Det började så vackert.
År 1836 skapade den franske kocken Jean-Louis-François Collinet den ädla Sauce Béarnaise – en varm, silkeslen emulsion av äggulor, smör, schalottenlök, vinäger och färsk dragon. En sås som kräver tålamod, teknik och en stadig hand. Ett kulinariskt hantverk som kunde få den mest hårdnackade köttätare att fälla en liten tår av lycka.

Hur kom den till Sverige?
Någon gång under efterkrigstiden introducerades bearnaisen för svenskarna, och det blev omedelbar förälskelse. Vi älskade den så mycket att vi gjorde det enda rimliga: vi industrialiserade den.
Snart stod den inte längre och puttrade kärleksfullt i restaurangköken. Den flyttade in i plastflaskor, burkar, pizzakartonger och chipspåsar. Bearnaise blev inte bara en sås – den blev en livsstil.
Svenskarna började hälla den på kött, pommes, hamburgare, pizza och sannolikt även på andra bearnaisesåser.
Problemet?
Den sås som de flesta svenskar idag kallar ”bea” har ungefär samma relation till klassisk Sauce Béarnaise som en uppblåsbar gitarr har till en Stradivariusfiol.
Den riktiga bearnaisen består av smör, äggulor, vinägerreduktion, schalottenlök och dragon. Den serveras varm och är känslig. En sekunds ouppmärksamhet och den skär sig. Den kräver respekt, men med lite känsla och en stavmixer är det inte något större problem.
Den industriframställda svenska varianten består däremot ofta av vegetabilisk olja, vatten, stärkelse, aromer, stabiliseringsmedel och tillräckligt många E-nummer för att vinna kommunval i en mindre ort. Tekniskt sett är den närmare släkt med majonnäs än med klassisk bearnaise.
Av rationella skäl använder sig även många krogar av liknande produkter eller halvfabrikat i sin egen framställning.
Och här inträffar tragedin
En hel generation svenskar växte upp – och fortsätter att växa upp – med kall plastbea som referenspunkt.När de sedan får smaka en äkta bearnaise på restaurang händer samma sak varje gång:
”Va? Smakar den så här?”
I dag har den industriframställda bearnaisen i praktiken format svenska folkets smakpreferenser. Vi har vant oss vid den söta, feta, kalla och stabila varianten som marknadsförs av kändiskockar och livsmedelsindustrin.
Den riktiga bearnaisen har blivit en exotisk kuriositet, ibland även på restauranger, ungefär som telefonkataloger eller människor som fortfarande kan stava till Worcestershiresås.
Den klassiskt skolade kocken och hantverkaren betraktar utvecklingen med viss sorg.Sedan vispar han långsamt sin emulsion och viskar:
”Mon Dieu… hur ska det gå i framtiden för den älskade bearnaisen?”
Den riktiga bearnaisen är inte helt död. Men den lever numera ungefär som vildlaxen – hotad, missförstådd och ständigt trängd av billigare odlad ersättning.
Ännu vill jag inte säga:
”Vila i frid, Sauce Béarnaise. Du var för fin för oss.”
Länge leve den riktiga bearnaisen!
Ett litet tips till dig som vill göra en riktig bearnaise
Vispa äggulorna tillsammans med reduktionen över försiktig värme tills blandningen blir tjock och krämig. Glöm inte saltet – det lyfter smakerna betydligt mer än många tror och hjälper emulsionen.
Använd sedan gärna en stavmixer och tillsätt det smälta smöret långsamt. Ha alltid lite vatten till hands; några droppar kan rädda eller justera emulsionen om den blir för tjock.
Vill du göra såsen lite lättare (kalorier)-men vem bryr sig )kan du ersätta ungefär en tredjedel av smöret med en neutral vegetabilisk olja. För extra smak kan du i stället bryna en tredjedel av smöret innan det tillsätts. MUMS – och du sparar även Pengar
Då får du en bearnaise som både riktiga hantverksa kockar och svenska grillentusiaster kan enas om.
