Blog Image

Creative-Cuisine

Demokratiskt, Faktabaserad, Oberoende

Denna Blogg är privat och uttrycker endast mina personliga tanker och åsikter. Ifrågasättande, Kritisk, Faktabaserad och ej påverkad av Särintressen. Önskar påpekar att jag är inte anställd längre hos någon utan en fristående konsult.

Den riktiga Bearnaisens död

Uncategorised Posted on sön, juni 14, 2026 12:48

Det började så vackert.

År 1836 skapade den franske kocken Jean-Louis-François Collinet den ädla Sauce Béarnaise – en varm, silkeslen emulsion av äggulor, smör, schalottenlök, vinäger och färsk dragon. En sås som kräver tålamod, teknik och en stadig hand. Ett kulinariskt hantverk som kunde få den mest hårdnackade köttätare att fälla en liten tår av lycka.

Hur kom den till Sverige?

Någon gång under efterkrigstiden introducerades bearnaisen för svenskarna, och det blev omedelbar förälskelse. Vi älskade den så mycket att vi gjorde det enda rimliga: vi industrialiserade den.

Snart stod den inte längre och puttrade kärleksfullt i restaurangköken. Den flyttade in i plastflaskor, burkar, pizzakartonger och chipspåsar. Bearnaise blev inte bara en sås – den blev en livsstil.

Svenskarna började hälla den på kött, pommes, hamburgare, pizza och sannolikt även på andra bearnaisesåser.

Problemet?

Den sås som de flesta svenskar idag kallar ”bea” har ungefär samma relation till klassisk Sauce Béarnaise som en uppblåsbar gitarr har till en Stradivariusfiol.

Den riktiga bearnaisen består av smör, äggulor, vinägerreduktion, schalottenlök och dragon. Den serveras varm och är känslig. En sekunds ouppmärksamhet och den skär sig. Den kräver respekt, men med lite känsla och en stavmixer är det inte något större problem.

Den industriframställda svenska varianten består däremot ofta av vegetabilisk olja, vatten, stärkelse, aromer, stabiliseringsmedel och tillräckligt många E-nummer för att vinna kommunval i en mindre ort. Tekniskt sett är den närmare släkt med majonnäs än med klassisk bearnaise.

Av rationella skäl använder sig även många krogar av liknande produkter eller halvfabrikat i sin egen framställning.

Och här inträffar tragedin

En hel generation svenskar växte upp – och fortsätter att växa upp – med kall plastbea som referenspunkt.När de sedan får smaka en äkta bearnaise på restaurang händer samma sak varje gång:

”Va? Smakar den så här?”

I dag har den industriframställda bearnaisen i praktiken format svenska folkets smakpreferenser. Vi har vant oss vid den söta, feta, kalla och stabila varianten som marknadsförs av kändiskockar och livsmedelsindustrin.

Den riktiga bearnaisen har blivit en exotisk kuriositet, ibland även på restauranger, ungefär som telefonkataloger eller människor som fortfarande kan stava till Worcestershiresås.

Den klassiskt skolade kocken och hantverkaren betraktar utvecklingen med viss sorg.Sedan vispar han långsamt sin emulsion och viskar:

Mon Dieu… hur ska det gå i framtiden för den älskade bearnaisen?”

Den riktiga bearnaisen är inte helt död. Men den lever numera ungefär som vildlaxen – hotad, missförstådd och ständigt trängd av billigare odlad ersättning.

Ännu vill jag inte säga:

”Vila i frid, Sauce Béarnaise. Du var för fin för oss.”

Länge leve den riktiga bearnaisen!

Ett litet tips till dig som vill göra en riktig bearnaise

Vispa äggulorna tillsammans med reduktionen över försiktig värme tills blandningen blir tjock och krämig. Glöm inte saltet – det lyfter smakerna betydligt mer än många tror och hjälper emulsionen.

Använd sedan gärna en stavmixer och tillsätt det smälta smöret långsamt. Ha alltid lite vatten till hands; några droppar kan rädda eller justera emulsionen om den blir för tjock.

Vill du göra såsen lite lättare (kalorier)-men vem bryr sig )kan du ersätta ungefär en tredjedel av smöret med en neutral vegetabilisk olja. För extra smak kan du i stället bryna en tredjedel av smöret innan det tillsätts. MUMS – och du sparar även Pengar

Då får du en bearnaise som både riktiga hantverksa kockar och svenska grillentusiaster kan enas om.



Varför får Danmark, Norge och Finland fler Michelin-stjärnor än Sverige?

Mat och Vin, Trender och Framtiden Posted on tis, juni 02, 2026 11:23

Årets utdelning av Michelin-stjärnor blev en dyster historia för svensk gastronomi. Sverige fick inte en enda ny stjärna att glädjas åt, medan våra nordiska grannar återigen kunde fira framgångar. Danmark tog som vanligt hem en imponerande skörd, men även Norge och Finland belönades.

Samtidigt fick Daniel Berlin inte den tredje stjärna som många inom branschen hade hoppats på.

Det får mig att fundera över en större fråga:

Vad är det egentligen som skiljer Sverige från våra nordiska grannar?

Efter att ha besökt restauranger på högsta nivå runt om i Norden tror jag att svaret handlar om betydligt mer än råvaror, teknisk skicklighet eller avancerade matlagningstekniker.

Det handlar om atmosfär.

När man besöker en topprestaurang i Danmark möts man ofta av något avväpnande. Personalen är kunnig, professionell och välutbildad – men utan att göra en stor sak av det. Det finns en avslappnad självklarhet som danskarna själva kallar hygge.

I Sverige är upplevelsen ibland en annan.

Här känns det emellanåt som att gästen har blivit statist i en föreställning där personalen spelar huvudrollen. Den överkompetenta servisen berättar detaljerat om varje ingrediens, varje producent och varje tanke bakom varje rätt. Gästens uppgift blir att lyssna uppmärksamt och hoppas att man inte råkar avslöja att man inte känner till den senaste gastronomiska trenden som har publicerades på Instagram av alla självutnämnda experter (foodies) – även en klubben för inbördes beundran.

Man går från att vara gäst till att stå i givakt.

Det är svårt att njuta av maten och samtalet när man blir avbruten av ständiga presentationer och berättelser. Ännu svårare blir det när restaurangen redan från början har bestämt hur snabbt kvällen ska genomföras genom olika sittningstider och bokningsfönster.

På många danska restauranger är det tvärtom. Tempot styrs av gästen. Skratt hörs i matsalen. Människor verkar trivas. Man känner sig välkommen snarare än bedömd.

Skillnaden märks även i köken.

Många danska kockar är besatta av att hitta sitt eget uttryck och sin egen identitet. De vill skapa något personligt snarare än att efterlikna andra framgångsrika restauranger kockar eller följa gamla gastronomiska regelböcker.

Resultatet blir restauranger med tydlig karaktär och självförtroende.

I Sverige lever däremot fortfarande delar av den gamla franska restaurangtraditionen kvar. Inte sällan känns det som att man kliver in i en gastronomisk katedral där ritualerna är många, där artefakterna visas upp med vördnad och där översteprästerna har tolkningsföreträde. Gästen förväntas nästan vara tacksam över att få delta. Men kanske är det just där problemet ligger.

För i grunden handlar restaurangbesök inte om att imponera på gästen. Det handlar om att få gästen att må bra.

Om glädje. Om värme. Om gemenskap. Om att vilja komma tillbaka.

Michelin bedömer visserligen maten på tallriken, men de bästa restaurangerna skapas inte enbart genom perfekta tillagningstemperaturer eller tekniska prestationer. De skapas av människor som vågar vara personliga, avslappnade och genuina.

Kanske är det därför Danmark fortsätter att dominera den nordiska gastronomin. Och kanske är det därför både Norge och Finland nu springer förbi Sverige i utvecklingen.

Så istället för att fråga varför vi inte fick några nya Michelin-stjärnor kanske vi borde ställa en mer obekväm fråga:

Har svensk topp gastronomi blivit så upptagen av att v ara viktig, att beundra sig själv via alla tävlingar, och uppmärksamhet av alla foodies så att den har glömt att vara välkomnande?

I Danmark verkar man fortfarande komma ihåg att en restaurang först och främst är en plats där människor ska trivas. Även det som för första gången våga att besöka en ”topprestaurant”.

Och det är kanske ingen slump att stjärnorna fortsätter att falla över Köpenhamn. Nordens kontinentala huvudstad – vi vet Hygge



Att bli mätt – eller att uppleva mat som konst?

Mat och Vin, Trender och Framtiden Posted on mån, maj 11, 2026 11:00

Jag läste nyligen en diskussion där en matkritiker var besviken efter ett besök på en lyxkrog eftersom han inte blev mätt trots att middagen kostade 3 500 kronor. Samtidigt menade en annan restaurangkritiker att man måste se maten på en lyxkrog som konst och inte bara som en måltid att blir mätt.

Frågan är egentligen: vad är maten syfte eller finns det överhuvudtaget matlagningskonst?

Mat är mer än bara något vi äter för att överleva. I sin enklaste form är mat energi och näring som kroppen behöver för att fungera. Men mat är också kultur, identitet, gemenskap och historia. Det vi äter skiljer sig mellan länder, religioner, generationer och samhällsklasser. Det som betraktas som en delikatess i ett land kan uppfattas som märkligt i ett annat.

Mat har dessutom en stark känslomässig betydelse. Måltider skapar gemenskap i familjer, på arbetsplatser och vid högtider. En doft eller smak kan väcka minnen från barndomen eller skapa en känsla av trygghet och tillhörighet. Det Måltider som jag själva minns – har jag doften och smakupplevelsen kvar och inte den visuella bilden – (lättare nu med mobilbilder).

Man kan därför beskriva mat som:

  • kroppens bränsle,
  • en kulturell symbol,
  • en social mötesplats,
  • och en del av människans identitet och samhällsutveckling.

Samtidigt finns det en enkel biologisk sanning bakom all mat, oavsett om den serveras på en landsortskrog eller på en exklusiv stjärnrestaurang: kroppen bryter ner maten till energi och rester. Hur exklusiv måltiden än är blir slutresultatet ändå detsamma. ” S….””

I dagens samhälle har mat också blivit en politisk och ekonomisk fråga. Diskussioner om klimat, djurhållning, hälsa, livsmedelspriser och global handel påverkar hur vi ser på mat. För vissa handlar mat om njutning och livsstil, för andra om överlevnad och ekonomi.

Själv tycker jag att man även på en lyxkrog ska kunna känna mättnad. Jag minns själv ett besök på en stjärnkrog på Strandvägen i mitten av 1980-talet. Rätterna var minimala och servitrisen skämtade om att vi fyra unga gäster säkert skulle avsluta kvällen på McDonald’s för att bli riktigt mätta. Det är sammansättning och samspel av maträtter som sätter ribban. Upplever idag många gånger att i en Menyn spelar det varje rätt sin egen roll – och helheten i Menyn saknas.

Utifrån mina erfarenheter tycker jag egentligen att begreppet ”matlagningskonst” ibland används lite slarvigt och konstig nog används den sällan av professionella matlagare. Jag föredrar att tala om hantverksskicklighet och hantverkskunnande.

Vid ett restaurangbesök är fokusen inte bara Kocken och Mat

Kockens tekniska kunnande, sensoriska kompetens och förmåga att kombinera smaker till en helhetsupplevelse. Även kompositionen av en meny är viktig – inte minst för att skapa balans och mättnad.

Servicen spelar också en avgörande roll. Förmågan att läsa av gästen, förstå rytmen i måltiden, rekommendera rätt drycker och samtidigt ha en nästan osynlig kontroll över hela besöket är en viktig del av upplevelsen.

Sedan finns rummet – lokalen, ljudnivån, ljuset och stämningen. Allt detta påverkar helhetsintrycket och är en del av restaurangens identitet.

När alla dessa delar samspelar blir restaurangbesöket lyckat, oavsett om det handlar om en stjärnkrog, ett brasserie eller en enkel kvarterskrog på landsbygden. Överallt samspelar dessa parameter.

Därför tycker jag att ett restaurangbesök handlar om mer än bara ”matlagning eller ordet konst på tallrik”. Det är snarare ett samspel mellan hantverk, service, miljö och kreativitet.

Man kan kanske sammanfatta det så här:

  • hantverkskunnandet är grunden och tekniken,
  • Hantverkaren skapar med kreativitet och erfarenhet uttrycket och resultat som bygger vidare på hantverket.

En skicklig kock behöver båda delarna. Utan hantverk blir kreativiteten svår att genomföra i praktiken. Utan kreativitet riskerar maten att bli tekniskt korrekt men själlös – varje kock bör har sin egen stil om inte nöjer sig med reproducera rätter men med stor hantverklig skicklighet och kunnande.

Skillnaden kan jämföras med musik:

  • hantverket är att kunna spela instrumentet tekniskt korrekt,
  • konsten är att skapa musik som berör och lämnar ett minne kvar

På samma sätt kan en rätt som med sina komponenter på tallriken skapa ett minne långt efter att måltiden är avslutad och ”rätten ” har bearbetats i magen. Något som under 2000 talet och det molekylära köket kunde vara en utmaning. Men den sensoriska upplevelsen sitter kvar – (Efter har ätit en avsmakningsmeny på en toppkrog – ärlig talat kommer du ihåg alla smaknyanser och kan beskriva det från varje rätt.) särskild på kvällen när dina sinnen – blir lite trötta )

Men för att en restaurangupplevelse verkligen ska lyckas krävs betydligt mer än en kocks kreativitet. Därför tycker jag också att begreppet matlagningskonst kanske passar bättre i andra sammanhang – exempelvis när en kock skapar en rätt för en tävling, en fotografering eller ett experimentellt projekt där fokus enbart ligger på det som finns på tallriken.

I restaurangvärlden handlar det däremot om något större: helhetsupplevelsen mellan människa, måltid, miljö och gästerna.



Nästa »