Utifrån valet i Sachsen Anhalt med perspektiv på den svenska valrörelsen.
De etablerade partierna gör samma misstag om och om igen: de upptäcker väljarnas problem först när ett annat parti har gjort dem till sina. Då försöker de kopiera politiken i stället för att förstå varför väljarna lämnade dem. Sachsen-Anhalt borde vara en väckarklocka även för Sverige.
Det finns en obehaglig utveckling i europeisk politik som de etablerade partierna fortfarande verkar ha svårt att förstå.När människor upplever att politiken inte längre lyssnar på dem försvinner inte deras missnöje. Det flyttar på sig.Det kan bli högerpopulism. Det kan bli vänsterpopulism. Det kan bli politisk apati. Men förr eller senare får det politiska konsekvenser.
Det är därför man gör ett allvarligt misstag om man betraktar framgångarna för exempelvis Sverigedemokraterna eller AfD enbart som ett resultat av att människor blivit mer högerextrema.
Frågan borde vara betydligt obehagligare: Vad har de etablerade partierna gjort – eller inte gjort – för att så många väljare ska söka sig bort?
Den politiska eliten har blivit en egen värld
Det finns en växande klyfta mellan den politiska världen och människors vardag.Politiken omges av partiledningar, politiska tjänstemän, kommunikationsstrateger, lobbyister, organisationer och olika särintressen. Alla har legitima intressen av att påverka politiken. Men tillsammans skapar de också en politisk miljö där vissa frågor får betydligt större tillgång till makten än andra.
OECD har pekat på brister i Sveriges transparens kring lobbying och politiskt inflytande. Sverige saknar exempelvis ett nationellt register över lobbykontakter. OECD bedömning visar dessutom att Sverige ligger efter många andra OECD-länder när det gäller integritet och transparens kring politiskt inflytande. Denna fakta tas inte upp i den svenska mediavärlden – men tydligen upplever folket att det är ett problem.
Det betyder inte att Sverige styrs av lobbyister. Men det borde få oss att ställa en enkel fråga: Vem har lättast att få politiken att lyssna – den enskilde medborgaren eller den organisation som har pengar, resurser och ständig tillgång till beslutsfattarna?
Det är en demokratifråga.
Och sedan undrar politikerna varför förtroendet sjunker
OECD senaste mätning är talande.
I Sverige uppger endast 31 procent att de har högt eller ganska högt förtroende för de politiska partierna. Motsvarande siffror är 69 procent för polisen och 65 procent för domstolarna. Det är ett enormt varningstecken.
Svenskarna har alltså betydligt större förtroende för de institutioner som ska upprätthålla samhällets lagar än för de partier som ska bestämma dess politiska riktning. Och forskningen visar något ännu viktigare. Personer som upplever att det politiska systemet inte ger människor som dem själva möjlighet att påverka har betydligt lägre förtroende för regeringen. OECD har i tidigare Sverigeanalys visat att skillnaden i förtroende kan vara hela 49 procentenheter.
Det handlar alltså inte bara om höger eller vänster. Det handlar om politisk delaktighet och maktlöshet.
SD borde ha varit den stora läxan
Sverige har redan genomgått denna process. Sverigedemokraterna var länge det parti som de etablerade partierna kunde avfärda, isolera och förklara bort. Men väljarna försvann inte. Partiet växte. Och idag är SD en del av det politiska maktlandskapet, och har lärd sig det politiska spelet – men har ännu inte helt accepteras av lobbyisterna som det etablerade partierna.
Den nya forskningen från Institutet för Framtidsstudier är särskilt intressant. Studien visar att SD väljare på åtta år har närmat sig Moderaterna kraftigt i ekonomiska frågor. Samtidigt finns flera av de tidigare särdragen kvar, bland annat en starkare misstro mot etablerade medier.
Det borde förändra hur man diskuterar SD väljare. De är inte en homogen grupp.Och de är inte längre bara ”protestväljare”.Det är människor som i hög grad har gjort ett politiskt val. Att vägra förstå varför är därför inte en strategi.
Det är en intellektuell reträtt. När de etablerade partierna vaknar är det ofta för sent
Det finns ett märkligt mönster i europeisk politik.
Först uppstår ett problem. Medborgarna börjar prata om det. De etablerade partierna tycker att frågan är obekväm. Sedan kommer ett nytt parti och säger: ”Vi lyssnar på er.” De etablerade partierna svarar: ”Det där är populism.”
Det nya partiet växer. Och plötsligt börjar de etablerade partierna själva tala om samma frågor. Men då har man redan förlorat initiativet. Man driver inte längre utvecklingen. Man jagar den.
Sachsen-Anhalt borde skrämma den politiska mitten
Det senaste valet i Sachsen-Anhalt är ett extremt tydligt exempel. AfD fick 43,8 procent av rösterna och 39 av parlamentets 83 mandat. CDU fick endast 17,2 procent. Valdeltagandet var samtidigt hela 76,5 procent. Det är inte längre möjligt att beskriva detta som en marginell protest. Det är ett politiskt jordskred.
Och här kommer den viktigaste frågan: Är 43,8 procent av väljarna plötsligt högerextremister? Nej. AfD är ett parti som med rätta måste granskas hårt för sin politik, sin retorik och sin ideologiska utveckling. Men att kalla alla dess väljare extrema löser inte problemet. Det är dessutom precis vad de etablerade partierna riskerar att göra.
I stället för att fråga: ”Varför gick 43,8 procent dit?” säger man: ”Hur stoppar vi AfD?”
Det är fel fråga.
Den rätta frågan är:
”Vad var det i det etablerade politiska systemet som gjorde att så många människor ville lämna det?” Reuters beskriver valet som ett uttryck för växande missnöje med den traditionella politiken, ekonomisk osäkerhet och frågor som social trygghet och migration. Det betyder inte att AfD politik är lösningen.
Men det betyder att missnöjet är verkligt. Och det går inte att rösta bort. Demokratin hotas inte bara av ytterkanterna Det är dags att vända på hela diskussionen.
Vi talar ständigt om hotet från höger- och vänsterextremism. Det är naturligtvis viktigt.
Men demokratin försvagas också när människor upplever att det inte spelar någon roll vad de röstar på.
När de etablerade partierna blir för lika. När partiernas interna logik blir viktigare än väljarnas vardag. När särintressen får större tillgång till beslutsfattarna än den enskilde medborgaren. Och när politiker bara lyssnar på väljarna månaderna före ett val.
Då skapas det politiska vakuum som ytterkanterna sedan fyller.
Sverige står inför samma vägval
Det svenska valet 2026 handlar därför om mer än partiernas senaste vallöften. Det handlar om vilket politiskt system vi vill ha.
Ett där partierna först lyssnar på människor och därefter formulerar politiken?
Eller
Ett där partierna först bestämmer sin strategi – och sedan försöker få människorna att passa in i den?
För mig är svaret självklart men verkligheten nu är att partierna först bestämmer sin strategi…………..”Hur får vi tillbaka våra väljare?”
De borde fråga: ”Varför lämnade de oss?”
Det är en helt annan fråga. Den första handlar om makt. Den andra handlar om demokrati.
Och om de etablerade partierna inte börjar förstå skillnaden kommer väljarna att fortsätta söka andra alternativ. Inte för att de nödvändigtvis blivit radikalare.
Utan för att de vill ha något som den politiska mitten allt oftare verkar ha glömt att erbjuda:En verklig möjlighet att förändra samhället.
Sachsen-Anhalt är därför inte bara en tysk historia. Det är en varningssignal.
Och Sverige bör lyssna innan nästa valresultat tvingar fram frågan.
När väljarna slutar känna igen sig i politiken är det inte väljarna som har lämnat demokratin.
Det kan vara politiken som har lämnat väljarna
