Den här berättelsen har inget att göra med händelser du kanske känner igen – men den är lite tänkvärd.
Det började sensommaren 2018, när Äpplelandets medborgare skulle rösta fram en ny riksdag. Denna riksdag skulle, under de kommande fyra åren, fatta kloka och viktiga beslut, styra över Äppelriket – och framför allt, främja sina medborgare.
Efter en intensiv valkampanj, med många otrevliga inslag i debatten, kunde man ändå se tydliga falanger och olika tankemönster:
- En gruppering ville ha en mer marknadsinriktad äppelodling – vilket innebar att man planterade de sorter som kunderna efterfrågade.
- Ett annat gäng ville främja svenska äppelsorter ur ett artskyddsperspektiv – endast svenska sorter skulle få odlas.
- En tredje grupp ville hellre odla apelsiner, som är mer miljövänliga och kräver mindre vatten, särskilt med tanke på varmare somrar och vintrar. De förespråkade också att tillåta fler äppelsorter från andra länder – för mångfaldens skull.
- En fjärde grupp ville inte främja svenska sorter, men samtidigt ha viss marknadsstyrning – dock med begränsning av icke-svenska sorter, ett slags urvalssystem.
- En växande grupp förespråkade en mer strukturerad och planeringsstyrd odling – helst med bara en sorts äpple som passar alla.
- Och så fanns den största gruppen: de ville ha svenska sorter men också ett lagom marknadsanpassat utbud. De var relativt flexibla, så länge de fick sista ordet – för de ville ha makten.
Samtidigt sade nästan alla: ”Vi vill absolut inte samarbeta med gänget som bara vill ha svenska äpplen!”
När äpplefolket hade röstat blev resultatet kaotiskt.
Efter långa förhandlingar enades man om en gemensam plan – eller som det politiskt kallas: en överenskommelse.
För att främja marknaden beslutade man att odla endast fem äppelsorter, varav en måste vara en ursvensk sort. Samtidigt skulle odlingsarealen minska till 80 % av tidigare nivå.
Resterande mark skulle användas för att odla apelsiner – med stöd av statliga omställningsbidrag. Subventioner var självklara, för att priset skulle bli attraktivt för kunderna, tänk på miljön transportvägar för apelsinerna.
Den största gruppen fick uppdraget att genomföra allt detta – tillsammans med ett utvalt gäng.
Några år senare…
Läget i Äpplelandet har blivit allt mer bekymmersamt.
Utöver COVID-19, som tog fokus från landets grundläggande utmaningar, är folket inte riktigt nöjda.
Äpplena har blivit dyrare och många sorter har försvunnit.
Stölder av äpplen från småodlare och privata trädgårdar har drabbat hela landet. Polisen menar att detta rör sig om organiserad brottslighet – och skyller delvis på skolan. Det handlar om beställningsjobb som främst gynnar rika personer i rika kommuner, som har råd att köpa dessa sällsynta sorter.
För att klättra i träden använder gängen unga personer som utför grovjobbet – de är inte straffmyndiga och får dessutom ibland straffrabatt.
I det dolda förekommer äppelauktioner med hög avkastning – helt skattefritt, vilket bekymrar finansministern. Man har nämligen glömt att taxera äpplena.
Rättsväsendet har svårt att hantera stölderna – lagstiftningen har inte hängt med. Det finns ingen straffrubrik för dessa brott.
Enligt polis och åklagare har den tunga brottsligheten gått från narkotikahandel till äppelstölder och smuggling – det är mer lönsamt.
Gamla knarkrutter används nu för att smuggla in äpplen. Bristen på utbildade äppelspårhundar gör tullen maktlös.
Många musterier – småföretag – har fått stänga på grund av brist på äpplen, höga råvarupriser och upprepade stölder.
Att köpa fuläpplen från utlandet känns fel – och är dessutom dyrt.
Allt detta är resultatet av överenskommelsen, där man begränsade odlingen av de gamla svenska sorterna – och blandade in smaklösa, utländska alternativ.
Till och med Södermalms foodies, backade av kända kockar, kräver nu tillbaka mångfalden i odlingsutbudet:
Fri odling i trädgårdar och på landsbygden!
Folk protesterar i medierna – svenska apelsiner är sura, inte goda och jättedyra på grund av dålig skörd.
Importbegränsningar kräver särskilda miljöcertifikat – vilket slagit ut utländsk konkurrens.
Och när vintern nu blivit hårdare, med sämre skördar, kräver apelsinodlarna extra stöd – för att lägga värmeslingor i marken så odlingarna inte fryser.
Under tiden måste man importera fulapelsiner från andra länder.
Men det blir nog bättre om några år – när klimatet ändras. Det ska ju bli varmare…
Så vad nu?
Några grupper funderar nu på att bryta överenskommelsen:
Tillåta fler äppelsorter, inklusive fler svenska.
Tillåta återigen import av apelsiner.
Och låta bönderna odla vad de vill.
Inte en dum idé – men…
Vad händer då?
Alla börjar beskylla varandra – med hårda ord.
Om man ändrar i överenskommelsen riskerar man att öppna dörren för samarbeten med gänget som bara vill ha svenska äpplen.
Och då… finns risken för ett äppelkrig.
En stormning av Äppelriksdagshuset – det vill väl ingen?
Undrar om någon egentligen har koll på vad Äpplelandets folk vill?
