Vad händer egentligen under 2024?

Det är alltid en speciell tid innan jul – då vi tittar tillbaka på året som gått och försöker analysera vad som egentligen hände, särskilt vad gäller beteenden. Och ja, det är lätt att konstatera: om 2024 var en film, så hade den antagligen hetat ”Extremismens normalisering – och andra feelgood-trender”.

Del 1: Världsläget

En fascinerande (eller skrämmande) trend är hur ”tidigare” extrema åsikter numera är normen för att lyckas. Det verkar gälla särskilt i länder där politiken har misslyckats med att lyssna till sina medborgare. Istället föredrar makthavarna sina eliterade möten där man tolkar verkligheten åt folket: vad de behöver, vad som är sant, och vem som bör ha rätt att prata.

När valrörelsen sedan drar igång är det samma gamla visa. Fokus ligger på att svartmåla motståndaren: det är alltid deras fel. Erkänna problem? Skapa lösningar? Nej, det vore ju alldeles för… vuxet. Det gäller ju även andra organisationer i näringskedjan under politiken.

Och hur går det då för världens konflikter? Inte så bra. Några exempel:

  • FN, som en gång i tiden försökte spela neutral diplomat, verkar idag mest vara en pappersfigur. Det finns inga alliansfria länder kvar som kan medla.
  • I kriget mellan Ukraina och Ryssland är det tydligt: alla har valt sida. Det finns ingen neutral grund för dialog. Istället förenar hotbilder, och eskalationen bara fortsätter.

Vinnarna och leksakerna som dödar

Men är det verkligen så dystert? Inte för alla. Det finns ju vinnare i krig, och de sitter bekvämt i sina direktörsstolar inom försvarsindustrin. Efter några tuffa år efter Afghanistan rullar nu maskineriet för fullt – och orderböckerna är fyllda för minst ett decennium framåt.

Lite cyniskt kan man misstänka att det finns en viss glädje inom militären när gamla vapen skickas till Ukraina. För varje pansarvagn som går förlorad i strid, eller har sänds av andra länder till krigszoner (i form av stöd) öppnas möjligheten att beställa nya, hypermoderna (och dyra) vapensystem. Efterfrågan ökar, priserna skjuter i höjden – och det hela finansieras av regeringar som ser ”hotet” från öst som en perfekt ursäkt att öppna plånboken. Tänk om den som beslutar om krig och vald – även ska utkämpa striden (citat från min fars gamla konditor som deltog i första och andra världskriget.)

Givar hjärta att stödja är ju snäll – men det finns en iskall beräkning bakom varje stöd, det inte pengar man sänder utan ”gammal krigsmaterial” som prissätts och där sedan riktiga pengar används för att ersätta det gamla som man har skänkt bort. Tänk om det nya moderna prylar skulle har sänds till Ukraina – kriget kanske redan skulle har varit slut…………………………….

Och vem ifrågasätter detta system? Inte många. Men visst vore det spännande om någon började tala om ”miljökrav” för krigsmateriel? Eldrivna tanks, soldater på hälsosamma dieter, och cykelvägar till frontlinjen. bygglov till skyttegravar etc. Kanske ett överkurskrav? Eller bara en roligare framtidsvision.

Nästa steg? Samma som förut

Efter att kriget någon gång tar slut – kanske med samma gränsdragningar som för 2014, men med miljontals döda och förstörda städer – kommer den ekonomiska maskinen att rulla vidare. Först är det dags för återuppbyggnad. Stora företag som profiterade på kriget kommer att dra in ytterligare vinster, och styrande politiker kanske får en smått generös provision i uppbyggnaden av dessa länder – finansierad av samma kassan som finansierade krigshandlingar.

Och så kommer systemet att snurra vidare. Vare sig det kallas demokrati, diktatur eller kapitalism så verkar en sak vara konstant: tillväxt och pengar styr allt. Om 2024 lär oss något så är det kanske att ”rubrikerna förändras, men inte spelreglerna”.

God jul och gott nytt år – vi får hoppas att 2025 blir bättre!