Dumhetsparadoxen i dagens organisationer som jag kan relaterar till utifrån mitt långa arbetsliv

Allt fler företag och organisationer efterfrågar inte längre faktabaserade rapporter eller djupgående analyser. Istället blir den avgörande faktorn i en prestationsbedömning en välgjord PowerPoint-presentation – som visar att man ”gör något” inför sina närmaste följare, kunder eller övriga delar av organisationen. Att resa runt och visa samma budskap och PPT är det vad räknas istället för faktiska resultat. Jag kallar detta för dumhetsparadoxen – ett begrepp lånat av Mats Alvesson och ANdre Spicer som inspirerade mig att reflektera djupare kring dessa frågor, och som används i Citat och textutdrag. ISBN 97891888589279

I stället för att vara kunskapsintensiva och fakta-/insiktsdrivna har många organisationer förvandlats till propaganda eller dumhetsmaskiner, där i grunden intelligenta människor reduceras till verktyg för interna policies och mediala narrativ. Problemen hanteras inte vid roten – det är enklare att skylla på andra än att granska sin egen roll eller organisationens struktur eller för guds skull medlemmarnas eller kundernas eget ansvar.

Reflektion, noggrann analys och självständigt tänkande vittrar sakta bort. Misstankar kan finnas, men de kvävs ofta redan i sin linda av närmaste chef – och inte nog med det, medarbetaren kan till och med belönas för att tysta sitt ifrågasättande. Resultatet blir att tanklöshet och brist på konsekvensanalys blir standardläge – modus operandi – i många organisationer.

Smarta människor i smarta organisationer gör ofta dumma saker – eftersom de ska tänka och arbetar kortsiktigt, följer linjen slaviskt och undviker att ställa för många frågor. Det riskerar ju att störa och väcka motstånd. Att inte ifrågasätta gör livet enklare: du passar bättre in, kommer överens med kollegor och undviker att trampa på några miner – trots att alla egentligen skulle må bättre av att dessa minor röjs.

Att hålla fast vid en övertygelse trots överväldigande bevis på motsatsen är en klassisk indikator på funktionell dumhet – så länge man fortsätter att vara ”produktiv” att arrangerar väckelsemöten för likasinnade och för att övertyga att man gör nytta. I många organisationer har det vuxit fram en gemensam mediekultur där det viktigaste är hur budskapet paketeras: en slående rubrik eller ett inlägg i debatten anses starkt påverka mottagaren, även om det som sägs är ytligt och inte grundar sig i fakta. Det är underhållningsvärdet – visningar, likes och delningar på LinkedIn (det vill säga ”de vuxnas Facebook”) – är det som räknas som resultat – man syns och visa upp sig.

Genom att upprepa samma budskap i seminarier, möten och dialoger – alltid via PowerPoint, där avsändaren kontrollerar narrativet – skapas starka medlems och organisationskulturer. Dessa kulturer tänker åt medlemmarna och ger en känsla av integration och riktning. Men samtidigt riskerar man att fastna i en sluten förståelse, där ifrågasättande uteblir och nyanser försvinner. Återkommande budskap vid varje tillfälle skapar samsyn – men också likriktning.

Fokus hamnar ofta på att lägga skulden på andra, snarare än att analysera sina egna utmaningar. Staten blir en tacksam måltavla. Här råder konsensus – man marscherar i takt, utan att ifrågasätta innehållet i budskapet, som kanske i grunden är bristfälligt.

När individer internaliserar starka organisationskulturer blir det nästan omöjligt att tänka annorlunda. Den egna identiteten sammanflätas med organisationens, vilket gör att ifrågasättande av budskap eller strukturer upplevs som ett hot – snarare än som ett bidrag till lösningar på verkliga utmaningar.

Jag har också insett att ”duktiga ledare” ofta är effektiva dumhetsledare. Det gör deras arbete enklare, och organisationen verkar fungera smidigare – åtminstone på kort sikt. Funktionell dumhet har nämligen flera fördelar: den hjälper individer att hantera sina egna tvivel, vara glada, känna sig bekväma med tvetydighet, samarbeta med kollegor och chefer, samt verka positiva och produktiva. Den gynnar karriärutveckling, löneutveckling och ett bekvämt arbetsliv – både för ledare och medarbetare.

Funktionell dumhet fungerar alltså som ett socialt smörjmedel i organisationer och skapar en trivsam arbetsmiljö – tills man upptäcker glappet mellan uttalade värderingar och verkligheten hos kunder och medlemmar. Den kan innebära att man blundar för problem, ignorerar sanningen och missar viktiga signaler – eftersom kulturen man verkar i inte tillåter andra perspektiv.

Tycker att Mats Alvesson och Mike Spencer har skrivit en väckarklockan för smarta organisationer eller som vill blir sådana – för att överlever en omvärld som förändras allt snabbare. Dumhetsparadoxen skapa inte en framgångsrik organisation med bestående framgång att levererar resultat och göra skillnaden.

Mats Alvesson är Prof. i Företagsekonomi vid Lunds Universitet – forskning runt ledning och organisationsteori – en av mina favoriter som har hjälp mig att förstå beteenden och kunna vänder trender och förhållningssätt.

Mike Spencer Prof. i Organisational Behaviour vis Cas Buisness School, City Universitet London särskild med fokus på hållbar affärsverksamhet, arbetsplatsbeteende och organisationsförhållanden