Har Tyskland kommit längre när det gäller beroende och påverkan av politiska partier väljare ur extremistiska och klan miljöer?

Berlin efter Die Linkes valframgång: Vem tar ansvar för antisemitism och organiserad brottslighet?

En regeringsmakt måste bygga på mer än politiska löften – den måste också försvara demokratin, judiskt liv och rättsstaten.

Berlins politiska utveckling har väckt en viktig fråga för hela Tyskland: Vad händer när ett parti som vill leda delstatens regering samtidigt hamnar under hård press på grund av anklagelser om antisemitism och kontroversiella kontakter med personer ur den organiserade brottslighetens miljö?

Efter valframgången för Die Linke i valet till Berlins delstatsparlament i september 2026 har partiet försökt bana väg för en regering tillsammans med socialdemokratiska SPD och De Gröna. Men vägen till makten har visat sig betydligt mer komplicerad än vad valresultatet först antydde.

Frågan är inte bara vilka partier som kan samla en majoritet. Frågan är också vilka värderingar, säkerhetsprinciper och demokratiska förpliktelser som ska gälla för en framtida regering i Tysklands huvudstad.

Antisemitism får inte bli en intern partifråga

Den politiska debatten har framför allt handlat om antisemitism och hur Die Linke hanterar antisemitiska tendenser i delar av sin organisation och sin omgivning.

Enligt tyska medier har kritiken bland annat gällt en valfest i stadsdelen Neukölln, där personer med koppling till den så kallade Remmo-familjen och en kontroversiell Israelkritisk aktivist uppmärksammades. Även den vänsterpartistiske förbundsdagsledamoten Ferat Koçaks kontakter med en person ur Remmo-familjen har blivit föremål för politisk granskning. Kollektiv röstande under påverkan av klan miljöer har även upptäckts….

Detta är allvarliga frågor. Samtidigt måste man skilja mellan dokumenterade kontakter, politiskt olämpligt agerande och bevis för faktisk brottslighet eller medverkan till brott. Det senare kan inte fastställas enbart genom att hänvisa till sociala kontakter. Vi ser samma trender i vissa områden i Sverige.

Det centrala problemet är emellertid större än enskilda personers agerande. Kan ett parti som vill leda en delstatsregering trovärdigt garantera att antisemitism bekämpas konsekvent – även när problemet uppträder i de egna leden eller bland politiska sympatisörer?

Den tyska judiska centralorganisationens ordförande Josef Schuster har riktat skarp kritik mot Die Linkes hantering av frågan. Även den nationella SPD-ledningen har krävt tydliga ställningstaganden mot antisemitism och mot att kriminella klanmiljöer får utrymme inom partiet.

Detta är inte en obetydlig intern konflikt. Berlin har ett särskilt ansvar att skydda judiska invånare och judiska institutioner. Ingen medborgare ska behöva undra om politiska företrädare tar hot, hat och antisemitism på tillräckligt stort allvar.

Organiserad brottslighet kräver en stark rättsstat

En annan kontrovers gäller de så kallade klanmiljöerna, ett begrepp som i den tyska debatten används om vissa familje- och nätverksstrukturer med kopplingar till organiserad brottslighet.

Det är viktigt att vara precis: en familjetillhörighet, etnisk bakgrund eller bekantskap med en person är inte i sig ett bevis på brottslighet. Det är enskilda handlingar, konkreta misstankar och rättsligt hållbara bevis som ska ligga till grund för myndigheternas agerande.

Men samma princip innebär också att politiker inte får blunda för misstänkta kriminella nätverk av rädsla för att anklagas för att stigmatisera en grupp.

Staten måste kunna utreda organiserad brottslighet, bekämpa penningtvätt, skydda vittnen och säkerställa att polis och rättsväsende kan arbeta utan politisk inblandning. Ingen politiker bör kunna använda sitt ämbete för att ge personer med kriminella kopplingar fördelar eller tillgång till känslig information.

Det finns i dagsläget inte grund för att slå fast att Die Linke som parti stöder organiserad brottslighet. Däremot är de uppmärksammade personkontakterna och frågorna kring partiets säkerhetspolitiska hållning legitima föremål för granskning.

Det är just därför som frågan måste tas på allvar – utan överdrifter, men också utan politisk naivitet.

Ska säkerhetsmyndigheterna särskilt granska en framtida regering?

Debatten handlar även om säkerhetsmyndigheternas oberoende. I Tyskland står delstaternas myndigheter för en betydande del av arbetet med att skydda den konstitutionella ordningen. Om en framtida regering får ansvar för säkerhetsorgan som hanterar känslig information måste det finnas tydliga garantier för att informationen används lagenligt och inte missbrukas.

Detta innebär inte att en vald regering automatiskt ska betraktas som ett säkerhetshot. Demokratin kräver att valresultat respekteras och att myndigheterna inte används som verktyg mot politiska motståndare.

Men demokratin kräver också fungerande kontrollmekanismer.

Det är därför rimligt att diskutera om rutinerna för informationssäkerhet, sekretess, myndighetstillsyn och skydd mot intressekonflikter är tillräckliga. Sådana regler ska gälla oavsett vilket parti som innehar regeringsmakten.

Om det finns konkreta tecken på att känsliga uppgifter riskerar att läcka till kriminella nätverk ska ansvariga myndigheter agera inom lagens ramar. Det måste ske på grundval av verifierbara risker, inte politisk färg.

SPD och De Gröna har också ett ansvar

SPD och De Gröna står inför ett politiskt vägval. De kan välja att bilda regering med Die Linke, men de måste då kunna förklara hur samarbetet ska förenas med deras uttalade ansvar för demokratin, kampen mot antisemitism och bekämpningen av organiserad brottslighet.

I oktober avbröts sonderingssamtalen tillfälligt på grund av oenighet om formuleringarna kring antisemitism. Samtalen återupptogs efter att partierna enats om att en överenskommelse mot antisemitism ska ingå i ett eventuellt koalitionsavtal.

Det är ett viktigt steg, men ett avtal är bara början. Avgörande blir hur löftena omsätts i praktiken.

Kommer antisemitiska uttalanden att mötas av tydliga konsekvenser även när de kommer från politiska allierade? Kommer misstankar om kriminella kontakter att utredas utan hänsyn till partitillhörighet? Kommer polis och säkerhetsmyndigheter att ha de resurser och den självständighet som krävs?

Det är frågor som väljarna har rätt att få svar på innan en ny regering tillträder.

Slutsats: Samma regler för alla

Berlins politiska situation visar varför demokratiska principer måste vara mer än formuleringar i ett partiprogram.

Kampen mot antisemitism får inte göras beroende av politiska allianser. Bekämpningen av organiserad brottslighet får inte försvagas av ideologiska sympatier eller personliga kontakter. Och säkerhetsmyndigheternas arbete måste skyddas från både politiskt missbruk och otillbörlig påverkan.

Samtidigt måste anklagelser granskas rättssäkert. Det är varken demokratiskt eller ansvarsfullt att döma ett helt parti för enskilda personers agerande utan belägg för ett bredare ansvar.

Den verkliga prövningen för Die Linke, SPD och De Gröna blir därför inte hur många förklaringar de kan skriva under, utan om de är beredda att omsätta sina principer i handling.

En regering kan inte nöja sig med att säga att den står upp för demokratin. Den måste visa det genom att skydda judiskt liv, försvara rättsstaten och tillämpa samma regler på sina egna företrädare som på alla andra.


Källor och vidare läsning

Tagesschau, 26 september 2026: Kann die Linke in der Hauptstadt regieren? Om Die Linkes valframgång, antisemitismdebatten och de möjliga koalitionspartnernas invändningar.
https://www.tagesschau.de/inland/innenpolitik/linke-berlin-104.html

Tagesschau, 23 september 2026: Warnungen vor Koalition mit der Linken in Berlin. Om kritiken från den judiska centralorganisationen och debatten om kontakterna med klanmiljön.
https://www.tagesschau.de/inland/linke-berlin-antisemitismus-100.html

ZDFheute, 23 september 2026: Antisemitismus bei Berliner Linken? SPD-Spitze wird deutlich. Om den nationella SPD-ledningens krav på tydliga ställningstaganden.
https://www.zdfheute.de/politik/deutschland/spd-linke-antisemitismus-organisierte-kriminalitaet-berlin-regierungsbildung-100.html

Tagesschau, 15 oktober 2026: Auf dem Weg zu Rot-Grün-Rot: Sondierungsgespräche in Berlin werden fortgesetzt. Om återupptagna förhandlingar och överenskommelsen om antisemitism.
https://www.tagesschau.de/inland/regional/berlin/fortsetzung-sondierungen-berlin-100.html

Berlins delstatsmyndighet för inrikesfrågor: Verfassungsschutzbericht 2025. Officiell rapport om extremism och säkerhetsläget i Berlin.
https://www.berlin.de/sen/inneres/verfassungsschutz/publikationen/verfassungsschutzberichte/

När nätverket blir en klubb för inbördes beundran – vem skapar då egentligen utvecklingen?

En iakttagelse från verkligen

Samma människor. Samma seminarier. Samma scener. Samma leenden på LinkedIn.

Man träffas, bekräftar varandras klokskap, utbyter visitkort och konstaterar att samtalen varit fantastiska. Några månader senare ses man igen – för ännu ett inspirerande möte med ungefär samma deltagare och ungefär samma budskap. Man bekräftar varandra – kanske man även släppt en rapport med krav vad andra ska göra (ofta staten).

Och efteråt? Ännu ett LinkedIn-inlägg om samverkan, innovation och framtidens möjligheter.

Men här kommer den lite obekväma frågan:

Om vi alltid träffar samma människor, lyssnar på samma perspektiv och bekräftar varandras idéer – hur mycket nytt kan vi egentligen upptäcka?

Nätverkande kan skapa enorma värden. Men ett nätverk som aldrig släpper in nya röster som ifrågasätter och för om i diskussioner , blir obekväma – riskerar att bli en klubb för inbördes beundran. Där kontakterna blir viktigare än resultaten och där synligheten ibland väger tyngre än själva förändringen.

Verklig utveckling kräver också människor som inte håller med. De som ställer obekväma frågor. De som kommer från andra miljöer och andra verkligheter. De som inte redan känner alla i rummet och behöver inte vara försiktiga vad man säger.

Kanske borde vi därför mäta värdet av ett seminarium med några andra frågor:

  • Vilka nya perspektiv fick vi in?
  • Vilka gamla sanningar vågade vi ifrågasätta?
  • Vad förändrades konkret efter mötet?
  • Och framför allt: Vem hade nytta av resultatet – utanför själva nätverket?

För det är lätt att bygga ett nätverk där alla känner alla. Det svåra är att bygga något som faktiskt gör skillnad för dem som inte sitter runt bordet.

En liten tanke till nästa seminarium: Färre applåder åt varandra – fler resultat för andra.

#Nätverkande #Ledarskap #Verksamhetsutveckling #Innovation #Samverkan #FrånOrdTillHandling #LinkedIn

Yrkesprogrammen ska leda till jobb – men utbildar vi för framtidens yrken?

Vi talar ofta om yrkesprogrammen som lösningen på arbetslivets kompetensbrist. Men om arbetsmarknaden förändras, varför förändras inte diskussionen om gymnasieskolans yrkesutbildningar i samma takt?

Det har blivit ett återkommande argument i utbildningsdebatten: välj ett yrkesprogram på gymnasiet, så ökar möjligheterna att få jobb direkt efter studenten. Det är ett viktigt argument. Men det räcker inte.

Den avgörande frågan är inte bara om yrkesprogrammen leder till jobb. Vi måste också fråga oss om gymnasieskolan utbildar för den bredd av yrken och kompetenser som dagens och morgondagens arbetsmarknad behöver.

En arbetsmarknad i förändring – en utbildningsstruktur med fasta ramar

Enligt Skolverket finns det tolv nationella yrkesprogram i gymnasieskolan. De täcker många viktiga branscher, från bygg, el och industri till vård, transport, restaurang och service. Men dagens arbetsliv är mer mångfacetterat än de traditionella gränserna mellan yrkesområden antyder. Digitalisering, automatisering, klimatomställning och ny teknik förändrar både befintliga yrken och skapar nya kompetensbehov.

Arbetsförmedlingen har i sina analyser av automatiseringen på den svenska arbetsmarknaden pekat på att yrkesroller förändras, att nya arbetstillfällen tillkommer och att utbildningsväsendet behöver anpassas snabbare till arbetsmarknadens behov.Det innebär inte att traditionella yrken har blivit mindre viktiga. Det innebär att själva innehållet i många yrken förändras – och att nya kombinationer av praktiska, tekniska och digitala färdigheter blir allt viktigare.

Var syns den utvecklingen i gymnasieskolans utbildningsutbud? Hur snabbt kan nya kompetensområden få en tydlig plats i utbildningarna? Och vem ansvarar för att identifiera de yrkesroller som växer fram mellan de etablerade branscherna?

Nya yrken behöver inte alltid nya program – men de behöver en väg in

Det vore fel att kräva ett helt nytt gymnasieprogram för varje nytt yrke. Många nya yrkesroller bygger vidare på befintliga utbildningar och kräver snarare nya specialiseringar, kombinationer av ämnen eller fördjupade kunskaper. Men det är just här diskussionen behöver bli mer konkret.

Hur ska unga exempelvis kunna utbilda sig mot nya roller inom smarta fastigheter, industriell automation, energilagring, digital produktion eller teknisk säkerhet? Vilka utbildningsvägar finns, hur tydliga är de för eleverna och hur snabbt uppdateras de när arbetslivet förändras? Det flesta nya yrken och arbetsuppgifter bör ju hamnar även på gymnasial nivå – det betyder att man inte bör förlänger utbildningstiden med yrkeshögskolan eller universitet.

Det finns redan möjligheter till flexibilitet. Skolverket beskriver hur yrkesutgångar kan skapas genom kombinationer av ämnen och hur skolor kan anpassa utbildningen efter lokala och regionala arbetsmarknadsbehov. Det är en viktig grund, men den väcker också frågan om hur väl dessa möjligheter används och hur synliga de är för elever, studie- och yrkesvägledare och arbetsgivare.

Att en utbildning formellt kan anpassas är inte samma sak som att det finns en tydlig, kvalitetssäkrad och tillgänglig utbildningsväg till ett nytt yrke.

Vi behöver diskutera utbildningarnas innehåll – inte bara elevernas val

I utbildningsdebatten läggs ofta stor vikt vid att fler unga ska välja yrkesprogram. Men om diskussionen stannar där riskerar vi att förbise en minst lika viktig fråga: vad ska eleverna faktiskt utbildas till?

Det räcker inte att hänvisa till arbetsmarknadens behov i allmänna ordalag. Vi behöver bättre kunskap om vilka yrkesroller som växer fram, vilka kompetenser de kräver och hur gymnasieskolans program och inriktningar motsvarar dessa behov. Där krävs att företagen själva engagerar sig – inte byråkraterna på branschorganisationerna som lever i sin retorik i nutiden och inte i framtiden.

Det kräver ett närmare och mer kontinuerligt samarbete mellan skolor, arbetsgivare, branscher, myndigheter och utbildningsanordnare. Det kräver också att nya kompetensbehov identifieras systematiskt och omsätts i begripliga utbildningsvägar.

Samtidigt måste utbildningen ge unga en stabil yrkesgrund och förmåga att lära nytt. Ingen kan med säkerhet förutse alla framtidens yrken. Därför behöver elever både gedigna yrkeskunskaper och kompetenser som gör det möjligt att utvecklas när tekniken och arbetsuppgifterna förändras.

Från tradition till förnyelse

Vi behöver inte välja mellan traditionella yrkesutbildningar och nya kompetensområden. Vi behöver utbildningar som förenar yrkeskunnande med förnyelse och som utbildar till framtiden i till nutiden. Det kan handla om att utveckla nya inriktningar där behovet är tydligt, skapa fler flexibla specialiseringar, göra utbildningsvägar till nya yrkesroller mer synliga och regelbundet utvärdera om utbildningarnas innehåll motsvarar arbetslivets utveckling.

Det handlar också om att göra yrkesutbildningarna attraktiva för unga genom att visa fler möjliga framtider – inte bara de yrkesroller som redan är välkända. Om vi menar allvar med att yrkesprogrammen ska möta arbetsmarknadens behov måste vi våga ställa frågan om utbildningssystemet utvecklas i samma takt som arbetslivet.

Yrkesprogrammens uppgift kan inte enbart vara att försörja dagens arbetsmarknad med arbetskraft. De måste också ge unga möjligheter att ta plats i nya branscher, nya yrkesroller och ett arbetsliv som ännu inte har tagit sin slutliga form.

Det är dags att bredda diskussionen. Inte bara fråga hur vi får fler elever att välja yrkesprogram, utan också vilka yrken vi förbereder dem för – och hur snabbt vi kan ställa om när behoven förändras.

För en utbildning som leder till jobb måste inte bara svara mot arbetsmarknaden som den ser ut i dag. Den måste också rusta eleverna för den arbetsmarknad som växer fram i morgon.