Bättre med viktiga än med fina arbeten”

Under sommaren har jag mycket funderat att vi har 600 000 personer utanför arbetsmarknaden – samtidig som vi har brist på arbetskraft i många branschen särskild i vad jag kollar hantverksyrken där man behöver en yrkesutbildning. Vi är tvungen att importerar arbetskraft som har gatt en yrkesutbildning och kan tar dessa jobb – särskilt tänker jag på Byggsektor, Besöksnäringen och vårdsektor. Varför har det blivit så här……..fick idag tillgång till en artikel av Lars Alvesson – som belyser den del av dilemmat

Politiker älskar att öka högskoleutbildningen i en kommun som jag arbetar fanns i verksamhetsplanen ett tydlig mål att andelen som ska studerar vidare på högskolan ska öka från 35 till 70 % inom 10 år. Samtidig som denna kommun hade det minsta ungdomsarbetslösheten 2% och arbetslöshet totalt i Sverige. Hur tänker man där ? Samtidig som arbetslivsforskning på Stockholms Universitet – visar att många är överutbildat för det jobb som det utöva. Eller har mycket högre teoretiska kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för att utöva sitt yrke. Man pratar även om överutbildning – något som är även synlig när studerande på Yrkeshögskolan har ofta en bakgrund att har tidigare studerat på högskolan. För att citerar nedan Lars Alvesson utifrån sin debattartikel i DN 20210809

Visst behövs åtskillig högskoleutbildning men en bättre balans mellan huvud, hand och hjärta är angelägen. Hela utbildningssystemet präglas av en stor och ökande obalans mellan yrkesutbildningar och allmänna högskoleutbildningar, där högskolans expansion och brett propagerande för högskola för så många som möjligt medför ett skevt y­rkesliv och stora samhällsproblem och lite av ett lurendrejeri för många som studerar länge på svaga utbildningar. ”Fina” utbildningar och yrken brer ut sig på bekostnad av viktiga sådana. Innan gymnasiereformen Gy11 trädde i kraft år 2011 sökte omkring 50 procent av landets skolelever till ett y­rkesprogram. År 2019 gick 29 procent av alla gymnasieelever en yrkesutbildning och 59 procent läste ett högskole­förberedande program. Reformen innebar bland annat att högskolebehörigheten försvann på yrkesprogrammen. En tanke med att ta bort högskolebehörigheten var att alla som inte är intresserade av att fortsätta med alla teoretiska ämnen skulle finna utbildningarna mer attraktiva och fortsätta sin skolgång efter grundskola. Men det verkar som om möjligheten att studera på högskola är norm och att avvikelser från detta uppfattas negativt. Samtidigt är viktiga utbildningar till arbeten där folk behövs och gör nytta mindre attraktiva.

Lars Alvesson skriver vidare

Ofta handlar det om status­lyft – högskola anses som en hävstång för detta. Med högskolevurmande i stor skala lyfts arbete som förknippas med bokkunskap upp medan hand- och hjärta-arbete trycks nedåt på status- och normalitetsstegen, ifråga om respekt, attraktivitet och självkänsla. Detta är vad reellt sker genom framhållanden av högskola och universitet. Vi får väldigt många med på papperet fina meriter som sedan överbefolkar ekonomi och arbetsliv som marknadsförare, strateger, HR-folk, kommunikatörer, jurister, konsulter, planerare, varumärkesspecialister, jämställdhetsexperter, psykoterapeuter, beteendevetare med ledarskapsförbättringsambitioner och annat med ofta oklar nytta. Detta bidrar till uppskruvad administration, juridifiering och en tilltagande fixering vid ofullkomligheter i arbetsmiljö och tillvaro i stort. Många sysslar med människoförbättringsförsök.

Det är en del i skenande grandiositet eller försök att guldplatinera tillvaron. Statusjakt är centralt för yrkesgrupper och organisationsledningar samt politiker som gärna utlovar det goda livet och klassresor uppåt (se min bok ”Tomhetens triumf”). Problemet är att när andra yrken ska lyftas upp på statusstegen är det svårt att inte hänga med. För några decennier sedan – då de flesta var arbetare – kunde man känna stolthet och status över egen förmåga och den egna yrkeskulturen.

Idag förväntas av ungdomar att det studerar på högskolan – påskyndad av trycket från föräldrar, samhället, politiker och deras bearbetningskanal – studievägledare och lärare.

Själv har jag mött många gånger en förakt mot det praktiska yrken inom akademisk nivån – under en tid som en tf. Rektor på en gymnasieskolan – sågs jag som unik att komma från ”yrkessidan” – du vet vi håller högt på den akademiska traditionen – först när dessa vanliga ”lärare” upptäckte att jag även hade en Magister i skolutveckling och utbildningsledning, samt skrivit vetenskapliga inlägg och artikel men inte i deras fack – blev någorlunda accepterad. Men i botten är jag alltid en stolt kock ett yrke som gett mig framgång, upplevelser, unika färdigheter och kompetenser samt en breddare perspektiv på praktik och teori som dessa som enbart är skolad i den akademiska traditionen. Vad tillförde akademiska studier till mitt liv – Att kunna sätta ord på händelser och skeenden utifrån reflektion, analys via ett vetenskaplig förhållningssätt – något som är viktig när man vill blir hörd och kunna förändra. Detta är akademien i ett nötskal – det har tolkningsföreträde när det gäller att veta – den osynliga makten. Skillnader blir ännu större genom att akademin inte kan komma åt den tysta kunskapen som alla yrken besitter – utan yrkeskunskaper överlämnas via praktisk utövade inte genom ”papper” och forskning.

När vi går tillbaka till bristyrken – gillar har Liberalerna lagt fram ett mycket bra förslag – genom att skapa kortare yrkesutbildningar för vuxna till bristyrken som kan läsas av alla som är intresserad – där man inte siktar på gymnasieexamen utan på anställningsbarheten och arbetsmarknadsbehoven.

Att har ett jobb och en bra sysselsättning ger en trygghet, en inkludering i samhället och ett bra liv – något som är essentiellt för individen och samhället.