Det är alltid en utmaning att växla ner från arbetslivet. Den dagen kom även för mig, och idag känner jag mest tacksamhet över att jag valde att sluta förra försommaren.
Det var inte så att arbetsuppgifterna hade slutat vara givande eller utmanande – tvärtom. Det var just arbetsuppgifterna och känslan av att fortfarande göra nytta för alla de intressenter man arbetade för som höll mig kvar det sista året. Men som jag ibland brukar säga: behöver man varje morgon lyssna lite för mycket på Monty Pythons Always Look on the Bright Side of Life för att ta sig till jobbet, då är det kanske dags att lämna en arbetsplats eller organisation.
För mig, som alltid varit redan från tiden som barn uppfylld av arbete, ansvar och uppgifter, hände något märkligt. Redan dagen efter att jag slutat kunde jag lämna allt bakom mig. Jag saknade inte arbetsuppgifterna och inte heller alla måsten. Mentalt kunde jag direkt växla över till ett nytt skede i livet – ett liv där jag åter fick känna friheten att tänka och handla utifrån mina egna värderingar.
Det blev nästan som en befrielse att inte längre behöva hålla tillbaka sina tankar eller väga varje ord utifrån organisatoriska hänsyn. Jag har alltid drivits av fakta och ställt mig frågan: Hur vet jag detta? Finns det belägg och fakta bakom påståendet? I arbetslivet upplevde jag ibland att det blev viktigare att vara följsam än att vara eftertänksam och kritiskt reflekterande. Den utvecklingen bekymrade mig allt mer under de sista åren. Därför känns det idag både befriande och stimulerande att kunna uttrycka sig friare och stå för sina värderingar utan att först behöva fundera över interna hänsyn eller rådande trender.
I mina nya uppgifter har jag istället funnit en ny glädje och tillfredsställelse. Det känns meningsfullt att kunna stödja andra och bidra med erfarenhet och kunskap i nya sammanhang och organisationer.
Regelbunden träning och nya sysselsättningar har dessutom gett mig betydligt bättre hälsa. Jag känner mig snarare som en pigg 50-åring igen – fylld av energi och redo att börja beta av den långa ”bucket list” som legat och väntat. Det flera resplaner som är planerad – några är redan genomförda – Exempel den berömda pressade ankan på anrika Tour d´ Argent (Nr 1206058 ) såklart vid bästa bordet, man är ju respekterad i detta land – som man även erhåller pension ifrån.) Även har vi njutit av och besökt många producenter i Champagne (andra arrangerade resa med bästa hakan nilsson
Det här året har också varit en tid för reflektion över livet. Många minnen och upplevelser har kommit tillbaka – från barndomen fram till idag. Alla dessa händelser har format en som människa och påverkat vem man blivit. Att försöka sätta allt detta i ett sammanhang är en del av mitt pågående projekt: ”Till sista tuggan”. Där kanske finns förklaringar varför är man framåtsträvande, ifrågasättande, förändringsbenägen som gör att blir uppfattad som jobbig och krävande…………………
Men jag har inte blivit tystare – snarare tvärtom. Mitt hjärta brinner fortfarande för gastronomin och restaurangbranschen och för alla de människor som varje dag kämpar för att ge sina gäster goda upplevelser. Det märks inte minst i bloggen, som idag har över 10 000 besökare varje månad. Jag ser också att de mer systemkritiska inlägg som bygger på fakta och analys är särskilt uppskattade. Många hör av sig och menar att det är viktigt att någon vågar uttrycka sig nyanserat och självständigt i en tid där mediala utspel och populistiska tillrop ofta får större utrymme än fakta. Vill man skapa mervärde och utveckling, måste man först göra grundläggande diagnoser byggd på fakta, analyserar detta och hittar recept för att skapa en bättre plattform för branschen.
Privat har det också varit början på en ny tid. För första gången på riktigt kan vi nu umgås utan att arbete, företagande och andras krav styr vardagen. Efter 45 år tillsammans är det både spännande och givande att få upptäcka den friheten tillsammans.
Att livet samtidigt kan förändras snabbt fick vi uppleva i höstas när älskade Wilhelm, bara 11 år gammal, fick diagnosen diabetes typ 1. Det blev en stor omställning för honom och hans föräldrar. Men alla kämpar på och stöttar varandra, och jag känner en ännu större tacksamhet över den svenska sjukvården som håller mycket hög klass. Samtidigt ser vi fram emot september då ännu ett barnbarn kommer till världen och vi åter får glädjen efter att redan är morföräldrar nu även blir farmor och farfar.
Men kanske är det allra viktigaste ändå detta: att almanackan numera nästan är tom. Att själv kunna styra över sin tid, sina åtaganden och sina dagar. Och att åter ha friheten att tänka, skriva och göra det man själv verkligen vill och därav mår mycket bättre i kropp och själ.
