Nu utmanar jag ödet – OBS gäller endast kocktävlingar under skoltid
Yrkesutbildning ska inte producera vinnare. Den ska utbilda yrkeskunniga människor. Tävlingar kan vara motiverande för enskilda elever, men de får aldrig styra hur tid, resurser och bedömning fördelas i utbildningssammanhang. Tävlar det är något man kan göra efter utbildningen på egen tid.
Tack alla skolor och utbildningar som star emot och satsar sina resurser (vara skattepengar) på att varje enskild elev ska lyckas och har möjlighet till anställning och ett bra liv.
Det är dags att sluta mäta kvalitet i medaljer och istället fråga:
Med vilket yrkeskunnande lämnar eleverna skolan med – och för vilket arbetsliv är de egentligen förberedda?
En aspekt som sällan diskuteras öppet, men som i praktiken påverkar yrkesutbildningen allt mer, är lärares och skolors behov av att visa upp sig i sociala medier. Plattformar som Instagram, Facebook, LinkedIn och olika branschforum har blivit arenor där skolor och enskilda lärare förväntas visa handlingskraft, framgång och förträfflighet, samt lockar ungdomars intresse. I detta sammanhang blir tävlingar särskilt attraktiva.
Tittar man på skolor som deltar aktiv i tävlingar är det oftast samma år efter år. De är visuella, lätta att kommunicera och enkla att paketera som framgångsberättelser. En medalj, en finalplats eller ett pris ger ett tydligt narrativ: ”Här händer det något extra, vi är duktiga” Problemet är att det som syns bäst i sociala medier inte nödvändigtvis är det som är mest värdefullt pedagogiskt och det som är kvalitet. När man ser på etablerings graden efter utbildningen – blir bilden helt annorlunda.
När synlighet och bekräftelse blir en drivkraft riskerar undervisningen att anpassas efter det som:
- ser bra ut på bild
- går att sammanfatta i ett inlägg
- signalerar spets snarare än bredd
Det långsamma, vardagliga och ofta ospektakulära yrkeslärandet – där elever tränar grundläggande moment, gör misstag, reflekterar och utvecklar sitt omdöme – låter sig sällan visas upp. Det ger inga snabba likes, inga applåder och inga rubriker.
Förträfflighet som riskerar att bli självändamål
I värsta fall uppstår en kultur där lärarens professionella identitet knyts till synlig framgång, snarare än till elevernas långsiktiga utveckling. Tävlande elever blir då inte bara elever, utan också bärare av skolans och lärarens varumärke. Det skapar ett subtilt men problematiskt tryck att satsa tid och resurser där avkastningen i form av synlighet är störst. I Princip skattepengar som kanske skulle behövas för särskild undervisning för svaga elever…………..
Detta väcker flera obekväma men nödvändiga frågor:
- Vems behov tillgodoses när tävlingar lyfts fram – elevens, skolans eller lärarens?
- Riskerar vissa elever att prioriteras bort därför att deras yrkesutövning inte är “instagramvänlig”?
- Vad händer med yrkesutbildningens likvärdighet när uppmärksamhet och resurser följer medial logik snarare än pedagogisk?
Yrkesutbildningens kvalitet kan inte reduceras till det som går att visa upp offentligt. Det mesta av det som formar en yrkesskicklig människa sker i det tysta: i handledningssamtal, i misslyckade försök, i omprövningar och i vardaglig yrkesträning.
Ett återkommande mönster i exempelvis kocktävlingar är att det ofta är samma skolor och samma lärare som år efter år når finaler och prisplatser. Det väcker frågor som sällan ställs öppet. Handlar det verkligen om att dessa skolor, lag med sina Coacher konsekvent utbildar bättre kockar – eller om att man helt enkelt har lärt sig tävlingssystemet? Något som jag själv kan bekräfta är vägen till framgång i tävlingar – coachade själv 1999 – 2002 framgångsrika skollag.
Det utvecklas en tävlingskompetens som inte nödvändigtvis är liktydig med yrkesskicklighet i arbetslivet. Man lär sig hur uppgifter ska tolkas, hur juryn resonerar, hur presentationen ska optimeras och vilka moment som ger poäng. Det är en kunskap som gynnar dem som har tid, resurser och erfarenhet av tävlingssammanhang – inte nödvändigtvis dem som bäst förbereder elever för ett långt och hållbart yrkesliv.
När samma aktörer ständigt återkommer riskerar tävlingarna att bli självreproducerande system, där synlighet och framgång bekräftar sig själva. Det förstärker bilden av förträfflighet, men säger i praktiken väldigt lite om hur väl yrkesutbildningen fungerar för majoriteten av elever – de som inte tränas för final, utan för vardagen i yrket.
När även branschen satsar stora pengar på ungdomstävlingar – men resultaten uteblir
En ytterligare dimension i denna problematik är branschorganisationernas omfattande finansiella satsningar på yrkestävlingar. Under de senaste decennierna har betydande resurser lagts på tävlingsarrangemang, mästerskap, finaler, resor, scenproduktioner och marknadsföring – ofta med uttalat syfte att göra yrken mer attraktiva för unga.
HUVUDSYFTE – LOCKAR FLERA TILL ATT BLIR KOCKAR eller SERVITÖRER om tävlingar verkligen vore lösningen – borde inte resultaten ha varit synliga vid det här laget? @GymnasieSM, @YrkesSM, @YrkesEM, @YrkesWM, @Nordiska Mästarskap, @Arets Kockelev, sedan kommer ett fler tal regionala tävlingar. Samt tävlingar inom olika internationella samarbetsforum mellan skolor.
Exempel när det gäller kockar – där antal tävlingar för ungdomar och vuxna har ökat men antalet sökande till utbildningarna har stadig sjunkit. HÄR ÄR SIFFRORNA FRÅN SKOLVERKET
Efter cirka tjugo år av återkommande tävlingssatsningar från branschen för skolor och deras elever kan man med fog fråga sig om detta är:
- ett uttryck för förnekelse av djupare strukturella problem när allt mindre ungdomar väljer yrken inom restaurang – kock och servitör
- eller om tävlingar i praktiken blivit ett självändamål – något som framför allt genererar aktivitet, synlighet och ”roliga event”, snarare än verklig förändring. Där från branschorganisationens sida stora belopp av medlemmarnas avgifter för något som inte ger Resultat och Effekt.
När event ersätter verklighetsanalys
Det år tydlig att tävlingar fungerar som en bekväm symbolhandling för att man gör något för att synliggöra utbildningar. De signalerar handlingskraft utan att kräva att man tar itu med mer obekväma frågor eller att branschens medlemmar kräver Resultat för sina satsade pengar.
När resurser styrs mot tävling – vem blir bortvald?
Tävlingar är inte gratis för skolorna. De kräver tid, handledning, lokaler, material och ofta ett mycket stort personligt engagemang från lärare. I praktiken innebär det att ett fåtal tävlande elever får oproportionerligt mycket lärartid, ofta utanför ordinarie undervisning. Samtidigt finns en stor grupp elever som inte vill tävla – utan vill bli skickliga yrkesutövare, få ett arbete och fungera hållbart i yrket över tid.
Här uppstår en obekväm men nödvändig fråga:
ska lärarens tid läggas på elever som vill tävla – eller på elever som vill utöva yrket? För mig är svaret klart och tydlig. Alla Resurser ska lägga på alla elever som vill lära sig yrket ofta är de som senare kommer att utgöra majoriteten i yrkeskåren.
Yrkesutbildning kan inte bära branschens attraktions problem på sina axlar genom tävlingar. Om yrken ska bli attraktiva krävs långsiktigt arbete med villkor, innehåll, utveckling och hållbarhet – inte fler event.
TACK till alla yrkeslärare som gör sitt bästa varje dag med begränsade resurser och tid, som skapar mervärde via era berättelser och väcker intresse för ett yrke med framtid. DET ni som är nyckeln i den dagliga undervisningen med fokus på hantverket och gästfokus – inte tävlingsfokus.
Källa: Skolverket.
