Blog Image

Creative-Cuisine

Demokratiskt, Faktabaserad, Oberoende

Denna Blogg är privat och uttrycker endast mina personliga tanker och åsikter. Ifrågasättande, Kritisk, Faktabaserad och ej påverkad av Särintressen. Önskar påpekar att jag är inte anställd längre hos någon utan en fristående konsult.

När du blir sjuk – varför ska jobbet avgöra hur mycket du förlorar?

Arbetsliv Organisation Ledarskap, Politik, Trender och Framtiden Posted on ons, september 30, 2026 10:21

Du vaknar på morgonen med feber, hosta och rinnande näsa. Du är sjuk. Men vad händer sedan?

Det beror på vilket jobb du har.

Är du undersköterska, köksbiträde, kock, lagerarbetare, industriarbetare, busschaufför eller butiksanställd finns det ofta bara ett alternativ: stanna hemma.

Är du tjänsteman och har ett arbete som kan skötas digitalt kan situationen vara en annan. Du kanske kan ta datorn till köksbordet, delta i möten hemifrån och fortsätta arbeta trots att du egentligen inte är frisk.

Samma sjukdom. Men helt olika ekonomiska konsekvenser.

Det är hög tid att börja prata om den sidan av karensavdraget inte bara vad det kostar för det enskilda företaget –

Den snuviga kocken

Tänk dig en kock som vaknar med hosta, rinnande näsa och halsont. Kanske är det ”bara” en vanlig förkylning. Men ska den personen stå i köket och laga mat åt hundratals människor? Knappast. För en kock eller ett köksbiträde handlar det inte bara om den egna hälsan. Det finns också hygien, livsmedelssäkerhet och hänsyn till kollegor och gäster.

Personen behöver stanna hemma. Och då kommer karensavdraget.

Samma sak gäller undersköterskan inom äldreomsorgen.

En undersköterska som är snuvig, hostig eller febrig arbetar nära människor som ofta är äldre och sköra. Att gå till jobbet sjuk är därför inte bara en fråga om den egna inkomsten. Det kan också innebära en risk att smitta människor som har betydligt sämre förutsättningar att klara en infektion.

Det rätta är att stanna hemma. Men samtidigt säger systemet: Det kostar dig pengar att göra det. Det är en märklig situation.

Vi säger till människor att de ska stanna hemma när de är sjuka för att skydda andra – samtidigt som vi lägger en ekonomisk kostnad på dem när de gör just det.

Karensavdraget slår inte lika mot alla

I Sverige görs ett karensavdrag på 20 procent av sjuklönen under en genomsnittlig arbetsvecka. För en person som tjänar 40 000 kronor i månaden kan det handla om omkring 1 500 kronor vid ett nytt sjukfall. Och många ”vanliga” jobb har en lägre lön där konsekvensen blir större.

Andra länder har valt annorlunda

Sverige har inte den enda möjliga modellen. I Tyskland har arbetstagaren enligt huvudregeln rätt till fortsatt lön från arbetsgivaren i upp till sex veckor vid sjukdom. Danmark har ett annat system där arbetsgivaren i många fall ansvarar för sjukersättning under den första perioden. I Storbritannien ändrades reglerna 2026 så att den lagstadgade sjukersättningen betalas från den första hela sjukdagen.

Det betyder inte att dessa system är perfekta.

Men det visar något viktigt: Karensavdraget är ett politiskt val.

Det finns andra sätt att fördela kostnaden för sjukfrånvaro.

Vem bär risken?

När en person med små ekonomiska marginaler förlorar omkring 1 500 kronor på att bli sjuk är det inte bara en siffra på ett lönebesked. För den som redan vänder på varje krona kan den bli betydligt mer kännbart.

Och om man dessutom vet att man måste betala igen nästa gång man blir sjuk kan det skapa en press att gå till jobbet trots att man borde vara hemma.

För många arbetare finns bara två alternativ:

Gå till jobbet – eller stanna hemma.

Och när de stannar hemma kostar det.

Frågan är enkel

Vi behöver därför våga ställa en enkel fråga:

Är det rimligt att risken för inkomstbortfall vid sjukdom påverkas så mycket av om du kan arbeta hemifrån eller inte?

Om en snuvig kock måste stanna hemma för att inte riskera att smitta gäster.

Om ett köksbiträde måste stanna hemma för att kunna följa hygienregler.

Om en undersköterska måste stanna hemma för att skydda äldre människor.

Då borde samhället också fråga sig om det verkligen är rimligt att just dessa människor ska behöva bära en ekonomisk kostnad för att göra det som vi samtidigt säger är rätt.

Vi behöver ett system som tar hänsyn till hur människor faktiskt arbetar – inte bara hur vi önskar att arbetsmarknaden såg ut.

Och särskild behöver alla beslutsfattare, lobbyorganisationer tänka till när det driva frågan – att det som drabbas sitter inte på ett kontor och har möjligt att ”jobba” hemifrån – utan tänker på dessa som gör jobbet på golvet och möter andra människor.



Är vi medborgare bara Röstkött ?

Arbetsliv Organisation Ledarskap, EU, Politik, Trender och Framtiden, Utbildningspolitik Posted on ons, augusti 19, 2026 11:08

Nu är det val igen.

Plötsligt ringer det på dörren. Politikerna vill träffa oss, lyssna på oss och framför allt – få vår röst.

Vi är viktiga igen.

Men frågan är: Var har vi varit under resten av mandatperioden?

För när valet är över blir det ofta betydligt tystare. Då verkar den vanliga medborgaren ha betydligt svårare att få tillträde till politikens rum. Dörrarna står däremot öppna för lobbyister, organisationer, branschföreträdare och olika särintressen som vill driva sina frågor.

De har resurser. De har kontakter. De har organisationer bakom sig. Och de vet hur man påverkar politiken.

Men var kommer vi vanliga medborgare in i bilden?

Vi förväntas rösta vart fjärde år – men borde demokratin verkligen vara så enkel?

Är vår uppgift bara att lägga en röstsedel i valurnan och sedan vänta fyra år på nästa dörrknackning?

Jag menar inte att lobbyism eller intresseorganisationer i sig är fel. Ett demokratiskt samhälle måste kunna lyssna på olika delar av samhället. Problemet uppstår när vissa röster får betydligt större tillgång till politiken än andra.

När den organiserade lobbyisten kan boka möten, lämna rapporter och påverka beslutsfattare – medan den vanliga medborgaren knappt vet vem man ska ringa. Då uppstår ett demokratiskt underskott.

Politiken borde inte bara fråga:

”Vad vill ni att vi ska göra för att få er röst?”

Den borde fråga:

”Hur vill ni att Sverige ska utvecklas – och hur kan ni vara med och påverka mellan valen?”

För det är då demokratin egentligen prövas det är en pågående process – där det politiska företrädare behöver lyssnar, förstår och befinner sig där medborgare har sitt liv.

Inte när partierna behöver våra röster och det vill har har jobbet, mandaten kvar.

Utan när de inte behöver dem.

Därför borde vi som väljare ställa några enkla frågor när politikerna ringer på dörren:

  • Hur ofta har ni lyssnat på oss under mandatperioden?
  • Hur kan vanliga medborgare påverka era beslut?
  • Vilka möten har ni haft med medborgare – inte bara lobbyister och organisationer?
  • Hur säkerställer ni att även den som inte tillhör en stark intressegrupp blir hörd?

Valrörelsen är demokratins skyltfönster.

Men demokratin måste finnas även bakom skyltfönstret.

Vi är mer än väljare. Vi är medborgare hela mandatperioden.

Så när nästa politiker står vid dörren och ber om Din röst, kanske det är dags att vända på frågan:

”Vad får jag tillbaka – när valet är över?”

Förhoppningsvis är svaret inte:

”Tack för rösten. Vi hör av oss om fyra år.”

För annars måste vi faktiskt våga ställa den obekväma frågan:

Är vi bara röstkött?



Almedalen – från demokratisk mötesplats till särintressenas rosécirkus

Politik, Uncategorised Posted on ons, juni 25, 2025 13:14

Jag läste idag i #Expressen en intervju med klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari om varför hon flera gånger har valt bort Almedalsveckan. Hennes svar var tydligt:

”Jag har varit där många gånger och det är ju kul, men det är inte särskilt politiskt tycker jag. Det är mer fokus på olika särintressen och att dricka rosé.” Expressen

Det hon säger borde stämma till eftertanke. När en minister hellre vill möta människor som faktiskt arbetar med miljöomställning – på universitet, i skolor, i företag – än att åka till Visby och delta i vad som allt mer liknar en #branschmässa för #kommunikatörer, då säger det något viktigt. Respekt för Romina dina väljare kommer uppskatta detta.

För vad har egentligen hänt med Almedalen?

Det som en gång var tänkt som en öppen demokratisk arena, där medborgare kunde möta makthavare, har förvandlats till ett spel för gallerierna. Paneldebatter arrangeras av lobbyister och PR-byråer med färdigskrivna manus. Politiker blir gisslan i scheman styrda av särintressens agenda – inte väljarnas.

Vem lyssnar på väljarna?

Medan debattklimatet kokar i ett överbefolkat Visby och #roséglasen klirrar i kvällssolen, växer klyftorna mellan folk och folkvalda. Politiker förväntas ”vara där”, inte för att föra dialog med vanliga medborgare, utan för att synas i rätt sammanhang, med rätt kontakter, i rätt miljö.

Och vem betalar kalaset?
Jo, vi medborgare. Vi som är medlemmar i de organisationer som skickar delegationer, vi som betalar skatt till offentliga verksamheter som hyr tältplatser och marknadsför sig i Visby i juli. Livet är en fest – när man inte behöver möter vanliga folkets utmåningar.

När lobbyismen når menyn

Speciellt nu i valtider är det viktig för lobbyisterna att påverka och bjuda alla- man vet ju inte vem som vinner valet i höst. Gardera med kryss och bjuder tillräcklig med snittar och rosé till alla intresserade.

Vi har större utmaningar

#Sverige står inför enorma #samhällsutmaningar: klimatförändringar, kompetensförsörjning, psykisk ohälsa, trygghetsfrågor, utbildningens framtid. Dessa frågor löses inte i ett tält på Donners plats med mikrofoner, bubbel och applåder från redan övertygade lobbyister.

Kanske är det dags att ta en paus från cirkusen. Göra som #Romina – välja bort rosén till förmån för verkligheten. Möt människor där de faktiskt verkar. I skolor. På sjukhus. I industriområden. På landsbygden.

Almedalen må vara en arena.
Men just nu är det fel match som spelas där.



Nästa »