Faktaresistens märks tydligt i dagens politikerdebatter. Det är inte ovanligt att politiker hänvisar till ”fakta” som i själva verket är selektivt tolkade, lösryckta ur sitt sammanhang eller direkt motsagda av forskning. I stället för att diskutera sakfrågor på gemensam grund handlar debatten ofta om att vinna förtroende genom retorik, känslor och symboler. Resultatet blir att själva kunskapen marginaliseras till förmån för berättelsen.
Ett tydligt exempel är hur frågor som rör migration, kriminalitet eller klimatförändringar hanteras. I dessa områden finns omfattande forskning och statistik, men i debatterna används fakta ofta som ammunition snarare än som underlag för gemensamt lärande. Politiker väljer de siffror som stärker deras ståndpunkt och bortser från resten. När motståndaren presenterar andra fakta avfärdas de som ”ideologiska” eller ”partiska”. Det gör att själva begreppet fakta förlorar sin auktoritet.
Detta fenomen märks också inom organisationer och deras policyarbete. Policys ska ofta framstå som rationella, evidensbaserade dokument, men även här spelar politiska och strategiska intressen en avgörande roll. Fakta används ibland för att legitimera beslut som redan är fattade, snarare än för att forma dem. Det kan handla om att välja den forskning som stöder organisationens mål eller att bortse från data som visar oönskade konsekvenser. På så vis blir policydokument en form av politisk kommunikation snarare än objektiv kunskapsstyrning. Upprepas detta tillräcklig många gånger i olika sammanhang blir det för organisationens medlemmar en sanning. Helt enligt Dumhetsparadoxen som jag tidigare skrev om –
Problemet förstärks när organisationer känner sig pressade att kommunicera snabbt och tydligt i en medialt driven offentlighet. Komplexitet och nyanser passar dåligt i snabba nyhetscykler. Att säga ”det beror på” uppfattas som svagt, medan tvärsäkerhet premieras. Den som talar med eftertanke riskerar att uppfattas som otydlig – och i den miljön frodas faktaresistens ännu mera. När organisationers medarbetare mera mäts i hur många ”likes” eller omdelningar på Linkedin har erhållits eller hur många gånger man har spridits ett viss budskap i olika sammanhang – uppfyller man ännu mera principerna i Dumhetsparadoxen. Till slut tror man själv på detta genom det trogna följare inte ställer relevanta kritiska frågor.
Samtidigt finns en dubbelhet. #Faktaresistens i #politiken och #organisationer är inte bara ett tecken på #okunskap eller# manipulation; den kan också spegla ett djupare behov av tillhörighet och mening. I en värld där data och expertutlåtanden ständigt förändras kan människor längta efter stabila sanningar. #Politiken och #organisationer erbjuder då berättelser som förenklar och förklarar, även om de inte alltid stämmer överens med verkligheten, utan tjänar ett förbestämd syfte.
För att motverka detta krävs ett nytt sätt att tänka kring både debatt och policy. Istället för att se fakta som något man äger eller använder mot andra, behöver politiker och organisationer se kunskap som något man förhandlar om i dialog. Det handlar om att skapa #forum där olika #perspektiv kan mötas utan att fakta relativiseras – men där de tolkas i sitt sammanhang.
En mer kunskapsbaserad politik eller som organisation håller sig till fakta men även tar ett eget ansvar, handlar alltså inte bara om att sprida rätt information, utan om att bygga tillit. Förtroendet för fakta föds i hur de används – i öppenhet, transparens och en vilja att faktiskt lyssna. När beslutsfattare vågar visa osäkerhet och erkänna komplexitet kan det paradoxalt nog stärka deras trovärdighet.
Att reflektera över faktaresistens i politik och policy är därför att reflektera över demokratins och organisationers själ: handlar de om att ha rätt – eller om att söka det som är rätt?
Lär mera här ”Polarisering på steroider – sociala mediers roll och politikens och samhällets Trumpifiering” – Creative-Cuisine
