Hotell- och restaurangbranschen utgör ryggraden i den svenska besöksnäringen. Den sysselsätter många, växer relativ snabbt – och läcker kompetens och arbetskraft i en takt som få andra branscher. Det här är inget nytt. Det är inte heller kontroversiellt. Ändå beter sig branschen som om problemen vore tillfälliga, externa eller någon annans ansvar. Man söker skulden och lösningen alltid hos andra ………..
Rapporterna staplas på varandra. Analyserna är gedigna. Budskapen är samstämmiga. Frågan är därför inte vad vi vet – utan vad vi gör med den kunskapen. Särskild det opartiska gedigna analyser från Tillväxtverket är tydliga (länkar finns nedan.) Tänk att staten har betalt dessa undersökningar för att hjälpa till – men nej det lyfts inte i debatten i branschen- är man rädd för sanningen ?
Rapporterna är tydliga – problemen är egenproducerade
Sweco har på uppdrag av Tillväxtverket analyserat besöksnäringens kompetensförsörjning i flera delrapporter. Slutsatsen är ovanligt rak:
Att utbilda fler är inte lösningen för majoriteten av yrken i besöksnäringen. Konkurrensen från andra branscher är för stark, arbetsvillkoren för svaga och karriärperspektiven för otydliga. Tänk bara antal gymnasieelever kommer att minska med 30 % fram till 2035.
Problemen handlar inte om brist på människor – utan om brist på attraktiva arbeten.
Hög personalomsättning förklaras av:
- stressig och fysiskt krävande arbetsmiljö
- arbetstider som är svåra att förena med familjeliv
- otrygga anställningar
- svag löneutveckling som inte speglar kompetens eller erfarenhet
- ålder ism vill har unga inte äldre
Detta är inte ett systemfel från statens sida – Det är resultatet av hur branschen organiserar ofta sitt arbete och sin produktion.
Branschens favoritlösning: fler utbildningar och mer stöd från staten
Trots detta fortsätter branschorganisation och deras intressen att driva samma linje:
- fler utbildningsplatser
- snabbare spår
- mer samverkan med skola och myndigheter
- fler integrationsinsatser
- skattesänkningar för unga
- sänkt moms etc.
- och så alla dessa tävlingar som har inte gett något effekt på attraktiviteten det sista 20 åren.
Men Sweco och Tillväxtverket är tydliga även här:
Matchningen mellan utbildningsvolymer och behov kan inte förbättras generellt för alla yrken i besöksnäringen. Det är inte realistiskt.
Ändå låter det ofta som om lösningen finns utanför företagen själva. Som om det är utbildningssystemet, Arbetsförmedlingen, skatter eller politiken som inte levererar.
Rekryteringspotentialen finns – men till vilket pris?
Ja, en stor del av rekryteringspotentialen finns bland personer som står utanför arbetsmarknaden. Men rapporterna visar också att dagens insatser för att kombinera kompetensförsörjning och integration fungerar dåligt där särskild företagen inte tar ett eget ansvar – OBS undantag finns och flera har begripit detta.
Här krävs självkritik. Inte minst eftersom det i praktiken ofta är samma grupper som:
- är unga
- är kvinnor
- har utländsk bakgrund
- har lägre inkomster
- har lägre utbildning
- kombinerar flera jobb eller studier
Det är alltså dessa personer som stannar kvar. Inte för att villkoren är bra – utan för att alternativen för dessa på arbetsmarknaden är få.
Den obekväma frågan: vem jobbar kvar – och varför?
Tillväxtverket konstaterar att det inte finns en enskild faktor som får människor att stanna i branschen. Det säger något viktigt:
Problemet är strukturellt, inte individuellt.
Om branschen fortsätter att bygga sin kompetensförsörjning på grupper med svag förhandlingsposition, att skönmåla olika yrken och yrkesområden, samtidigt som arbetsvillkoren förblir desamma, då är frågan inte hur man ska rekrytera fler – utan hur länge modellen är hållbar. Lösningen är inte import av arbetskraft från tredje land………………hjälpa företagen att växla om i sina affärsmodeller både ur ekonomisk och arbetsmiljöperspektiv.
Så vem ska man lita på i alla analyser
Självklart på Rapporterna som är opartiska och inte ett beställningsjobb av aktörer exempel en branschorganisation där man kan plocka ut det obekväma. Analyserna från Tillväxtverket är tydlig och ärlig. Rekommendationerna är realistiska.
Ändå är det som om delar av branschen väljer att inte lyssna eller har inte fatt kännedom om dessa analyser – eller bara lyssnar på de delar som inte kräver verklig förändring.
Den verkliga frågan är därför:
- Har branschen och sina organisationer insikt om sitt eget ansvar?
- Är man beredd att förändra arbetets innehåll, villkor och organisering – på riktigt? Både på företagen och dess branschorganisationer.
- Eller fortsätter man att efterfråga lösningar som inte utmanar den egna affärsmodellen?
- Det kräver ju mindre eget ansvar och kompetens att skylla på någon annan.
För utan självkritik spelar det ingen roll hur många rapporter som skrivs.
Och utan handling är kompetensbristen inte ett mysterium – den är ett resultat. Det räcker inte att visa upp behov i fina Power Point presentationer eller branschen egna partiska undersökningar för att skapa något som jag beskriver som Dumhetsparadoxen – Enkelt uttryck upprepar man samma budskap till det egna trogna länge så blir det slutligen sanning och fakta..……….genom att ingen ifrågasätta vart sätt att arbeta kan vi fortsätta i samma spor.-
Att tror att man kan arbetar med frågan som man har gjort, utan resultat det sista tio åren, är bara ett luftslott som skapar några populistiska inlägg på sociala media för det närmaste eller för en själv – att man har gjort något. Att mäta resultat av sitt arbete – effekt vill man inte veta om.
Det är TIME FOR CHANGE,
källor:
Tillväxtverkets opartiska rapporter
Varför byter anställda inom Hotell och Restaurangbranschen
Statistik runt besöksnäringen och sysselsättningen
Det som stannar och lämnar besöksnäringen
Problemkartläggning- Utmaningar och möjligheter för kompetensförsörjning inom besöksnäringen
