Läget är kristik i Sverige
Sverige har hög arbetslöshet eller det är många som är utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Samtidigt säger företag att de inte hittar rätt kompetens. Båda påståendena är sanna – men förklaringen är obekväm.
Problemet är inte bara brist på utbildning.
Problemet är brist på tillit
De unga som aldrig släpps in
Unga människor möts av ett arbetsliv som kräver erfarenhet för att få erfarenhet. Arbetsgivare vill ha färdiga medarbetare – någon som kan systemen, kulturen, processerna och branschens logik från dag ett. Men hur ska en 22-åring kunna det? Samtidigt kräver man arbetskraft import från tredje land (utanför EU 27 stater), idag har många av dessa som kommer till Sverige från tredje land okvalificerade jobb och pratar inte svenska. Här 2025 års statistik från Migrationsverket
Det finns en växande misstänksamhet mot unga som förstärks av byråkraterna på det olika branschföreningar.
”De saknar arbetsmoral.”
”De byter jobb för snabbt.”
”De är inte redo, det har för lite utbildning.”
Istället för att se potential ser man risk. Konsekvensen? Arbetslösa och unga fastnar i visstider, projektanställningar eller arbetslöshet – samtidigt som företag ropar efter folk.
De äldre som sorteras bort
På andra sidan finns de äldre. Personer med 20–30 års erfarenhet. Som arbetat i andra system, andra organisationer, ibland i andra branscher. Men så fort de passerar 50-strecket uppstår en annan typ av misstänksamhet:
”Kommer de orka?”
”Kan de lära sig nya system?”
”Är de tillräckligt digitala?”
Det är diskriminering – även när den är outtalad. Ett antagande om att förmågan att lära minskar dramatiskt med åldern. Trots att forskning visar att vuxna lär sig utmärkt när lärandet är relevant och kopplat till verkliga uppgifter.
Myten om den perfekta matchningen
Branschorganisationer talar om ”kompetensbrist”. Men vad de ofta menar är:
”Vi hittar ingen som kan exakt vårt system, vår struktur och våra interna arbetssätt ( vet det själva vad som behövs i branschorganisationer – i en tid där utveckling går i rasande takt.” Arbetssätt kommer att förändras i allt snabbare takt och utvecklingen står inte stilla.
Varje företag har sina egna processer, sin egen kultur, sina egna verktyg. Den kompetensen måste nästan alltid läras på plats. Det handlar om så kallade ”just in time-kompetenser” – det specifika kunnande som krävs här och nu i just den organisationen.
Det går inte att utbilda fram exakt rätt person externt för varje unik arbetsplats. Ändå beter sig många branschorganisationer och företag som om det vore möjligt, och kräver att någon annan gör det.
När staten förväntas leverera färdig arbetskraft
Istället för att ta ansvar för den sista, avgörande kompetensutvecklingen läggs ansvaret på staten: Utbildningssystemet ska anpassas. Arbetsförmedlingen ska matcha bättre.
Nya reformer ska införas.
Men samtidigt är det många företag som inte erbjuder tillräckligt med LIA- och APL-platser e. Utbildningar får svårt att ge studerande den praktik som faktiskt gör dem anställningsbara. Man vill ha färdig kompetens – men bidrar inte fullt ut till att skapa den. Företagen kan själva i sina jobbannonser inte beskriva vad själva det faktiska arbetsuppgifterna är och vad man behöver.
Det är ett systemfel som bygger på att branschorganisationer och företag inte tar sitt samhällsansvar.
Den verkliga bristen: Investering i människor
Det som saknas är inte människor. Det som saknas är investeringar i deras utveckling från företagen inte bara av staten. Det som saknas är även ett samhällsansvar från branschorganisationer och företag att tar mera ansvar och att investerar i att inkluderar alla människor i samhället – via att ser potentialen.
Att anställa någon som inte är 100 % ”klar” kräver handledning. Tålamod. Struktur. Men det är också så kompetens byggs på plats.
Unga behöver få komma in och växa.
Äldre behöver få visa att lärande inte har ett bäst-före-datum.
När företag inte litar på människors förmåga att lära, då begränsar de sin egen framtid.
Frågan vi måste ställa
Är det verkligen kompetensbrist vi ser – eller är det brist på vilja att forma kompetens?
Om arbetslösheten ska minska räcker det inte med politiska reformer. Näringslivet måste återta en del av ansvaret för kompetensförsörjningen. Det handlar om att:
- Se potential istället för perfekta CV:n
- Våga anställa på kapacitet, inte bara på exakt erfarenhet
- Ta emot fler praktikanter och lärlingar
- Investera i strukturerad introduktion och internutbildning
Vi kan inte fortsätta ha tusentals unga och äldre i arbetslöshet samtidigt som företag säger att de saknar folk. Det är inte hållbart
Och det är inte värdigt ett land som säger sig värna både arbete och utveckling.
Källor
1. Arbetslöshetens omfattning i Sverige 2025
- Arbetslösheten i Sverige låg runt 8,8 % under tredje kvartalet 2025, motsvarande cirka 500 000 personer, enligt officiell statistik från Statistiska centralbyrån (SCB) via regeringen.
2. Samtidig kompetensbrist hos arbetsgivare
- I den statliga utredningen SOU 2025:96 beskrivs just paradoxen: det råder både arbetslöshet och brist på kompetens — vilket skapar svårigheter för företag att växa och hitta rätt kompetens.
3. Arbetslöshet i olika åldersgrupper
- Ungdomsarbetslösheten är betydligt högre än bland andra grupper — exempelvis över 24 % för 15-24 år (2025) — vilket visar hur svårt det är för unga att etablera sig på arbetsmarknaden.
4. Diskriminering och ålder
- En aktuell rapport visar att upplevd åldersdiskriminering i rekrytering i Sverige har ökat, och att många äldre upplever att de sorteras bort redan från ungefär 40 års ålder.
5. Arbetsgivarnas fördomar och matchningsproblem
- Arbetsförmedlingen betonar att arbetsgivare behöver lägga fördomar åt sidan och se tillgänglig kompetens, eftersom många arbetssökande har potential som inte tas tillvara.
6. OECD-analys om kompetensbrist och matchning
- I OECD Economic Surveys: Sweden 2025 pekar OECD på behovet av att förbättra matchningen mellan utbildning och arbetsliv och att investering i kompetens och utbildning är viktigt för att minska långtidsarbetslöshet.
