Många av dessa som bor kvar är mångsysslare som har flera
olika jobb för att livet ska gå runt – riktiga entreprenörer. Bensinstationerna,
Coop eller ICA är livlinor i dessa samhällen – som även sköter posten och andra
ärenden. Den gastronomiska sidan är oftast begränsad till pizzeria, snabbmat på
macken eller ett thaikök.
Många undrade vad vi i Stockholm håller på med – först
Etanolbränsle – som alla mackar skulle erbjuda enligt lag (förknippad
med stora kostnader) – där började mackdöden som oftast hade en lite
livsmedelsbutik. Idag vill ingen tankar detta bränsle …….Nu den höjda
dieselskatten – man har den kollektivtrafiken som i storstäderna, vägen till
förskola, skola, affärer är lång. Bara vägen till det få jobben är oftast
långt………Vi pratat inte om vård och omsorg – vägen till dessa samhällsfunktioner
är milslång och tar tid. Beskattningen och äganderätter till skogen är i frågesatt …….Nerläggningen av samhällsservice har drabbat dessa
kommuner otrolig hård – det är ett neråtgående spiral – där man mer och mer
blir missnöjd på det styrande som sitter långt borta. Något säger att en del
överleva att jobbar inom olika EU projekt som är igång 3 år utan resultat,
sedan jobbar samma personer med nästa EU projekt ……..men det blir aldrig något
våraktig……..och det yngre försvinner till universitetsstäder där och hittar ny
liv.
Jag har aldrig sett så många gamla förfallna hus och gårdar
i mitt liv……. som tidigare har varit vackra stora och endast sina fina lägen
kvar. Det kändes ibland att åker genom spökliknande ställen.
Det mycket som påminner om rostbältet – i USA det gamla
industriområden som valde Trump
Jag förstår idag mera av den ilska eller missnöje som landsorten
har på storstadsområden och statlig styrning. Det finns en stolthet och en
vilja därute att göra rätt för sig och inte vara beroende av dessa
omfördelningspengar – statlig utjämningsskatt, där Malmö en storstad få mest.
Jo – det stora
bolagen har sina huvudkontor i Stockholm – och här skövlar dom bort vara
rikedomar iform av järn och skog. Vinsten stannar i Stockholm……………………..skulle
dom sina byråkrater hos oss skapar det jobbtillfällen och inflyttning, samt känslan
för orten…….
Varför inte göra det attraktiv för företag att flyttar hit –
minskad vinskatt – eller mindre arbetsgivaravgift eller moms i glesbygden
istället för bidrag. Det bör inte vara omöjligt – det finns många yrken som man
kan jobbar på distans ………..boendekostnader och livskvalitet är ju fördelaktig i
glesbygden och service kommer sedan ökar med inflyttningen………………
Om vi vill har en levande och livskraftig glesbygd bör man från
statens sida skapa förutsättningar inte via bidrag och projekt, utan att skapa
förutsättningar för dessa entreprenörer och medborgare att själva skapa en
framtid. Allt annat är konstgjord andning som slutligen gör att vi få ett ”
Skansen” utanför storstäderna som ännu mera avfolkas.
Likvärdighet utifrån samhällskontraktet – finns inte………
