Sverige var varit ett land där stränga myndigheter blickade ned på oss invånare på uppdrag av regeringar och politiker som hade en helhetsplan framåt. Fattighetslandet och klassamhället har under många år utvecklats till det Sverige vi har idag. Detta Myndighets-Sverige är ett land som känns mycket avlägset. Numera är vi ”kunder” hos partierna och i förlängningen regeringen och staten.. Med det följer ett antal privilegier och rättigheter, för att inte säga ”rättheter”. Kunden har, som det heter, alltid rätt och politiker se i dessa kunder sina väljare. Och staten och partierna påminner oss gärna om att vi är just kunder och presumtiva väljare. Det undersöker kundnöjdhet, vad vi tycker, vilka agendor vi har, vad vi önskar och gör gärna väljarbarometer för att kunna justerar sitt budskap och politik. Det styr även En Myndighet som är egentligen ett instrument för staten att sköta eller förvalta landet utifrån lagar och förordningar samt utifrån regleringsbrev från den demokratisk valda regeringen, men som mer och mer blivit politikernas redskap eller arena via olika populistiska uppdrag. Där särintressen och lobbyverksamhet har en stor genomslagskraft. Få Myndigheter kritiserar eller har synpunkter på regeringar – och deras särintressen – ett föredöme är ju Riksrevisionen som ja själv följer flitig ………….i lärande syfte.
Kundtänkandets perspektivskifte
Politikernas och partiernas inriktning mot ”kund och dessa nöjdhet” i stället för landets bästa som helhet är ingen enkel semantisk fråga, utan innebär ett perspektivskifte som får långtgående konsekvenser för synen på förhållandet mellan statens bästa, partiernas maktanspråk och det olika väljarnas särintressen. Särskild när det individernas jag först inställning blir en bärande faktor.
Det här skiftet har skett stegvis, och i stort sett utan någon egentlig politisk eller samhällelig diskussion. Kundtänkandet ligger inom ramen för det lika viktiga som förbisedda ämnet samhällets utveckling och bästa. För många är detta en fråga om fokus och inriktning av den politiska agendan. Inte ens politiken lyckas – trots sin välutvecklade konfliktradar – uppbåda någon riktig entusiasm över de olika politiskt laddade vägval som döljer sig under fokusen att erhåller och bibehåller makten – kostar vad det vill. ( vi ser det sista 15 åren att små partier med mycket tydliga särintressen har fatt en oproportionerlig start inflytande på den politiska agendan i förhållande till antal röster i ett demokratisk val. Eller våga inte någon handlingskraftig ärlig förträdare i politiken – att sätter tydliga ramar vad som är bäst för landet och samhället utveckling i helheten, vaga inte det andra demokratiska institutioner och myndigheter sätter emot via ett opartiskt ställningstagande i utredningar eller feedback? Har den samtidig borttagna tjänstemannaansvaret …gjord att tjänstemän har belagt med mundkavel eller för jobbets skull blir mer och mer okritiska till händelser och förslag. Tjänstemännen behöver inte ta ansvar för sina beslut, utredningar etc.
Det finns olika förklaringar till den här idén om att Politiker behöver tänka mer på medborgarna som ”kunder”. En förklaring ligger i det allmännas marknadisering av politiken och maktutövande, det som brukar sammanfattas som New Public Management, där näringslivet kom att bli en förebild även för det allmänna och den offentliga sektorn.
Men kundtänkandet springer också ur den välbehövliga insikten om att Regeringar faktiskt är till för medborgarna eller ska det finnas för landet som en helhet – hänger det ihop. Det politiska partier både bör och skall stå för god demokratisk anda och tänker på landet och samhällets utveckling i sin helhet. I stället för att det ska tänka på samhället som en gemensam angelägenhet, börjar politiken och partierna mer och mer i första hand tänka på sig själva och sina särintressen och särskild på sitt maktanspråk och därmed partiernas position. Inte undrar att medborgarnas känner inte igen sig – vad politiken prioriterar och pratar om och utmaningarna i samhället, något som även kan kallas politikerförakt.
Men det finns många risker med kundtänkandet. När vi börjar betrakta oss som kunder till staten leder det till en form av passivisering. Vi glömmer vårt eget ansvar. I stället för att tänka på samhället som en gemensam angelägenhet, börjar vi tänka på oss själva som kravställare utifrån varan enskilda perspektiv – jag är viktigast.
Politiken och partierna å sin sida, löper risk att bli ängsliga, och rädda att inte göra kunder-väljare tillräckligt nöjd och därav ser effekten i alla olika väljer barometer. Fokus hamnar på utbud av ”varor” och tjänster ( löften, mottaglighet för lobbism, istället för på ett demokratiskt grundat uppdrag där olika intressen hela tiden måste vägas mot varandra, och där det ligger i sakens komplicerade natur att partiets väljare kanske aldrig blir riktig nöjd, kanske inte ens kan bli nöjd. Men där beslut är det bästa för landet kort och långfristig.
Inte nog med det. Sverige är dessutom ett land där vi kommit att vänja oss vid att staten och det allmänna tar ett stort ansvar för vår välfärd och samhällsutvecklingen, det kostar. En hög skattenivå gör dessutom att vi – oavsett vad staten kallar oss – faktiskt har rätt till högt ställda förväntningar. Detta är motsättningar som inte går riktig ihop i det längre perspektiv.
Samtidigt är det vi själva som byggt det här samhället och när saker inte fungerar behöver vi alla – inte bara det allmänna – vara beredda att sluta upp och göra det bästa möjliga av situationen. Särskild det politiska partier som mindre bör tänker på särintressen – utan på landets bästa som helhet – även om det smärtar och går emot tidigare uttalanden och löften. Alla medborgarnas och landets bästa alltid först……..
