Blog Image

Creative-Cuisine

Demokratiskt, Faktabaserad, Oberoende

Denna Blogg är privat och uttrycker endast mina personliga tanker och åsikter. Ifrågasättande, Kritisk, Faktabaserad och ej påverkad av Särintressen. Önskar påpekar att jag är inte anställd längre hos någon utan en fristående konsult.

När bidrag blir makt – vem blir egentligen beroende av vem?

Politik, Trender och Framtiden Postad av Heinz GlöcklerPosted on mån, augusti 10, 2026 10:34

Det finns en fråga svensk politik sällan vågar ställa:

Vad händer med ett samhälle när allt fler människor blir ekonomiskt beroende av staten?

Jag tror på ett starkt skyddsnät. Den som blir sjuk, arbetslös eller hamnar i en kris ska kunna få hjälp. Men ett skyddsnät ska hjälpa människor tillbaka – inte bli en permanent försörjning. Exempel som upprör mig att höjd barnbidrag innan semester för alla (5000 kr för en familj med 2 barn detta för alla) Alternativ bör självklart vara – sänkt skatt på arbete särskild för dessa som har laga löner. Träffsäker, klok och rättvis……..

Det är just det vad som är skillnaden mellan olika partiers politik med exempel på det nya vallöften från olika partier

Problemet uppstår när bidragspolitiken inte längre handlar om vägen till arbete och självförsörjning, utan om att göra staten till den som löser allt.

Bidrag ska vara en väg ut

Forskning från IFAU visar att arbetslösa som får ekonomiskt bistånd i genomsnitt står längre från arbetsmarknaden än personer som får a-kassa. Ju svagare anknytningen till arbetsmarknaden blir, desto svårare blir också vägen tillbaka. IFAU – Arbetslösa med ekonomiskt bistånd

Det handlar inte om att kalla människor lata.

Det handlar om att förstå vad långvarigt beroende kan göra.

Arbete ger inte bara lön. Det ger självständighet, erfarenhet och frihet.

Därför borde målet med välfärdspolitiken vara att så många som möjligt ska kunna klara sig utan bidrag.

Men det finns en obekväm politisk fråga

Politiker vill bli omvalda. Väljare påverkas av sin ekonomiska situation och av sina erfarenheter av välfärdsstaten.

Därför är det legitimt att fråga:

Kan en växande eller har den befintliga bidragsstaten också skapad ett politiskt beroende?

Jag påstår inte att Socialdemokraterna har en hemlig plan för att köpa väljare med bidrag. Det finns inget forskningsstöd för ett sådant påstående. Men intressant är att när stora delar av arbetarklassen väljer nu andra partier – så behöver man för att erhålla makt den stora gruppen av personer som lever på ekonomiskt stöd. Se man på Valmyndighetens statistik så visar den tydlig, att i kommuner och stadsdelar där medborgare lever på ekonomisk stöd och saknar självförsörjning – röstar man på Socialdemokraterna.

Men politiska incitament är ändå värda att diskutera.

Det är enkelt att lova människor mer stöd.

Det är betydligt svårare att säga:

”Vi ska hjälpa dig tills du inte längre behöver oss eller du som jobbar och har ett arbete erhåller lägre skatt så att du inte behöver bidragen. Det ska finnas en relativ stor respektavstånd mellan bidrag och arbete, men samtidigt ska A-kassan göra skillnad mellan medborgare som har jobbat i 30 år och personer som tidigare jobbad bara 12 månader – både när det gäller ersättning och ersättningstid.

Men kanske är det just den politiken vi behöver.



Är det verkligen folkets bästa – eller särintressen – som styr svensk politik och det svenska politiska partier ?

Politik, Uncategorised Postad av Heinz GlöcklerPosted on fre, augusti 07, 2026 12:11

Enligt den svenska grundlagen ska all offentlig makt utgå från folket. Regering och riksdag har i uppdrag att styra landet för medborgarnas bästa och skapa förutsättningar för ett tryggt, fritt och välfungerande samhälle.

I regeringsformen står det:

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna.”

Det är en tydlig princip. Men frågan är om den alltid återspeglas i den praktiska politiken.

Politik för landet – eller för den egna väljargruppen?

När jag följer dagens politiska debatt får jag ofta intrycket att många partier främst fokuserar på att tillfredsställa sina egna väljare och sympatisörer, snarare än att presentera lösningar som gynnar Sverige som helhet. Valstrategier verkar ibland väga tyngre än långsiktig samhällsutveckling.

Debatten handlar dessutom allt oftare om personangrepp, pajkastning och mediala utspel. Syftet verkar många gånger vara att skapa rubriker och uppmärksamhet snarare än att föra en saklig diskussion om hur landet ska utvecklas.

Sociala medier har förändrat den politiska debatten

Sociala medier har på kort tid blivit den viktigaste arenan för opinionsbildning. Samtidigt konkurrerar traditionella medier om uppmärksamheten och anpassar ibland både tonläge och innehåll för att passa det snabba nyhetsflödet.

Konsekvensen blir lätt att känslor premieras framför fakta. Det offentliga samtalet skulle i stället behöva mer faktagranskning, mer oberoende journalistik och fler analyser som hjälper väljarna att fatta välgrundade beslut.

När särintressen blir starkare än helhetsperspektivet

Jag upplever också att många organisationer driver sina egna intressen med stor kraft. Det gäller inte bara politiska partier utan även näringslivsorganisationer, fackförbund, intresseorganisationer och ibland även medier.

Det är inte fel att företräda sina medlemmars intressen – det är deras uppdrag. Problemet uppstår när olika särintressen får större inflytande än det långsiktiga perspektivet på vad som är bäst för landet och dess medborgare.

För mig är detta kärnan i begreppet särintressen.

Hur ska väljaren kunna avgöra vad som är sant?

Som väljare blir det allt svårare att skilja fakta från opinionsbildning, propaganda och rena påståenden. Informationsflödet är enormt och många budskap presenteras som sanningar trots att de bygger Det ställer stora krav på både medier och politiker att vara tydliga med vad som är fakta, vad som är analyser och vad som är politiska åsikter.

Vad har faktiskt förändrats?

När jag bedömer en regering försöker jag utgå från resultaten snarare än löftena.

På nationell nivå anser jag att vissa områden har utvecklats positivt sedan valet 2022. Exempelvis har ekonomin förbättrats för många som arbetar och den grova gängbrottsligheten, särskilt antalet dödliga skjutningar, har minskat. Regeringen har dessutom gett polis och åklagare fler rättsliga verktyg för att bekämpa den organiserade brottsligheten.

Samtidigt finns det andra områden där debatten enligt min mening präglas mer av slagord än av genomarbetade lösningar.

Ett exempel är frågan om vinster i välfärden. Att säga att vinster ska bort är en politisk ståndpunkt, men det är minst lika viktigt att redovisa hur förändringen ska genomföras och vilka konsekvenser den kan få för patienter, elever och skattebetalare.

I Stockholmsregionen har flera privata specialistkliniker försvunnit eller fått förändrade uppdrag. Enligt min uppfattning har det i vissa fall bidragit till längre väntetider, vilket gjort att fler väljer privata sjukvårdsförsäkringar för att få snabbare vård. Om det finns ett direkt orsakssamband är något som naturligtvis kan diskuteras, men utvecklingen väcker frågor om hur vården organiseras på bästa sätt.

Ett annat exempel är höjningen av garantipensionen inför valet 2022. Kritiker menade då att reformen riskerade att minska skillnaden mellan den som arbetat ett helt yrkesliv och den som haft liten eller ingen arbetsinkomst. Förespråkarna betonade i stället vikten av att förbättra ekonomin för pensionärer med de lägsta inkomsterna. Även här handlar diskussionen om hur olika mål ska vägas mot varandra.

Var finns visionen för Sverige?

Det som jag kanske saknar mest i svensk politik är den långsiktiga visionen.

Hur ska Sverige se ut år 2050?

Hur ska vi bygga ett samhälle med hög konkurrenskraft, god utbildning, en fungerande sjukvård, trygghet, hållbara pensioner och en ekonomi som klarar framtidens utmaningar?

Den frågan hör jag alltför sällan diskuteras. I stället fastnar debatten ofta i nästa opinionsmätning, nästa utspel eller nästa konflikt.

Jag tror att Sverige behöver mer långsiktighet, mindre symbolpolitik och ett större fokus på lösningar som håller över flera mandatperioder. Politikens främsta uppgift borde inte vara att vinna nästa val – utan att göra Sverige starkare för nästa generation. Gör man detta kan man även ställer krav på sina medborgare mot det gemensamma målet. Alla ska tar ansvar för hela landet – fråga inte längre vad staten ska göra för Dig (Medborgare och organisationer) utan fråga vad du kan göra för samhället.



Hösten 2026 – Val i Sverige. Vem, eller vad, ska jag rösta på?

EU, Politik, Trender och Framtiden Postad av Heinz GlöcklerPosted on lör, juli 25, 2026 12:29

Nu är det dags igen. Sverige går till val – riksdag, region och kommun – allt på samma dag.

Ju närmare valdagen vi kommer, desto mer funderar jag över vilket samhälle vi är på väg mot och vilken riktning våra politiska partier egentligen vill ta. Samtidigt återkommer en fråga som jag har haft under många år: varför ska alla dessa viktiga val hållas samma dag?

Riksdagsvalet tar nästan all uppmärksamhet. De lokala och regionala frågorna, som påverkar vår vardag mest, hamnar i skuggan. Det är egentligen i kommunerna som demokratin är som närmast medborgarna. Där fattas besluten om skola, äldreomsorg, stadsutveckling och mycket annat som påverkar oss varje dag. Även Demokratiutredningen har pekat på att demokratin skulle kunna stärkas om de olika valen hölls vid olika tidpunkter. Det skulle ge större utrymme för lokala frågor, nya medborgarrörelser och lokala partier.

I dag känns det i stället som att region- och framför allt riksdagsvalet domineras av ett politiskt spel där partiernas kommunikationsstrategier ofta väger tyngre än sakpolitiken. Visionerna om Sveriges framtid har i stor utsträckning ersatts av kortsiktiga utspel, pajkastning och en debatt där fakta alltför ofta får ge vika för opinionsmätningar och mediala poänger. Det gör mig bekymrad. Demokratin behöver förtroende, och förtroende byggs genom långsiktighet, öppenhet och trovärdighet.

Mina reflektioner kring partierna

Socialdemokraterna

Socialdemokraterna är fortfarande Sveriges stora maktparti med starka nätverk och ett betydande inflytande i många delar av samhället. Samtidigt upplever jag att partiet har tappat kontakten med delar av den traditionella arbetarrörelsen, där många inte längre känner igen sig. Fokusen har varit att som Parti attraherar det grupper som är bidragsberoende. Samt att man vet vad man skulle behöver göra – men för maktens skull vill man inte ta tag i utmaningarna.

Partiet har ej tillräcklig med kompetenta företrädare,  som enligt min mening fått sina positioner mer genom lång och trogen tjänst än genom nytänkande och ledarskap. En större förnyelse skulle sannolikt gynna partiet.

Min största invändning handlar dock om synen på makten. Jag upplever att vallöften ibland blir förhandlingsbara direkt efter valet om det anses nödvändigt för att behålla regeringsmakten. Det riskerar att urholka väljarnas förtroende när man tas förmycket hänsyn till sina samarbetspartier som har särintressen. Även den gamla fokusen att bidrag löser allt (lockar väljare) och mindre lösa den grundläggande problematiken är ett problem för mig.

Moderaterna

Moderaterna har lämnat perioden med ”Nya Moderaterna” och återvänt till en mer traditionell profil där skattesänkningar och ekonomi åter står i centrum. Lag och ordning har blivit en viktig fråga, men den utvecklingen har till stor del drivits av andra partier.

Regeringen har flera kompetenta ministrar, men jag saknar ett tydligt ledarskap och en berättelse om vad man faktiskt har åstadkommit under mandatperioden. För mig räcker det inte att tala om lägre skatter. Sverige behöver också en långsiktig vision om konkurrenskraft, utbildning, integration och välfärd.

En medioker ledare som inte skapar känslor och förtroende är ett hinder för Moderaterna som riskerar att bli bara tredje största partiet. Men jag uppskatta att respektera väljarnas röster och inkluderar även partier som tidigare har varit omöjligt att prata med. Det är Demokrati – man kan inte utesluta en femte del av väljarna i den politiska processen.

Liberalerna

Liberalerna var en gång mitt parti.

I dag känns det som ett parti som fortfarande lever på bilden av sin tidigare betydelse men som har haft svårt att anpassa sig till dagens samhällsutmaningar. Trots att utbildning och arbetsmarknad länge varit deras profilfrågor har resultaten varit begränsade. Partiets återkommande ledarbyten signalerar snarare osäkerhet än framtidstro.

När slagord som ”från skärm till pärm” blev en central symbol kände jag att partiet tittade bakåt i stället för framåt.

Vänsterpartiet

För mig bär Vänsterpartiet fortfarande på ett historiskt arv som partiet aldrig riktigt har gjort upp med. Jag upplever också att partiet har svårt att hantera frågor kring antisemitism och demokratiska värderingar på ett trovärdigt sätt.

Samtidigt bygger många av partiets politiska förslag mer på önsketänkande än på ekonomisk realism. Det blir intressant att se vilka krav partiet kommer att ställa om de får inflytande över en framtida regering.

Vill man kallar Sverigedemokraterna  en extrem parti så måste man även inkludera Vänsterpartiet till denna kanten.

Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna har gått från att vara ett renodlat oppositionsparti till att bli en viktig samarbetspartner för den nuvarande regeringen. Genom Tidöavtalet har partiet fått ett betydande inflytande, framför allt inom sina kärnfrågor.

Samtidigt finns fortfarande frågor kring partiets värderingar och historia som gör att många har svårt att se partiet som fullt ut etablerat. Oavsett vad man tycker är det dock ett faktum att omkring en femtedel av väljarna har gett partiet sitt stöd. Det gör Sverigedemokraterna till en självklar maktfaktor, särskild nu när deras kärnfrågor har fatt lösningar inom en mandatperiod.

Centerpartiet

Centerpartiet har under flera år präglats av ledarskiften och osäkerhet kring vilka man egentligen vill samarbeta med. Partiet har betydande ekonomiska resurser men saknar enligt min uppfattning en tydlig politisk identitet.

Det känns ibland som att storstädernas perspektiv har tagit över ett parti som en gång hade landsbygden som sin självklara utgångspunkt. Därför är det svårt att veta vad en röst på Centerpartiet faktiskt innebär.

Kristdemokraterna

Kristdemokraterna uppfattar jag som ett parti som ofta anpassar sig till sina samarbetspartners. Partiledaren är tydlig och synlig i debatten, men partiets egen politiska profil är ibland svår att urskilja.

Vård och omsorg lyfts ofta fram som kärnfrågor, men eftersom ansvaret till stor del ligger hos regionerna är regeringens möjligheter att påverka begränsade. Efter valet återstår frågan vilka samarbeten partiet är berett att ingå för att få inflytande.

Miljöpartiet

Miljöpartiet har gått från att vara ett tydligt miljöparti till att engagera sig i nästan alla politikområden. Klimat- och miljöfrågorna är avgörande för framtiden, men jag tror att lösningarna måste sättas in i ett större internationellt sammanhang.

Jag tänker ofta på ett gammalt resonemang från en tidigare ASEA-chef: att moderna filter till kolkraftverk i länder med stora utsläpp kan ge större global miljönytta än många små nationella åtgärder. Oavsett om man delar den slutsatsen eller inte illustrerar den behovet av att se helheten.

Jag upplever ibland att partiet fokuserar mer på storstadens perspektiv än på hur politiken påverkar människor i hela landet.

Hur kommer jag att rösta?

Det enda jag egentligen vet i dag är att jag sannolikt kommer att rösta olika i de tre valen.

I kommunalvalet vill jag stödja personer som känner sin kommun, driver lokala frågor och vågar säga emot den nationella partilinjen när kommuninvånarnas bästa kräver det.

I regionvalet söker jag kandidater som sätter sjukvård, kollektivtrafik och regional utveckling före partipolitiska prestigeprojekt.

I riksdagsvalet letar jag efter det parti som presenterar en realistisk vision för Sveriges framtid – ett parti som är berett att samarbeta, fatta långsiktiga beslut och återupprätta förtroendet för politiken.

Det som bekymrar mig mest är inte vilket parti som vinner valet.

Det är att den politiska debatten allt oftare handlar om konflikt i stället för lösningar, om kommunikation i stället för innehåll och om nästa opinionsmätning i stället för nästa generation.

Sverige förtjänar bättre än så.

När jag går till vallokalen i höst kommer jag därför inte bara att fundera över vem jag ska rösta på. Jag kommer också att fundera över vilken sorts demokrati vi vill lämna vidare till våra barn och barnbarn.



Nästa »