Har Tyskland kommit längre när det gäller beroende och påverkan av politiska partier väljare ur extremistiska och klan miljöer?

Berlin efter Die Linkes valframgång: Vem tar ansvar för antisemitism och organiserad brottslighet?

En regeringsmakt måste bygga på mer än politiska löften – den måste också försvara demokratin, judiskt liv och rättsstaten.

Berlins politiska utveckling har väckt en viktig fråga för hela Tyskland: Vad händer när ett parti som vill leda delstatens regering samtidigt hamnar under hård press på grund av anklagelser om antisemitism och kontroversiella kontakter med personer ur den organiserade brottslighetens miljö?

Efter valframgången för Die Linke i valet till Berlins delstatsparlament i september 2026 har partiet försökt bana väg för en regering tillsammans med socialdemokratiska SPD och De Gröna. Men vägen till makten har visat sig betydligt mer komplicerad än vad valresultatet först antydde.

Frågan är inte bara vilka partier som kan samla en majoritet. Frågan är också vilka värderingar, säkerhetsprinciper och demokratiska förpliktelser som ska gälla för en framtida regering i Tysklands huvudstad.

Antisemitism får inte bli en intern partifråga

Den politiska debatten har framför allt handlat om antisemitism och hur Die Linke hanterar antisemitiska tendenser i delar av sin organisation och sin omgivning.

Enligt tyska medier har kritiken bland annat gällt en valfest i stadsdelen Neukölln, där personer med koppling till den så kallade Remmo-familjen och en kontroversiell Israelkritisk aktivist uppmärksammades. Även den vänsterpartistiske förbundsdagsledamoten Ferat Koçaks kontakter med en person ur Remmo-familjen har blivit föremål för politisk granskning. Kollektiv röstande under påverkan av klan miljöer har även upptäckts….

Detta är allvarliga frågor. Samtidigt måste man skilja mellan dokumenterade kontakter, politiskt olämpligt agerande och bevis för faktisk brottslighet eller medverkan till brott. Det senare kan inte fastställas enbart genom att hänvisa till sociala kontakter. Vi ser samma trender i vissa områden i Sverige.

Det centrala problemet är emellertid större än enskilda personers agerande. Kan ett parti som vill leda en delstatsregering trovärdigt garantera att antisemitism bekämpas konsekvent – även när problemet uppträder i de egna leden eller bland politiska sympatisörer?

Den tyska judiska centralorganisationens ordförande Josef Schuster har riktat skarp kritik mot Die Linkes hantering av frågan. Även den nationella SPD-ledningen har krävt tydliga ställningstaganden mot antisemitism och mot att kriminella klanmiljöer får utrymme inom partiet.

Detta är inte en obetydlig intern konflikt. Berlin har ett särskilt ansvar att skydda judiska invånare och judiska institutioner. Ingen medborgare ska behöva undra om politiska företrädare tar hot, hat och antisemitism på tillräckligt stort allvar.

Organiserad brottslighet kräver en stark rättsstat

En annan kontrovers gäller de så kallade klanmiljöerna, ett begrepp som i den tyska debatten används om vissa familje- och nätverksstrukturer med kopplingar till organiserad brottslighet.

Det är viktigt att vara precis: en familjetillhörighet, etnisk bakgrund eller bekantskap med en person är inte i sig ett bevis på brottslighet. Det är enskilda handlingar, konkreta misstankar och rättsligt hållbara bevis som ska ligga till grund för myndigheternas agerande.

Men samma princip innebär också att politiker inte får blunda för misstänkta kriminella nätverk av rädsla för att anklagas för att stigmatisera en grupp.

Staten måste kunna utreda organiserad brottslighet, bekämpa penningtvätt, skydda vittnen och säkerställa att polis och rättsväsende kan arbeta utan politisk inblandning. Ingen politiker bör kunna använda sitt ämbete för att ge personer med kriminella kopplingar fördelar eller tillgång till känslig information.

Det finns i dagsläget inte grund för att slå fast att Die Linke som parti stöder organiserad brottslighet. Däremot är de uppmärksammade personkontakterna och frågorna kring partiets säkerhetspolitiska hållning legitima föremål för granskning.

Det är just därför som frågan måste tas på allvar – utan överdrifter, men också utan politisk naivitet.

Ska säkerhetsmyndigheterna särskilt granska en framtida regering?

Debatten handlar även om säkerhetsmyndigheternas oberoende. I Tyskland står delstaternas myndigheter för en betydande del av arbetet med att skydda den konstitutionella ordningen. Om en framtida regering får ansvar för säkerhetsorgan som hanterar känslig information måste det finnas tydliga garantier för att informationen används lagenligt och inte missbrukas.

Detta innebär inte att en vald regering automatiskt ska betraktas som ett säkerhetshot. Demokratin kräver att valresultat respekteras och att myndigheterna inte används som verktyg mot politiska motståndare.

Men demokratin kräver också fungerande kontrollmekanismer.

Det är därför rimligt att diskutera om rutinerna för informationssäkerhet, sekretess, myndighetstillsyn och skydd mot intressekonflikter är tillräckliga. Sådana regler ska gälla oavsett vilket parti som innehar regeringsmakten.

Om det finns konkreta tecken på att känsliga uppgifter riskerar att läcka till kriminella nätverk ska ansvariga myndigheter agera inom lagens ramar. Det måste ske på grundval av verifierbara risker, inte politisk färg.

SPD och De Gröna har också ett ansvar

SPD och De Gröna står inför ett politiskt vägval. De kan välja att bilda regering med Die Linke, men de måste då kunna förklara hur samarbetet ska förenas med deras uttalade ansvar för demokratin, kampen mot antisemitism och bekämpningen av organiserad brottslighet.

I oktober avbröts sonderingssamtalen tillfälligt på grund av oenighet om formuleringarna kring antisemitism. Samtalen återupptogs efter att partierna enats om att en överenskommelse mot antisemitism ska ingå i ett eventuellt koalitionsavtal.

Det är ett viktigt steg, men ett avtal är bara början. Avgörande blir hur löftena omsätts i praktiken.

Kommer antisemitiska uttalanden att mötas av tydliga konsekvenser även när de kommer från politiska allierade? Kommer misstankar om kriminella kontakter att utredas utan hänsyn till partitillhörighet? Kommer polis och säkerhetsmyndigheter att ha de resurser och den självständighet som krävs?

Det är frågor som väljarna har rätt att få svar på innan en ny regering tillträder.

Slutsats: Samma regler för alla

Berlins politiska situation visar varför demokratiska principer måste vara mer än formuleringar i ett partiprogram.

Kampen mot antisemitism får inte göras beroende av politiska allianser. Bekämpningen av organiserad brottslighet får inte försvagas av ideologiska sympatier eller personliga kontakter. Och säkerhetsmyndigheternas arbete måste skyddas från både politiskt missbruk och otillbörlig påverkan.

Samtidigt måste anklagelser granskas rättssäkert. Det är varken demokratiskt eller ansvarsfullt att döma ett helt parti för enskilda personers agerande utan belägg för ett bredare ansvar.

Den verkliga prövningen för Die Linke, SPD och De Gröna blir därför inte hur många förklaringar de kan skriva under, utan om de är beredda att omsätta sina principer i handling.

En regering kan inte nöja sig med att säga att den står upp för demokratin. Den måste visa det genom att skydda judiskt liv, försvara rättsstaten och tillämpa samma regler på sina egna företrädare som på alla andra.


Källor och vidare läsning

Tagesschau, 26 september 2026: Kann die Linke in der Hauptstadt regieren? Om Die Linkes valframgång, antisemitismdebatten och de möjliga koalitionspartnernas invändningar.
https://www.tagesschau.de/inland/innenpolitik/linke-berlin-104.html

Tagesschau, 23 september 2026: Warnungen vor Koalition mit der Linken in Berlin. Om kritiken från den judiska centralorganisationen och debatten om kontakterna med klanmiljön.
https://www.tagesschau.de/inland/linke-berlin-antisemitismus-100.html

ZDFheute, 23 september 2026: Antisemitismus bei Berliner Linken? SPD-Spitze wird deutlich. Om den nationella SPD-ledningens krav på tydliga ställningstaganden.
https://www.zdfheute.de/politik/deutschland/spd-linke-antisemitismus-organisierte-kriminalitaet-berlin-regierungsbildung-100.html

Tagesschau, 15 oktober 2026: Auf dem Weg zu Rot-Grün-Rot: Sondierungsgespräche in Berlin werden fortgesetzt. Om återupptagna förhandlingar och överenskommelsen om antisemitism.
https://www.tagesschau.de/inland/regional/berlin/fortsetzung-sondierungen-berlin-100.html

Berlins delstatsmyndighet för inrikesfrågor: Verfassungsschutzbericht 2025. Officiell rapport om extremism och säkerhetsläget i Berlin.
https://www.berlin.de/sen/inneres/verfassungsschutz/publikationen/verfassungsschutzberichte/

När du blir sjuk – varför ska jobbet avgöra hur mycket du förlorar?

Du vaknar på morgonen med feber, hosta och rinnande näsa. Du är sjuk. Men vad händer sedan?

Det beror på vilket jobb du har.

Är du undersköterska, köksbiträde, kock, lagerarbetare, industriarbetare, busschaufför eller butiksanställd finns det ofta bara ett alternativ: stanna hemma.

Är du tjänsteman och har ett arbete som kan skötas digitalt kan situationen vara en annan. Du kanske kan ta datorn till köksbordet, delta i möten hemifrån och fortsätta arbeta trots att du egentligen inte är frisk.

Samma sjukdom. Men helt olika ekonomiska konsekvenser.

Det är hög tid att börja prata om den sidan av karensavdraget inte bara vad det kostar för det enskilda företaget –

Den snuviga kocken

Tänk dig en kock som vaknar med hosta, rinnande näsa och halsont. Kanske är det ”bara” en vanlig förkylning. Men ska den personen stå i köket och laga mat åt hundratals människor? Knappast. För en kock eller ett köksbiträde handlar det inte bara om den egna hälsan. Det finns också hygien, livsmedelssäkerhet och hänsyn till kollegor och gäster.

Personen behöver stanna hemma. Och då kommer karensavdraget.

Samma sak gäller undersköterskan inom äldreomsorgen.

En undersköterska som är snuvig, hostig eller febrig arbetar nära människor som ofta är äldre och sköra. Att gå till jobbet sjuk är därför inte bara en fråga om den egna inkomsten. Det kan också innebära en risk att smitta människor som har betydligt sämre förutsättningar att klara en infektion.

Det rätta är att stanna hemma. Men samtidigt säger systemet: Det kostar dig pengar att göra det. Det är en märklig situation.

Vi säger till människor att de ska stanna hemma när de är sjuka för att skydda andra – samtidigt som vi lägger en ekonomisk kostnad på dem när de gör just det.

Karensavdraget slår inte lika mot alla

I Sverige görs ett karensavdrag på 20 procent av sjuklönen under en genomsnittlig arbetsvecka. För en person som tjänar 40 000 kronor i månaden kan det handla om omkring 1 500 kronor vid ett nytt sjukfall. Och många ”vanliga” jobb har en lägre lön där konsekvensen blir större.

Andra länder har valt annorlunda

Sverige har inte den enda möjliga modellen. I Tyskland har arbetstagaren enligt huvudregeln rätt till fortsatt lön från arbetsgivaren i upp till sex veckor vid sjukdom. Danmark har ett annat system där arbetsgivaren i många fall ansvarar för sjukersättning under den första perioden. I Storbritannien ändrades reglerna 2026 så att den lagstadgade sjukersättningen betalas från den första hela sjukdagen.

Det betyder inte att dessa system är perfekta.

Men det visar något viktigt: Karensavdraget är ett politiskt val.

Det finns andra sätt att fördela kostnaden för sjukfrånvaro.

Vem bär risken?

När en person med små ekonomiska marginaler förlorar omkring 1 500 kronor på att bli sjuk är det inte bara en siffra på ett lönebesked. För den som redan vänder på varje krona kan den bli betydligt mer kännbart.

Och om man dessutom vet att man måste betala igen nästa gång man blir sjuk kan det skapa en press att gå till jobbet trots att man borde vara hemma.

För många arbetare finns bara två alternativ:

Gå till jobbet – eller stanna hemma.

Och när de stannar hemma kostar det.

Frågan är enkel

Vi behöver därför våga ställa en enkel fråga:

Är det rimligt att risken för inkomstbortfall vid sjukdom påverkas så mycket av om du kan arbeta hemifrån eller inte?

Om en snuvig kock måste stanna hemma för att inte riskera att smitta gäster.

Om ett köksbiträde måste stanna hemma för att kunna följa hygienregler.

Om en undersköterska måste stanna hemma för att skydda äldre människor.

Då borde samhället också fråga sig om det verkligen är rimligt att just dessa människor ska behöva bära en ekonomisk kostnad för att göra det som vi samtidigt säger är rätt.

Vi behöver ett system som tar hänsyn till hur människor faktiskt arbetar – inte bara hur vi önskar att arbetsmarknaden såg ut.

Och särskild behöver alla beslutsfattare, lobbyorganisationer tänka till när det driva frågan – att det som drabbas sitter inte på ett kontor och har möjligt att ”jobba” hemifrån – utan tänker på dessa som gör jobbet på golvet och möter andra människor.

Är vi medborgare bara Röstkött ?

Nu är det val igen.

Plötsligt ringer det på dörren. Politikerna vill träffa oss, lyssna på oss och framför allt – få vår röst.

Vi är viktiga igen.

Men frågan är: Var har vi varit under resten av mandatperioden?

För när valet är över blir det ofta betydligt tystare. Då verkar den vanliga medborgaren ha betydligt svårare att få tillträde till politikens rum. Dörrarna står däremot öppna för lobbyister, organisationer, branschföreträdare och olika särintressen som vill driva sina frågor.

De har resurser. De har kontakter. De har organisationer bakom sig. Och de vet hur man påverkar politiken.

Men var kommer vi vanliga medborgare in i bilden?

Vi förväntas rösta vart fjärde år – men borde demokratin verkligen vara så enkel?

Är vår uppgift bara att lägga en röstsedel i valurnan och sedan vänta fyra år på nästa dörrknackning?

Jag menar inte att lobbyism eller intresseorganisationer i sig är fel. Ett demokratiskt samhälle måste kunna lyssna på olika delar av samhället. Problemet uppstår när vissa röster får betydligt större tillgång till politiken än andra.

När den organiserade lobbyisten kan boka möten, lämna rapporter och påverka beslutsfattare – medan den vanliga medborgaren knappt vet vem man ska ringa. Då uppstår ett demokratiskt underskott.

Politiken borde inte bara fråga:

”Vad vill ni att vi ska göra för att få er röst?”

Den borde fråga:

”Hur vill ni att Sverige ska utvecklas – och hur kan ni vara med och påverka mellan valen?”

För det är då demokratin egentligen prövas det är en pågående process – där det politiska företrädare behöver lyssnar, förstår och befinner sig där medborgare har sitt liv.

Inte när partierna behöver våra röster och det vill har har jobbet, mandaten kvar.

Utan när de inte behöver dem.

Därför borde vi som väljare ställa några enkla frågor när politikerna ringer på dörren:

  • Hur ofta har ni lyssnat på oss under mandatperioden?
  • Hur kan vanliga medborgare påverka era beslut?
  • Vilka möten har ni haft med medborgare – inte bara lobbyister och organisationer?
  • Hur säkerställer ni att även den som inte tillhör en stark intressegrupp blir hörd?

Valrörelsen är demokratins skyltfönster.

Men demokratin måste finnas även bakom skyltfönstret.

Vi är mer än väljare. Vi är medborgare hela mandatperioden.

Så när nästa politiker står vid dörren och ber om Din röst, kanske det är dags att vända på frågan:

”Vad får jag tillbaka – när valet är över?”

Förhoppningsvis är svaret inte:

”Tack för rösten. Vi hör av oss om fyra år.”

För annars måste vi faktiskt våga ställa den obekväma frågan:

Är vi bara röstkött?