Matlagning för kameran – eller för njutning?

Vart är matlagningen på restaurangerna på väg till………………

För några dagar sedan sa Björn Frantzén något till en deltagare i 100 knivar som verkligen fastnade hos mig. Det var en enkel formulering, men den rymde en tanke som jag har burit med mig sedan dess: Du lagar inte mat för bilder eller tävling

Det fick mig att tänka på hur mycket matlagningen har förändrats, och kanske framför allt på vad vi ibland håller på att förlora på vägen.

Det visuella har fått en allt större plats i gastronomin. Tallrikarna ska vara spektakulära, presentationerna genomtänkta in i minsta detalj och varje rätt ska helst göra sig lika bra på bild som den ser ut på bordet. Men någonstans på vägen riskerar vi att glömma det allra viktigaste: smaken och där minns jag fortfarande smakbilden från många restauranger som jag har besökt – och särskilt på #Frantzen

Det här överflödet av visuellt lull-lull har också fått allt större fäste i våra kockutbildningar. Inte minst genom tävlingar och genom de ideal som förmedlas av lärare och förebilder. Vi lär unga kockar att skapa imponerande tallrikar, men frågan är om vi alltid lägger lika stor vikt vid att lära dem skapa smaker som människor faktiskt minns eller om det finns en genomtänkt smakbild.

Jag kommer ihåg en ungdomstävling för några år sedan. Några av lärarna ifrågasatte vinnaren eftersom tallriken inte var särskilt tjusig. Den saknade det där allt extra i presentationen. Men herregud, vad gott det smakade! För mig blev det en påminnelse om vad matlagning egentligen handlar om. Det var smaken som gjorde rätten till en vinnare, inte dekorationerna.

Jag upplever samma förändring när jag ser hur gästernas förväntningar på fine dining utvecklas. Allt fler tycks inte längre främst söka kulinariska upplevelser och njutning, utan vill snarare kunna bocka av ännu en restaurang från någon internationell topplista.

Måltiden blir ett besök, en prestation och ibland nästan ett bevis på att man varit där. Tallrikarna fotograferas noggrant innan den första tuggan tas. Rätten ska dokumenteras och delas, gärna med en berättelse som gör upplevelsen ännu mer exklusiv.

Detta påverkar också köken. Allt större omsorg läggs på hur maten ser ut på bild, ibland på bekostnad av smaken och råvarornas egen kvalitet. Men en bild kan aldrig förmedla hur en sås smakar, hur en råvara känns i munnen eller hur smakerna utvecklas tillsammans.

Och framför allt kan en bild aldrig ersätta det smakminne som en riktigt bra måltid lämnar efter sig.

Jag vill göra en jämförelse. Om jag lagar en liter sås innebär det relativt lite extra arbete att göra fyra liter. Jag behöver större mängder av ingredienserna, men de enskilda arbetsmomenten förblir i stort sett desamma. Om jag däremot ska arrangera sju olika örter och blommar exakt på 40 tallrikar handlar det om 280 enskilda handgrepp. Det är tidskrävande, kräver precision och kostar arbetstid. Och arbetstid kostar pengar.

Lika resurskrävande är den alltmer omfattande kommunikationen med den upplevelseorienterade gästen. Gästen som inte längre nöjer sig med att njuta av sin beurre blanc till piggvaren, smakbilden, utan också vill få en kulinarisk berättelse om morötternas ursprung eller deras fermenteringsprocess förklarad var femte minut. Även detta kräver personal, tid och därmed pengar.

Problemet är att gästen kanske bara kommer en enda gång. Restaurangen lägger stora resurser på att skapa en spektakulär upplevelse, men får aldrig möjlighet att bygga den relation som gör att gästen återvänder.

Stamgästerna har alltid varit ryggraden i en restaurangverksamhet. Det är de som kommer tillbaka, som känner köket och som uppskattar hantverket över tid. De behöver inte bli överraskade vid varje besök. De kommer för att de vet vad de får – och för att de vet att det smakar gott.

I kombination med stigande kostnader för personal, energi och råvaror förändras förutsättningarna för den exklusiva gastronomin. Affärsmodellerna blir alltmer beroende av spektakulära upplevelser, internationell uppmärksamhet och en plats på de stora rankinglistorna. Den globala gastronomin har på många sätt blivit en industri där synlighet och iscensättning spelar en allt större roll än själva maten.

Men vad händer då med individualiteten i våra kök? Vad händer med det personliga uttrycket, hantverket och viljan att faktiskt laga mat som smakar något? Och vad händer med den oberoende restaurangkritiken, som borde hjälpa oss att skilja mellan verklig kvalitet och en välregisserad föreställning?

Samtidigt har en ny maktfaktor vuxit fram i gastronomins värld. De så kallade foodies. Allt fler personer med stora följarskaror på Instagram och TikTok har blivit betydelsefulla röster när restauranger ska byggas upp, hypas och marknadsföras. En del är genuint matintresserade, men andra har i praktiken gjort restaurangbesöken till sin affärsmodell. De lever på sina inlägg, samarbeten och även att restaurangerna själva står för notan. Det är på många sätt den nya tidens gratisätare, fast med en betydligt större räckvidd.

Även etablerade restaurangguider och aktörer som Guide Michelin rör sig i ett landskap där sociala medier och externa profiler får allt större betydelse. Det väcker frågor om var gränsen går mellan oberoende bedömning, marknadsföring och kommersiella samarbeten.

Problemet är inte att människor skriver om mat eller delar sina restaurangupplevelser. Problemet uppstår när räckvidd och antal följare börjar väga tyngre än kunskap, erfarenhet och förmågan att faktiskt bedöma ett kök eller ett restaurangupplevelse

Alla vet vilka profilerna är. Restaurangerna vet det, kockarna vet det och branschen vet det. Men vem vågar egentligen ifrågasätta dem? Ingen vill hamna utanför. Man måste ju finnas med på deras Instagram, TikTok eller listor. Att inte bli omnämnd kan nästan upplevas som ett misslyckande.

Därmed har vi fått en märklig situation där restauranger inte bara lagar mat för gästerna, utan också för dem som har makten att påverka nästa bokning, nästa publicitet och nästa placering på en lista.

Men en stor följarskara är inte detsamma som ett välutvecklat smaksinne. Många visningar är inte ett bevis på gastronomisk kunskap. Och en positiv recension är inte nödvändigtvis ett kvitto på kvalitet, särskilt inte om det finns kommersiella intressen i bakgrunden.

Jag saknar ibland den tid då en restaurangkritikers viktigaste uppgift var att bedöma maten, hantverket och helheten – och där uppdraget byggde på kunskap, integritet och modet att också vara kritisk. En verkligt oberoende kritiker måste kunna säga att maten inte håller måttet, även när restaurangen är trendig och kocken är hyllad.

Det måste finnas utrymme för att säga emot. Annars riskerar vi att få en gastronomisk värld där alla hyllar alla, där synlighet blir viktigare än kvalitet och där ingen längre vågar säga vad de faktiskt tycker

Jag tror inte att vi ska underskatta betydelsen av att någon vågar ställa de frågorna.

För mig handlar det i slutändan om vad vi vill att gästen ska bära med sig från restaurangen. Är det en bild på en vacker tallrik? Ett minne av en spektakulär presentation? Eller är det smaken av den där såsen, balansen mellan syra och sälta, en råvara som tillagats med sådan respekt att den fortfarande smakar precis som sig själv?

Det är smaken som väcker minnen. Det är smaken som får oss att längta tillbaka. Och det är smaken som gör att vi vill återvända till en restaurang, ibland långt efter att vi har glömt hur tallriken såg ut.

Jag har nog mitt svar på frågan om vart gastronomin är på väg. Vi behöver kanske inte fler spektakulära tallrikar eller ännu fler placeringar på internationella listor. Vi behöver fler kockar som vågar lita på sin matlagning och som förstår värdet av att laga mat för människor, inte för kameror.

Kockar, laga mat för era gäster och framför allt för era stamgäster!

Låt tävlingarna och rankinglistorna komma i andra hand. Lägg mer kraft på smaken, hantverket och den där upplevelsen som gör att någon vill komma tillbaka. OBS brukar skriva själv om restauranger – men jag och några vänner är oberoende och har ett tydlig förhållningssätt samt att vi betalar med vara egna privata pengar.https://www.creative-cuisine.se/creative-cuisine/heinzlist/

För i slutändan är det inte bilden av maten vi minns. Det är smaken.