Enligt den svenska grundlagen ska all offentlig makt utgå från folket. Regering och riksdag har i uppdrag att styra landet för medborgarnas bästa och skapa förutsättningar för ett tryggt, fritt och välfungerande samhälle.

I regeringsformen står det:

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna.”

Det är en tydlig princip. Men frågan är om den alltid återspeglas i den praktiska politiken.

Politik för landet – eller för den egna väljargruppen?

När jag följer dagens politiska debatt får jag ofta intrycket att många partier främst fokuserar på att tillfredsställa sina egna väljare och sympatisörer, snarare än att presentera lösningar som gynnar Sverige som helhet. Valstrategier verkar ibland väga tyngre än långsiktig samhällsutveckling.

Debatten handlar dessutom allt oftare om personangrepp, pajkastning och mediala utspel. Syftet verkar många gånger vara att skapa rubriker och uppmärksamhet snarare än att föra en saklig diskussion om hur landet ska utvecklas.

Sociala medier har förändrat den politiska debatten

Sociala medier har på kort tid blivit den viktigaste arenan för opinionsbildning. Samtidigt konkurrerar traditionella medier om uppmärksamheten och anpassar ibland både tonläge och innehåll för att passa det snabba nyhetsflödet.

Konsekvensen blir lätt att känslor premieras framför fakta. Det offentliga samtalet skulle i stället behöva mer faktagranskning, mer oberoende journalistik och fler analyser som hjälper väljarna att fatta välgrundade beslut.

När särintressen blir starkare än helhetsperspektivet

Jag upplever också att många organisationer driver sina egna intressen med stor kraft. Det gäller inte bara politiska partier utan även näringslivsorganisationer, fackförbund, intresseorganisationer och ibland även medier.

Det är inte fel att företräda sina medlemmars intressen – det är deras uppdrag. Problemet uppstår när olika särintressen får större inflytande än det långsiktiga perspektivet på vad som är bäst för landet och dess medborgare.

För mig är detta kärnan i begreppet särintressen.

Hur ska väljaren kunna avgöra vad som är sant?

Som väljare blir det allt svårare att skilja fakta från opinionsbildning, propaganda och rena påståenden. Informationsflödet är enormt och många budskap presenteras som sanningar trots att de bygger Det ställer stora krav på både medier och politiker att vara tydliga med vad som är fakta, vad som är analyser och vad som är politiska åsikter.

Vad har faktiskt förändrats?

När jag bedömer en regering försöker jag utgå från resultaten snarare än löftena.

På nationell nivå anser jag att vissa områden har utvecklats positivt sedan valet 2022. Exempelvis har ekonomin förbättrats för många som arbetar och den grova gängbrottsligheten, särskilt antalet dödliga skjutningar, har minskat. Regeringen har dessutom gett polis och åklagare fler rättsliga verktyg för att bekämpa den organiserade brottsligheten.

Samtidigt finns det andra områden där debatten enligt min mening präglas mer av slagord än av genomarbetade lösningar.

Ett exempel är frågan om vinster i välfärden. Att säga att vinster ska bort är en politisk ståndpunkt, men det är minst lika viktigt att redovisa hur förändringen ska genomföras och vilka konsekvenser den kan få för patienter, elever och skattebetalare.

I Stockholmsregionen har flera privata specialistkliniker försvunnit eller fått förändrade uppdrag. Enligt min uppfattning har det i vissa fall bidragit till längre väntetider, vilket gjort att fler väljer privata sjukvårdsförsäkringar för att få snabbare vård. Om det finns ett direkt orsakssamband är något som naturligtvis kan diskuteras, men utvecklingen väcker frågor om hur vården organiseras på bästa sätt.

Ett annat exempel är höjningen av garantipensionen inför valet 2022. Kritiker menade då att reformen riskerade att minska skillnaden mellan den som arbetat ett helt yrkesliv och den som haft liten eller ingen arbetsinkomst. Förespråkarna betonade i stället vikten av att förbättra ekonomin för pensionärer med de lägsta inkomsterna. Även här handlar diskussionen om hur olika mål ska vägas mot varandra.

Var finns visionen för Sverige?

Det som jag kanske saknar mest i svensk politik är den långsiktiga visionen.

Hur ska Sverige se ut år 2050?

Hur ska vi bygga ett samhälle med hög konkurrenskraft, god utbildning, en fungerande sjukvård, trygghet, hållbara pensioner och en ekonomi som klarar framtidens utmaningar?

Den frågan hör jag alltför sällan diskuteras. I stället fastnar debatten ofta i nästa opinionsmätning, nästa utspel eller nästa konflikt.

Jag tror att Sverige behöver mer långsiktighet, mindre symbolpolitik och ett större fokus på lösningar som håller över flera mandatperioder. Politikens främsta uppgift borde inte vara att vinna nästa val – utan att göra Sverige starkare för nästa generation. Gör man detta kan man även ställer krav på sina medborgare mot det gemensamma målet. Alla ska tar ansvar för hela landet – fråga inte längre vad staten ska göra för Dig (Medborgare och organisationer) utan fråga vad du kan göra för samhället.