Denna Blogg är privat och uttrycker endast mina personliga tanker och åsikter.Ifrågasättande, Kritisk, Faktabaserad och ej påverkad av Särintressen. Önskar påpekar att jag är inte anställd längre hos någon utan en fristående konsult.
Varför ska svensk natur vara gratis när vi värnar om kvalitet och hållbarhet?
Sommaren är här och fler turister än någonsin söker sig till Sverige och Norden för svalka, medan Sydeuropa badar i extremvärme. Det är ingen hemlighet att klimatförändringarna gör våra skogar och fjäll till eftertraktade tillflyktsorter. Men med tusentals besökare slits både natur och infrastruktur – och det är hög tid att vi tar ansvar för det, både som värdar och gäster.
Jag och min familj har under tio års tid valt att vandra i Sverige en vecka varje sommar. I år gick färden till vackra Höga Kusten – en nästan magisk plats där lederna är välskötta, parkeringsplatserna ordnade och rastplatserna skinande rena. Till och med små blomsterarrangemang gör pauserna lite extra trevliga. Men bakom kulisserna är det ideella krafter som får allt att rulla – lokala föreningar som på uppdrag av kommunen fixar och donar, ofta helt utan ersättning.
Jag är social av mig och älskar att prata med andra vandrare och turister. Många kommer från Mellaneuropa och är helt begeistrade över hur tillgänglig och välskött svensk natur är. När jag frågar om de skulle kunna tänka sig att betala en avgift för att få njuta av våra naturreservat eller köpa en ”älgbiljett” likt en camping- eller motorvägsavgift, svarar de flesta: såklart! Det är en självklarhet för många att stödja de platser man besöker – i Europa är det snarare undantag att inte betala.
Och när man bor på camping eller hotell, är det inget konstigt att betala ett par euro per natt extra som turistavgift. Det ger dessutom ofta rabatter på museum och aktiviteter – win-win, eller hur? Så varför envisas VISITA med att motarbeta smarta lösningar som kan ge en hållbar turism, där både natur, lokalbefolkning och företag tjänar på det? Istället för att säga nej till avgifter borde vi se möjligheterna att finansiera en kvalitetssäkrad infrastruktur och slippa att kommunernas invånare ensamma står för notan.
Jag skulle aldrig välja att semestra i fjällen, Höga Kusten eller någon annan pärla i Sverige om det inte fanns fungerande system på plats. Och självklart betalar jag gärna för att allt detta ska fortsätta vara möjligt – precis som jag gör för Gröna Lund eller andra upplevelser.
Så nu är det dags att vi vänder på steken. Varför ska naturen, vårt främsta dragplåster, vara gratis och underfinansierat? Dags att tänka om och tänka nytt – för Sveriges bästa, för turistens bästa och för naturens framtid.
VISITA verkar ofta fastna i kortsiktigt tänkande, där de sätter stopp för lösningar som skulle kunna gynna både natur och turism på lång sikt. Det är intressant att många av deras egna medlemmar ute i landet inte alls ser exempelvis införandet av avgifter för naturupplevelser som ett problem – tvärtom är de öppna för förändring och anpassning, precis som turisterna själva. Det påminner om när VISITA, eller tidigare SHR, kämpade emot rökförbudet på krogen. Då målades det upp som en omöjlig förändring, döden för krogarna men idag känns det självklart för de flesta och har till och med blivit en fördel. Ibland behöver man våga tänka nytt och lyssna till dem som faktiskt möter verkligheten varje dag och inte fastnar i näringspolitiska skepp hästar som gynnar inte Landet Sverige. Om en avgift skulle göra att turisterna inte kommer till Sverige – så skulle ingen reser till Länderna i Europa eller extremexempel USA.
FÖR SVERIGE OCH TURISMS FRAMTID – TÄNK OM TÄNK KONSTRUKTIV
Nu utmanar jag ödet – OBS gäller endast kocktävlingar under skoltid
Yrkesutbildning ska inte producera vinnare. Den ska utbilda yrkeskunniga människor. Tävlingar kan vara motiverande för enskilda elever, men de får aldrig styra hur tid, resurser och bedömning fördelas i utbildningssammanhang. Tävlar det är något man kan göra efter utbildningen på egen tid.
Tack alla skolor och utbildningar som star emot och satsar sina resurser (vara skattepengar) på att varje enskild elev ska lyckas och har möjlighet till anställning och ett bra liv.
Det är dags att sluta mäta kvalitet i medaljer och istället fråga: Med vilket yrkeskunnande lämnar eleverna skolan med – och för vilket arbetsliv är de egentligen förberedda?
En aspekt som sällan diskuteras öppet, men som i praktiken påverkar yrkesutbildningen allt mer, är lärares och skolors behov av att visa upp sig i sociala medier. Plattformar som Instagram, Facebook, LinkedIn och olika branschforum har blivit arenor där skolor och enskilda lärare förväntas visa handlingskraft, framgång och förträfflighet, samt lockar ungdomars intresse. I detta sammanhang blir tävlingar särskilt attraktiva.
Tittar man på skolor som deltar aktiv i tävlingar är det oftast samma år efter år. De är visuella, lätta att kommunicera och enkla att paketera som framgångsberättelser. En medalj, en finalplats eller ett pris ger ett tydligt narrativ: ”Här händer det något extra, vi är duktiga” Problemet är att det som syns bäst i sociala medier inte nödvändigtvis är det som är mest värdefullt pedagogiskt och det som är kvalitet. När man ser på etablerings graden efter utbildningen – blir bilden helt annorlunda.
När synlighet och bekräftelse blir en drivkraft riskerar undervisningen att anpassas efter det som:
ser bra ut på bild
går att sammanfatta i ett inlägg
signalerar spets snarare än bredd
Det långsamma, vardagliga och ofta ospektakulära yrkeslärandet – där elever tränar grundläggande moment, gör misstag, reflekterar och utvecklar sitt omdöme – låter sig sällan visas upp. Det ger inga snabba likes, inga applåder och inga rubriker.
Förträfflighet som riskerar att bli självändamål
I värsta fall uppstår en kultur där lärarens professionella identitet knyts till synlig framgång, snarare än till elevernas långsiktiga utveckling. Tävlande elever blir då inte bara elever, utan också bärare av skolans och lärarens varumärke. Det skapar ett subtilt men problematiskt tryck att satsa tid och resurser där avkastningen i form av synlighet är störst. I Princip skattepengar som kanske skulle behövas för särskild undervisning för svaga elever…………..
Detta väcker flera obekväma men nödvändiga frågor:
Vems behov tillgodoses när tävlingar lyfts fram – elevens, skolans eller lärarens?
Riskerar vissa elever att prioriteras bort därför att deras yrkesutövning inte är “instagramvänlig”?
Vad händer med yrkesutbildningens likvärdighet när uppmärksamhet och resurser följer medial logik snarare än pedagogisk?
Yrkesutbildningens kvalitet kan inte reduceras till det som går att visa upp offentligt. Det mesta av det som formar en yrkesskicklig människa sker i det tysta: i handledningssamtal, i misslyckade försök, i omprövningar och i vardaglig yrkesträning.
Ett återkommande mönster i exempelvis kocktävlingar är att det ofta är samma skolor och samma lärare som år efter år når finaler och prisplatser. Det väcker frågor som sällan ställs öppet. Handlar det verkligen om att dessa skolor, lag med sina Coacher konsekvent utbildar bättre kockar – eller om att man helt enkelt har lärt sig tävlingssystemet? Något som jag själv kan bekräfta är vägen till framgång i tävlingar – coachade själv 1999 – 2002 framgångsrika skollag.
Det utvecklas en tävlingskompetens som inte nödvändigtvis är liktydig med yrkesskicklighet i arbetslivet. Man lär sig hur uppgifter ska tolkas, hur juryn resonerar, hur presentationen ska optimeras och vilka moment som ger poäng. Det är en kunskap som gynnar dem som har tid, resurser och erfarenhet av tävlingssammanhang – inte nödvändigtvis dem som bäst förbereder elever för ett långt och hållbart yrkesliv.
När samma aktörer ständigt återkommer riskerar tävlingarna att bli självreproducerande system, där synlighet och framgång bekräftar sig själva. Det förstärker bilden av förträfflighet, men säger i praktiken väldigt lite om hur väl yrkesutbildningen fungerar för majoriteten av elever – de som inte tränas för final, utan för vardagen i yrket.
När även branschen satsar stora pengar på ungdomstävlingar – men resultaten uteblir
En ytterligare dimension i denna problematik är branschorganisationernas omfattande finansiella satsningar på yrkestävlingar. Under de senaste decennierna har betydande resurser lagts på tävlingsarrangemang, mästerskap, finaler, resor, scenproduktioner och marknadsföring – ofta med uttalat syfte att göra yrken mer attraktiva för unga.
HUVUDSYFTE – LOCKAR FLERA TILL ATT BLIR KOCKAR eller SERVITÖRERom tävlingar verkligen vore lösningen – borde inte resultaten ha varit synliga vid det här laget? @GymnasieSM, @YrkesSM, @YrkesEM, @YrkesWM, @Nordiska Mästarskap, @Arets Kockelev, sedan kommer ett fler tal regionala tävlingar. Samt tävlingar inom olika internationella samarbetsforum mellan skolor.
Exempel när det gäller kockar – där antal tävlingar för ungdomar och vuxna har ökat men antalet sökande till utbildningarna har stadig sjunkit. HÄR ÄR SIFFRORNA FRÅN SKOLVERKET
Efter cirka tjugo år av återkommande tävlingssatsningar från branschen för skolor och deras elever kan man med fog fråga sig om detta är:
ett uttryck för förnekelse av djupare strukturella problem när allt mindre ungdomar väljer yrken inom restaurang – kock och servitör
eller om tävlingar i praktiken blivit ett självändamål – något som framför allt genererar aktivitet, synlighet och ”roliga event”, snarare än verklig förändring. Där från branschorganisationens sida stora belopp av medlemmarnas avgifter för något som inte ger Resultat och Effekt.
När event ersätter verklighetsanalys
Det år tydlig att tävlingar fungerar som en bekväm symbolhandling för att man gör något för att synliggöra utbildningar. De signalerar handlingskraft utan att kräva att man tar itu med mer obekväma frågor eller att branschens medlemmar kräver Resultat för sina satsade pengar.
När resurser styrs mot tävling – vem blir bortvald?
Tävlingar är inte gratis för skolorna. De kräver tid, handledning, lokaler, material och ofta ett mycket stort personligt engagemang från lärare. I praktiken innebär det att ett fåtal tävlande elever får oproportionerligt mycket lärartid, ofta utanför ordinarie undervisning. Samtidigt finns en stor grupp elever som inte vill tävla – utan vill bli skickliga yrkesutövare, få ett arbete och fungera hållbart i yrket över tid.
Här uppstår en obekväm men nödvändig fråga: ska lärarens tid läggas på elever som vill tävla – eller på elever som vill utöva yrket? För mig är svaret klart och tydlig. Alla Resurser ska lägga på alla elever som vill lära sig yrket ofta är de som senare kommer att utgöra majoriteten i yrkeskåren.
Yrkesutbildning kan inte bära branschens attraktions problem på sina axlar genom tävlingar. Om yrken ska bli attraktiva krävs långsiktigt arbete med villkor, innehåll, utveckling och hållbarhet – inte fler event.
TACK till alla yrkeslärare som gör sitt bästa varje dag med begränsade resurser och tid, som skapar mervärde via era berättelser och väcker intresse för ett yrke med framtid. DET ni som är nyckeln i den dagliga undervisningen med fokus på hantverket och gästfokus – inte tävlingsfokus.
Under nästan tre veckor reste jag och min fru med en hyrd husbil genom vårt vackra grannland Norge – ett land som verkligen visar hur man kan kombinera tillväxt, turism och naturvård. Där satsas stora resurser på att hålla landsbygden levande och göra naturupplevelser tillgängliga för alla.
Turismen i Norge har ökat kraftigt det senaste decenniet, och nu finns det möjligheten för kommuner att införa en turistskatt. Där för att begränsa antal turister eller har intäkter för att kunna bevara och återställa eventuella skador på naturen. Men varför kalla det just skatt? Varför inte tala om en miljöavgift – en avgift som faktiskt handlar om att skydda, bevara och stärkade naturresurser som turismen bygger på?
Norge visar vägen
Under vår resa betalade jag ungefär 2 400 kronor i vägtullar på 20 dagar – och det utan att ta de största vägarna. Betalningen sker smidigt via en app, helt automatiskt. Ingen jag mötte och intervjuade under denna tiden upplevde det som ett problem – tvärtom! De flesta tyckte att man får mycket natur, infrastruktur och upplevelser för pengarna. Dessa avgifter har inte varit ett hinder för att resa till Norges destinationer.
I praktiken har jag alltså redan betalat en slags turistavgift via vägtullar (som även invånare ska betala) men den kändes rimlig, rättvis och konkret.
Vad är vi rädda för i Sverige?
När frågan om turistskatt dyker upp här hemma hörs ofta varningsropen: ”Turisterna kommer att försvinna!” Men låt oss vara ärliga – branschorganisationer har alltid varit skeptiska till nya avgifter. Samma sak hände när rökförbudet på restauranger infördes. Då hette det också att branschen skulle dö. Vi vet alla hur det gick – restauranglivet blomstrar mer än någonsin.
Folk är villiga att betala för bra upplevelser. I nästan hela Europa tas turistavgifter ut i olika former – det är inget nytt. Många av det språkrör hos branschorganisationer som protesterar högst betalar redan avgifter i sina semesterländer och även fastighetsavgifter för sina köpta boenden – (lite dubbelmoral).
En miljöavgift för framtiden
Sanningen är enkel: vi måste skydda vår natur för framtiden. En upplevelseavgift eller miljöavgift som tas ut av kommunerna kan skapa resurser för underhåll, skötsel och bevarande av de mest besökta områdena.
Pengarna kan återinvesteras i:
bevarandeprojekt
stöd till lokalsamhällen
nya arbetstillfällen inom hållbar turism
Det gynnar både miljön och företagen inom besöksnäringen. Attraktiva platser lockar fler besökare, vilket i sin tur stärker den lokala ekonomin.
Hållbar turism kräver hållbar finansiering
Vi har alla sett destinationer som slitits ner av överanvändning. När naturen förstörs och upplevelsen försvinner – då försvinner också turisterna.
En miljöavgift är därför inte en kostnad – det är en investering i framtidens turism. Låt oss byta perspektiv: från ”skatt” till ”möjlighet”. Från kortsiktig oro till långsiktig hållbarhet.
För det handlar inte om att ta – det handlar om att ge tillbaka. Ingen besökare eller turist kommer att protesterar. Och en Miljöavgift skulle kommunerna kunna själva styra över, om man anpassa lag och förordning. …………………
