Blog Image

Creative-Cuisine

om allt i världen

Denna sida är privat och uttrycker endast mina personliga tanker och åsikter. Det kan gäller Mat och vin, samhällshändelser eller något som jag tänker på just nu.

Lite tankar om demokrati, politisk korrekthet, maktelit och det goda samhället

Politik, Trender och Framtiden Posted on tor, augusti 03, 2023 10:48

Varje demokratiskt system har spelregler som gör att resultaten i politiska val i någon mening redan är förutbestämda. Ett vanligt problem är att väljarna inte har särskilt många alternativ att välja på och att de alternativ som finns inte behöver återspegla de röstberättigades åsikter utan bygger på den politiska elitens egna tolkningar förstärkt och pådriven av det egna mediaavdelningar, närstående organisationer och tankesmedjor. Där uppstår vad som är rätt eller politiskt rätt –

Från höger och vänster framträder just nu rörelser i Sverige och i många andra länder som anser sig tala för folket. Att all politisk makt utgår från folket kallas med ett hävdvunnet uttryck för folksuveränitet och är den självklara utgångspunkten i en demokrati. Men vilka är ”folket” i folkstyret?

En förvirrande situation har uppstått där föreställningen om det suveräna folket underblåser kritiken mot demokratins, folkstyrets, organisering. Så hur kan och bör vi förstå demokratins löfte om att makten utgår från folket?

Den svenska debattens förskjutning mot frågor om mångkultur, brottslighet, invandring och svenskhet har inneburit ökad polarisering och en omvälvning av det politiska landskapet. Efter att ha dominerats av ekonomisk-politiska frågor (pengar och skatt) förefaller vår tids politiska strid stå mellan den etablerade liberala demokratin och en populistisk nationalism som hotar denna ordning.

Häromåret firade Sverige 100 år som demokrati, men trots att vi har demokratiska val och fri åsiktsbildning finns det anledning att vara orolig. Utöver en illavarslande global utveckling där många länder rör sig åt ett auktoritärt håll, har vi en rad problem på hemmaplan. Allt oftare tycks vi höra om människor som blir godtyckligt uppsagda från sina tjänster, journalister och kulturarbetare som är så rädda för att bli av med sitt jobb att de bedriver självcensur, manipulationer av språket för att stänga ute vissa grupper och avancerad detaljstyrning av förvaltning såväl som våra universitet vilket ska vara alla medborgare till gagn. Politiker som driver tjänstemän – där förvaltningar och tjänstemän blir mer och mer redskap för politiska spel utifrån det styrande agenda, och inte längre en demokratisk instans som enbart styrs av medborgarnytt. Man ska var idag politiskt korrekt PK och går i led för att göra karriär……ingår i rätt nätverk och kontext.

Politisk korrekthet är inte bara en fluga eller ett mode, utan är nu ett etablerad instrument som hjälper nya makteliter att etablera sig och sedan upprätthålla en moralisk sanningsregim som gruppen bekänner sig till. Den bygger inte på argument utan på associationer och identiteter och de etiketter motståndarna fastnar i. Det är svart för tjänstemän i statens och medborgarnas tjänst att föra en saklig argumentation eller bygger underlag på bred fakta.

Politiskt korrekthet är även ett instrument som hjälper nya makteliter att etablera sig (nätverk, organisationer eller intressegrupper), inte minst genom att etablera och sedan hålla efter den moraliska sanningsregim de bekänt sig till, finner bekräftelse i, och samtidigt använder som maktmedel. Särskild inom media är detta mycket bekymmersamt – när en Journalist ser sig själv som en aktivist som stödjer ett nätverk eller intressegrupp och neutraliteten i uppdrag som betyder att man under avvägning tar till sig argument och fakta utifrån olika perspektiv – blir en överflödig arbetsbördan i sitt dagliga jobb. Denna Journalist äger sanningen och fakta själv utifrån sitt aktivistiska perspektiv. Många Journalister ser sitt arbete inte längre som att ger information utan ser sitt jobb som en plattform att bedriva aktioanaism utifrån en egna eller sitt nätverks agenda. När nätverk sprider sedan budskap via sociala media och hänvisningar blir det lätt en sanning som är politiskt korrekt. Kritiken är inte önskvärd – det är svart för att genomlysa för den vanliga medborgare denna dimma. Sjukvårdsupproret inför förra valet har varit ett tydlig exempel – folk trodde att det har varit sjukvårdsanställda som protesterade – men i verkligheten har det varit politisk styrd med ett tydlig syfte – att påverkar regionvalet ( bakom i det dolda fanns en parti), sedan valet är det tyst och bakgrundspersoner sitter i fullmäktige…………eller beslutet att tillhöra NATO där eliten hade bestämd sig – men man följde inte den vanliga ”tråkiga” förvaltningsgången innan beslutet – se ett tidigare inlägg i bloggen.

Jag hänvisar nu till  Jonathan Friedman en bok som jag gillar ((”PC Worlds: Political Correctness and Rising Elites at the End of Hegemony”, New York: Berghahn, 2019)

Sverige och svenskarna fungerar i Friedmans bok som ett slags case study. Detta är dock ingen slump, eftersom Friedman bott i Sverige sedan 1970-talet. Som en vänsterinriktad amerikan beundrade han Sveriges ställningstagande mot Vietnamkriget, och inte minst strävandena i riktning mot ekonomisk jämlikhet. Friedman lärde sig svenska flytande och undervisade under många år i socialantropologi vid Lunds universitet.

I förordet i sin bok skriver han om hur ”det goda” i det svenska samhället tedde sig som något som togs för givet, men inte gick att analysera närmare. Han noterade redan då att Sverige som ett relativt centraliserat och homogent land tenderade att landa i en konsensus som tycktes omfatta i stort sett hela samhällseliten, medan andra jämförbara länder var mer heterogena. Fast på det glada 70-talet gjorde det inte så mycket. Allt gick ju framåt. Senare, på 1980- och 90-talen, såg han dock hur en ny samstämmighet växte fram hos en ny generation svenska politiker, myndighetspersoner, akademiker och journalister, som undvek att tala om de ökande problem som åtföljde misslyckandena med , ekonomi, migration och integration av nya invandrare — framförallt då den ökande etniska segregation som i direkt parallell med resten av Västeuropa blivit alltmer permanent också i Sverige.

Det nya med den nya eliten var att den tog över Sverige i vad man trodde skulle bli en ny globaliserad värld, där nationalstaten var på väg ut och snart skulle ersättas av en mosaik av medborgare som skulle hanteras av en ny transnationell elit (det var i alla fall så man föreställde sig framtiden på 1990-talet). Några av Friedmans mest slående observationer av svenska förhållanden är när han citerar personer inom denna nya elit, som i enlighet med dåtidens tidsanda deklarerade att den svenska nationen helt enkelt inte längre finns och vi alla numera är kosmopolitiska världsmedborgare.

Fast Friedman menar att man här egentligen inte alls talade om ”alla”, utan om sig själv, ett ”vi” som skulle smälta ihop med en ny global New public management-elit. Som skulle ”följer upp” – eller styra och kontrollera landet.

Det som går förlorat när elitens politiska korrekthet tillåts dominera, är framför allt det utrymme för debatt och argumentation som i modern tid varit centralt i svenskt och europeiskt samhällsliv, men som vi inte längre kan ta för givet. Det gynnar inte utvecklingen att vara politiskt korrekt just för att därför behöver vi mera av den ”critical rational arena,” det vill säga det utrymme för rationell debatt och kritik, där alla åsikter finns representerade.

Undermineringen av nationalstatens politiska gemenskap gör framtiden osäker för sådana ideal, inte bara för att man räds att bli bannlyst om man visar sig ha ”fel” åsikter, utan också för att attraktionen i idealet att vara en oberoende individ som törs ha en egen åsikt har falnat. Detta märks tydlig i debattklimatet – när det vanliga öppnar samtalet inte finns längre – utan allt kommunikation består av oneliners, retoriska rubriker och intetsägande floskler – spridd av den politiska eliten som bara upprepar de inövade politiska korrekta repliker.



Regering, Partiernas fokus – Kundintresse eller vad som är bäst för landet.

Politik, Trender och Framtiden Posted on tis, januari 03, 2023 10:31

Sverige var varit ett land där stränga myndigheter blickade ned på oss invånare på uppdrag av regeringar och politiker som hade en helhetsplan framåt. Fattighetslandet och klassamhället har under många år utvecklats till det Sverige vi har idag. Detta Myndighets-Sverige är ett land som känns mycket avlägset. Numera är vi ”kunder” hos partierna och i förlängningen regeringen och staten.. Med det följer ett antal privilegier och rättigheter, för att inte säga ”rättheter”. Kunden har, som det heter, alltid rätt och politiker se i dessa kunder sina väljare. Och staten och partierna påminner oss gärna om att vi är just kunder och presumtiva väljare. Det undersöker kundnöjdhet, vad vi tycker, vilka agendor vi har, vad vi önskar och gör gärna väljarbarometer för att kunna justerar sitt budskap och politik. Det styr även En Myndighet som är egentligen ett instrument för staten att sköta eller förvalta landet utifrån lagar och förordningar samt utifrån regleringsbrev från den demokratisk valda regeringen, men som mer och mer blivit politikernas redskap eller arena via olika populistiska uppdrag. Där särintressen och lobbyverksamhet har en stor genomslagskraft. Få Myndigheter kritiserar eller har synpunkter på regeringar – och deras särintressen – ett föredöme är ju Riksrevisionen som ja själv följer flitig ………….i lärande syfte.

Kundtänkandets perspektivskifte

Politikernas och partiernas inriktning mot ”kund och dessa nöjdhet” i stället för landets bästa som helhet är ingen enkel semantisk fråga, utan innebär ett perspektivskifte som får långtgående konsekvenser för synen på förhållandet mellan statens bästa, partiernas maktanspråk och det olika väljarnas särintressen. Särskild när det individernas jag först inställning blir en bärande faktor.

Det här skiftet har skett stegvis, och i stort sett utan någon egentlig politisk eller samhällelig diskussion. Kundtänkandet ligger inom ramen för det lika viktiga som förbisedda ämnet samhällets utveckling och bästa. För många är detta en fråga om fokus och inriktning av den politiska agendan. Inte ens politiken lyckas – trots sin välutvecklade konfliktradar – uppbåda någon riktig entusiasm över de olika politiskt laddade vägval som döljer sig under fokusen att erhåller och bibehåller makten – kostar vad det vill. ( vi ser det sista 15 åren att små partier med mycket tydliga särintressen har fatt en oproportionerlig start inflytande på den politiska agendan i förhållande till antal röster i ett demokratisk val.  Eller våga inte någon handlingskraftig ärlig förträdare  i politiken – att sätter tydliga ramar vad som är bäst för landet och samhället utveckling i helheten, vaga inte det andra demokratiska institutioner och myndigheter sätter emot via ett opartiskt ställningstagande i utredningar eller feedback?  Har den samtidig borttagna tjänstemannaansvaret …gjord att tjänstemän har belagt med mundkavel eller för jobbets skull blir mer och mer okritiska till händelser och förslag. Tjänstemännen behöver inte ta ansvar för sina beslut, utredningar etc.

Det finns olika förklaringar till den här idén om att Politiker behöver tänka mer på medborgarna som ”kunder”. En förklaring ligger i det allmännas marknadisering av politiken och maktutövande, det som brukar sammanfattas som New Public Management, där näringslivet kom att bli en förebild även för det allmänna och den offentliga sektorn.

Men kundtänkandet springer också ur den välbehövliga insikten om att Regeringar faktiskt är till för medborgarna eller ska det finnas för landet som en helhet – hänger det ihop. Det politiska partier både bör och skall stå för god demokratisk anda och tänker på landet och samhällets utveckling i sin helhet. I stället för att det ska tänka på samhället som en gemensam angelägenhet, börjar politiken och partierna mer och mer i första hand tänka på sig själva och sina särintressen och särskild på sitt maktanspråk och därmed partiernas position. Inte undrar att medborgarnas känner inte igen sig – vad politiken prioriterar och pratar om och utmaningarna i samhället, något som även kan kallas politikerförakt.

Men det finns många risker med kundtänkandet. När vi börjar betrakta oss som kunder till staten leder det till en form av passivisering. Vi glömmer vårt eget ansvar. I stället för att tänka på samhället som en gemensam angelägenhet, börjar vi tänka på oss själva som kravställare utifrån varan enskilda perspektiv – jag är viktigast.

Politiken och partierna å sin sida, löper risk att bli ängsliga, och rädda att inte göra  kunder-väljare tillräckligt nöjd och därav ser effekten i alla olika väljer barometer. Fokus hamnar på utbud av ”varor” och tjänster ( löften, mottaglighet för lobbism, istället för på ett demokratiskt grundat uppdrag där olika intressen hela tiden måste vägas mot varandra, och där det ligger i sakens komplicerade natur att partiets väljare kanske aldrig blir riktig nöjd, kanske inte ens kan bli nöjd. Men där beslut är det bästa för landet kort och långfristig.

Inte nog med det. Sverige är dessutom ett land där vi kommit att vänja oss vid att staten och det allmänna tar ett stort ansvar för vår välfärd och samhällsutvecklingen, det kostar. En hög skattenivå gör dessutom att vi – oavsett vad staten kallar oss – faktiskt har rätt till högt ställda förväntningar. Detta är motsättningar som inte går riktig ihop i det längre perspektiv.

Samtidigt är det vi själva som byggt det här samhället och när saker inte fungerar behöver vi alla – inte bara det allmänna – vara beredda att sluta upp och göra det bästa möjliga av situationen. Särskild det politiska partier som mindre bör tänker på särintressen – utan på landets bästa som helhet – även om det smärtar och går emot tidigare uttalanden och löften. Alla medborgarnas och landets bästa alltid först……..