Blog Image

Creative-Cuisine

Demokratiskt, Faktabaserad, Oberoende

Denna Blogg är privat och uttrycker endast mina personliga tanker och åsikter. Ifrågasättande, Kritisk, Faktabaserad och ej påverkad av Särintressen. Önskar påpekar att jag är inte anställd längre hos någon utan en fristående konsult.

Årets tillbaka blick 2025

Arbetsliv Organisation Ledarskap, Mat och Vin, NPM, Trender och Framtiden Posted on mån, december 15, 2025 11:30

Att blicka framåt – med erfarenhet, frihet och framtidstro

Sedan ett halvår tillbaka är jag pensionär. Det är en omställning, men också en lättnad. Inte för att arbetet i sig saknade mening – tvärtom har jag trivts med mina uppdrag och arbetsuppgifter – utan för att jag nu lämnat en miljö där synen på människan och på fakta ibland skavde mot min egen värdegrund. Pensioneringen har också inneburit något annat: friheten att uttrycka mina åsikter öppet.

Den friheten har lett till fler blogginlägg än tidigare, och till min glädje har de mötts av stort intresse. När varje inlägg läses av tusentals personer och intresset fortsätter att öka, bekräftas att frågorna jag lyfter engagerar – och behöver fortsätta diskuteras.

Året 2025 fick dock ingen lugn start. Trots planerna på att trappa ned blev det full fart framåt, då min närmaste kollega blev sjukskriven. Det innebar att mitt hjärteprojekt, kvalitetssäkring av gymnasiala utbildningar, tog mycket kraft och tid. Samtidigt var det just där jag hämtade energi. Mötena med utbildningsanordnare och företag som verkligen hittade varandra gav hopp. Samtalen, diskussionerna och engagemanget stärkte min tilltro till besöksnäringens framtid och dess kompetensförsörjning. En kulturförändring är på gång – och den är på riktigt ute bland företagen och utbildningarna.

Frågor som berörde mig mest

Åldersdiskriminering och en negativ tro på människa och dessa förmåga hos enskilda personer men även organisationer är något som jag möte oftast i tal men även i verkligheten. När vi reducerar människor till ”arbetskraft” missar vi helheten. Ingen är färdig när man kliver in på en arbetsplats. Kompetens byggs över tid, i vardagen, tillsammans med kollegor och bra ledarskap. Ska vi tala om långsiktig kompetensförsörjning måste vi också tala om rimliga villkor, kontinuerligt lärande och respekt för att människor befinner sig i olika faser i livet. Staten kan bara ser till att bygga en plattform via bildning att utbilda för yrken bör ansvaret ligger på företag och sina branschorganisationer Här behöver branschen – och särskild de organisationer som företräder den – lyfta blicken. utöva självkritik och se människan som den långsiktiga tillgång hen är, samr sluta hela tiden kräver från staten – utan tar ansvar själva. Det kallas samhällsansvar ……

Samtidigt vill jag lyfta alla de eldsjälar ute i verkligheten som redan gör detta. Ledare och medarbetare som tar ansvar för introduktion, arbetsmiljö, trygghet och utveckling varje dag. De visar att ett annat förhållningssätt inte bara är möjligt – det pågår redan och dessa företag har inte något problem att hitta nya medarbetare.

Under våren tog jag och min fru en längre resa till Sydafrika, tillsammans med en fantastisk grupp under Håkan Nilssons ledning. Ett land och en resa fylld av upplevelser, mat, vin och gemenskap. Där hämtades ny kraft och energi inför den sista intensiva tiden i arbetslivet. Även om jag inte önskade någon avskeds fika så hade ett exit-samtal varit värdefullt kanske även för arbetsgivaren – i stället fick bloggen bli min röst. Alla uppskattade inte det, men så får det vara.

Senare under året gav fjällveckan i Grövelsjön ett välbehövligt mentalt avbrott. Negativa tankar rensades bort och blicken riktades framåt, mot mindre uppdrag där erfarenheten från ett långt arbetsliv fortfarande kan göra nytta. Nästa punkt på min bucket list – en husbilsresa i Norge – blev verklighet. Ett fantastiskt land med storslagna vyer, välskött infrastruktur och tydliga samband mellan avgifter, kvalitet och goda villkor för anställda. Vi reste i september och slapp trängseln – ett val jag varmt rekommenderar.

Hösten förde också med sig en familjeutmaning. Vårt barnbarn Wilhelm, som sedan tidigare har blivit döv ena örat, fick diagnosen nu även diagnosen diabetes typ 1. En stor omställning för honom och hans närmaste. Men Wilhelm är en kämpe och kommer även klara även denna utmaning. Med rätt stöd, kunskap och forskning – inte minst den som nu uppmärksammats genom Nobelpriset i medicin – finns det hopp. För han och hans morbror (även min son han har ett autoimmun sjukdom och är en förebild hur man hanterar den ) skull hoppas vi på fortsatta genombrott.

Några insikter jag tar med mig från 2025 framåt:

  • Det inger hopp att allt fler företag, oberoende av vad branschorganisationerna har på agendan, tar långsiktigt ansvar för hur de talar om och arbetar med människor. Träffade så många under mina möten med företagen i mitt hjärteprojekt kvalitetssäkring av gymnasiala utbildningar som byggdes på mina idèer från dag 1
  • Det är bekymmersamt när påverkansprocesser allt oftare saknar faktagrund och analys, och i stället drivs av egenintresse utan ansvar ansvar för helheten. Allt mindre hörs medborgare allt mer lobbyisternas agenda. Den stora Demokrati frågan.
  • Livet går vidare, men vi vet aldrig vad som väntar runt hörnet – vare sig utmaningar eller livets glädjeämnen. Det gäller att har en mental beredskap – och inte vänta tills någon annan ska göra något för Dig.
  • Vi medborgare och även alla företag och organisationer ska påminnas om vad Kennedys lyfte. ”Fråga inte vad Staten ska gör för Dig – utan vad du ska göra för Staten.”
  • Det blev rätt så många Restaurangbesök under året – många överraskningar när det gäller kvalitet som gav den första ”THE HEINZ LIST”.

Med erfarenheten i ryggen, friheten i handen och blicken riktad framåt ser jag fram emot att fortsätta bidra – kanske i en annan format, men med samma engagemang. Samtalet om Samhället, människan, kompetensen och framtiden är långt ifrån över – det har bara börjat.

God Jul och Gott Nytt År och fortsätter följer min blogg ( som har haft över 52000 besökare tillls 202512-15 som läst inlägg i mera än 2 min – enligt analysen som #Wordpress gör.

Jag lovar fakta, ärlighet och fortsätter vara ifrågesättande mot mig själv och andra – allt utifrån ”Varför gör du på detta viset.”

.



Kockens själ och stolthet – är inte tävlingar

Mat och Vin Posted on mån, december 08, 2025 10:46

En kocks själ är en eld som inte syns, men som värmer allt den rör.
Den bor i händer som lärt sig lyssna – på råvarans tystnad, på knivens rytm,
på den stilla berättelsen i en doft som stiger från en gryta.

En kocks själ är tålamodets puls och glädjens gnista,
ett hjärta som slår i tid med kökets brus, men som ändå bär sin egen melodi.
Det är kärleken till det enkla och det vilda, till jorden och havet,
till smaken som vill bli funnen.

En kocks uppgift är att skapa mer än mat.
Det är att väcka minnen hos den som smakar,
att låta en rätt bli en berättelse –
om platser, människor, årstider och drömmar.

Det är att ta det flyktiga och göra det till en stund av stillhet,
att ge en bit av sin själ i varje rörelse,
och lämna något varmt kvar hos den som äter.

I en tid där kameror jagar varje rörelse i köket
och där kockar mäts i medaljer, rubriker och följarantal,
finns det en tyst sanning som nästan gått förlorad:
att kockyrket inte är en scen – det är ett tjänande.

Matlagning är inget skådespel.
Det är ett lågmält samtal mellan kock och gäst,
där den ena talar med råvaror och den andra lyssnar med sina sinnen.
Och mitt i allt detta står den betalande gästen – inte publiken, inte juryn.
Gästen som kom för att bli sedd, ompysslad, överraskad, mätt.
Gästen som inte bryr sig om hur många tävlingar som vunnits,
men som minns smaken av omsorg – den som sätter sig i kroppen.

Mediabruset jagar det snabba, det glänsande, det extrema.
Men den verkliga kockkonsten är långsam, jordnära, närvarande.
Den handlar om att stå i sitt kök, dag efter dag,
och låta varje tallrik bli ett löfte:
att här, just nu, i denna stund,
är du som äter det viktigaste.

Kockens värde ligger inte i prispallen,
utan i att skapa ett ögonblick av stilla lycka för gästerna
Det är den riktiga tävlingen –
och den enda där vinsten faktiskt betyder något

I ett landskap där strålkastare ofta bländar mer än de lyser upp
har kockens egentliga uppdrag blivit skymt av applåder och uppmärksamhetens rastlösa tempo.
Men nu är tiden kommen att återerövra stoltheten i det sanna hantverket
inte det som syns, utan det som känns.

Stoltheten finns i de tidiga morgnarna,
i det omsorgsfulla valet av råvaror,
i den stilla koncentrationen över en gryta som sjuder.
Den bor i ögonblicket när tallriken lämnar köket
med en tyst förhoppning att någon där ute kommer att känna att detta
är mer än mat – det är omtanke förkroppsligad.

Och denna stolthet får inte gå förlorad.
Den måste hållas levande, bäras fram, delas.
För de som drömmer om att bli kockar
behöver få se att det största i detta yrke
inte är de snabba rubrikerna
utan det långsamma, äkta ansvaret för varje gäst.

Vi ska förmedla dessa värden till dem som står på tröskeln till köket:
Att en kock är förvaltare av smak och minnen,
ambassadör för råvaror,
och bärare av en tradition där generositet går före prestige.
Att värdet inte sitter i tävlingen,
utan i att skapa en stund av lycka åt någon som betalat för sin plats vid bordet
och litar på att vi gör vårt bästa – varje gång.

Låt oss därför återta detta hantverks stolthet,
och ge den vidare som en fackla till nästa generation,
så att de kan stå i köket med huvudet högt,
med händer som arbetar för andra,
och med hjärtan som vet att detta – just detta –
är kockyrkets innersta mening.

Dessa råder har jag skrivit – även som Minne till mina läromästare – Gunther Wanka, Eckart Witzigman, Paul Haeberlin, Heinz Winkler, Louis Outhier, Paul Bocuse, Marc Haeberlin, Werner Vögeli, Daniel Höglander och till kockar som har verkligen skapad denna innebörd av kockens själ och ger den vidare till sina medarbetare som Björn Frantzen, Petter Johansson, Marco Muller, Daniel Berlin, Mikael Einarsson, Marcus Jernmark, Jonas Svensson, Emma Bengtsson, Thomas Keller, bara för att nämna några –

Genom att min hemsida besöks till 30 % av utländska besökare har jag vald att låta AI översätta min ovanstående text till engelska


A chef’s soul is a fire that cannot be seen,
yet warms everything it touches.
It lives in hands that have learned to listen –
to the silence of raw ingredients, to the rhythm of the knife,
to the quiet story carried by the scent rising from a simmering pot
.

A chef’s soul is the pulse of patience and the spark of joy,
a heart beating in time with the kitchen’s hum, yet holding its own melody.
It is the love of the simple and the wild, of the earth and the sea,
of the flavor that longs to be discovered.

A chef’s task is to create more than food.
It is to awaken memories in the one who tastes,
to let a dish become a story –
of places, people, seasons, and dreams.

It is to take what is fleeting and turn it into a moment of stillness,
to give a piece of one’s soul with every movement,
and to leave something warm within the one who eats.

In a time when cameras chase every movement in the kitchen
and chefs are measured in medals, headlines, and follower counts,
there is a quiet truth that has almost been lost:
that the craft of cooking is not a stage – it is an act of service.

Cooking is not a performance.
It is a soft-spoken conversation between chef and guest,

where one speaks through ingredients and the other listens with their senses.
And at the center of it all stands the paying guest –
not the audience, not the jury.
The guest who came to be seen, cared for, surprised, nourished.
The guest who cares nothing for the number of competitions won,
but remembers the taste of care – the kind that settles in the body.

The noise of media hunts the quick, the shiny, the extreme.
But true culinary craftsmanship is slow, grounded, present.
It is about standing in one’s kitchen, day after day,
and letting each plate become a promise:
that here, now, in this very moment,
you who eat are the most important.

A chef’s worth lies not in the podium,
but in creating a moment of quiet happiness for the guests.
That is the real competition –
and the only one in which the prize truly matters.

In a landscape where spotlights often blind more than they illuminate,
the chef’s true mission has been obscured by applause
and the restless tempo of attention.
But now the time has come to reclaim the pride in the true craft –
not in what is seen, but in what is felt.

This pride lives in the early mornings,
in the careful choosing of ingredients,
in the still concentration over a pot that gently bubbles.
It lives in the moment when the plate leaves the kitchen
with the quiet hope that somewhere out there someone will feel
that this is more than food – it is care made tangible.

And this pride must not be lost.
It must be kept alive, carried forward, shared.
For those who dream of becoming chefs
need to see that the greatest part of this profession
is not the quick headlines,
but the slow, genuine responsibility for every gues
t.

We must pass these values on to those standing at the threshold of the kitchen:
That a chef is a guardian of flavors and memories,
an ambassador of ingredients,
and a bearer of a tradition where generosity comes before prestige.
That value is not found in competition,
but in creating a moment of joy for someone
who paid for their place at the table
and trusts that we give our best – every time.

Let us therefore reclaim the pride of this craft,
and pass it on like a torch to the next generation,
so they may stand in the kitchen with heads held high,
with hands that work for others,
and with hearts that know that this – this very thing –
is the true meaning of being a chef.

These words I have written also in memory of my mentors –
Gunther Wanka, Eckart Witzigmann, Paul Haeberlin, Heinz Winkler,
Louis Outhier, Paul Bocuse, Marc Haeberlin, Werner Vögeli

and for the chefs who have truly embodied the soul of our craft
and continue to pass it on to their colleagues:
Björn Frantzén, Petter Johansson, Marco Müller, Daniel Berlin,
Jonas Svensson, Emma Bengtsson, Thomas Keller
,
to name just a few



Pionjärerna bakom gourmetköket det har inte varit män utan kvinnor

Mat och Vin, Trender och Framtiden Posted on mån, november 17, 2025 12:06

En liten berättelse utifrån där som källa används tyska Feinschmecker, officiella franska källor och information från mina tidigare franska chefer.

Gourmetköket är oftasti dag männens domän. Statistiken talar sitt tydliga språk. Men historiskt sett är bilden en annan. Redan i början av 1900-talet nådde Eugénie Brazier kulinariska höjder i Lyon – och i hennes spår följde flera kvinnliga talanger. De bröt tabun, gjorde sleven till ett verktyg för självbestämmande och banade en väg som unga kvinnliga kockar fortfarande följer.

Eugénie Brazier – en revolution börjar

Historien om de största kvinnliga kockarna börjar blygsamt. Den 10 april 1921 öppnar Eugénie Brazier sin första restaurang på Rue Royale i Lyon, med plats för endast femton gäster. På menyn står hennes berömda poulet à la crème. Till lunch serveras en fast meny och på kvällen à la carte; femtio franc kostar en måltid – en ansenlig summa i ett 1920-tal präglat av brist och svårigheter.

Brazier visste vad fattigdom innebar. Uppvuxen i en enkel bondfamilj arbetade hon som barn både i ladugård och på fälten. Barnarbete var en självklar del av livet.

En ostoppbar uppgång

På kvällarna är restaurangen alltid full. Lyons societet blir snabbt förälskad i hennes matlagning, och den enkla bondflickan stiger till att bli en av stadens få välbärgade kvinnor. 1925 skriver landets främste gastronom, Maurice-Edmond Sailland – under pseudonymen Curnonsky – ett hyllningsreportage som ytterligare stärker hennes rykte.

Snart expanderar Brazier. 1928 köper hon en stuga vid Col de la Luère, först som helgprojekt, men inom kort som andra restaurang – dit gästerna strömmar i ständig takt.

När hennes son blir vuxen anförtros han driften av La Mère Brazier, och belönas med två stjärnor i Guide Michelin. Men den verkliga sensationen kommer strax därpå: mitt under den globala depressionen får Eugénie Brazier tre Michelin-stjärnor för restaurangen på Col de la Luère – som världens första kvinna.

1933 följs hon av Marie Bourgeois och en kvinnlig kock i Bourg-en-Bresse. Under 1990-talet lyfter Alain Ducasse fram dessa ”flerstjärniga mödrar” och återger dem sin rättmätiga plats i gastronomins historia.

”Mères Lyonnaises” – kvinnornas tradition

Arvet efter dessa kvinnor lever kvar i Lyon. Här talar man om Mères Lyonnaises, ”Lyonmammorna”, en tradition som går tillbaka till slutet av 1800-talet. De tog över enkla värdshus, skapade egna kökstraditioner och vann stor respekt – trots ofta svåra livsöden.Françoise Fillioux 2 september 1865 – 22 oktober 1925), känd som ”La Mère Fillioux” eller ”La Mère Filloux”,där Eugénie Brazier själv arbetade två år. Hos Filloux lärde hon sig bland annat att laga den berömda tryffelsoppan med vilt, gratinerade purjolökar med flodsmör och hjärtan av kronärtskocka med tryffel-foie gras. var en fransk kock och ägare till en berömd restaurang i Lyon.

Marie Bourgeois tog över sitt familjevärdshus 1923. Restaurangen La Mère Bourgeois, som hon drev tillsammans med sin man i Priay nordost om Lyon, lockade gäster från hela landet. Här serverades rätter som hennes berömda pâté chaud, hare i gräddsås och omelett med kräftstjärtar.

Bland hennes efterföljare fanns Eugénie Brazier, som arbetade i hennes kök som ung kvinna och förde vidare hennes traditioner inom det lyonesiska köket. Ser här en liten film från franska TV

Kvinnorna som ville laga mat – inte tävla

Den stora eran för dessa kvinnliga pionjärer tog slut när gastronomin började betraktas som konstform och Michelin-stjärnorna – tillsammans med de glamorösa manliga namnen – tog över. En stor karriär för en kvinnlig kock har länge verkat möjlig främst när hon arbetar under en berömd manlig mästare. Så var fallet även för Eugénie Brazier, som grundade La Mère Brazier 1921 och överlät den till sin son 1968.

En glömd historia – och dess arvtagare

Även utanför Lyon fanns framstående kockar under första halvan av 1900-talet. Annette Poulard på Mont-Saint-Michel – kallad La Mère Poulard – blev berömd för sina luftiga omeletter och sin lammstek från saltängarna, grillad över glödande kol. Anne ”Annette” Boutiaut Poulard (15 april 1851 – 7 maj 1931), en av Frankrikes berömda ”Mères”, var känd som Mère Poulard (Moder Poulard) och arbetade som kock och värdinna i Mont-Saint-Michel, Frankrike. Hon blev särskilt uppmärksammad för sin omelett, Omelette de la mère Poulard, som blev en regional specialitet, samt för sin gästfrihet. Paul Bocuse skrev om henne: ”Moder Poulard är Frankrike!”

När La Mère Brazier återöppnades på 2000-talet publicerades artiklar i över 80 länder. Hennes klassiker betraktas fortfarande som heliga. Hon förfinade det franska kökets stora rätter – som Poularde de Bresse i ”demi-deuil”, med tunna skivor tryffel under skinnet, eller Langouste Belle Aurore, hummer i konjaks-gräddsås.

Eugénie Brazier utbildade dessutom flera framtida stjärnkockar. Den mest kände var Paul Bocuse, som själv kallade tiden i hennes kök för ”livets skola”. Ironiskt nog blev han världskänd – medan hans läromästare länge förblev bortglömd.

År 2016 uppförde Lyon ett litet altare på restaurangens fasad till hennes ära. Där står Michelin-guiden från 1930, tillsammans med ett foto av Mère Brazier i sitt stärkta förkläde.



Nästa »