Skolan och utbildningen har under det senaste tiotals åren reduceras till en leverantör av arbetskraft och problemlösare för alla andra samhällsproblem. Som vi ser i flera länder som har gatt samma väg riskerar demokratin att försvagas när bildnings fokus försvinner. – framtidens samhälle behöver självständiga, kritiskt tänkande medborgare.
Socialdemokraterna, Liberalerna och Svenskt Näringsliv har förlorat all trovärdighet i utbildningsfrågor
Den svenska skolans kris är inte resultatet av tillfälliga misslyckanden. Den är konsekvensen av ett långsiktigt systemskifte där politik och näringsliv gemensamt omdefinierat skolans uppdrag. Två #partier och en #maktaktör bär huvudansvaret: Socialdemokraterna, Liberalerna – och Svenskt Näringsliv.
De har drivit olika linjer, men mot samma mål:
att göra skolan nyttig, billig och anpassad till arbetsmarknadens behov och produktion – snarare än fokus på bildande, jämlik och frigörande och att individen kan göra kloka och självständiga beslut.
Ordning och reda räddar inte demokratin – bildning gör det.
Barn som börjar skolan i Sverige i dag kommer sannolikt att arbeta långt in på 2090-talet. Ändå behandlar vi dem som om framtiden redan vore bestämd (vad det ska kunna) – som om deras viktigaste uppgift är att anpassa sig till dagens arbetsmarknad inte har förmåga att kunna försörja sig livet ut. Vi fyller deras huvuden med detaljerad ämneskunskap som snabbt glöms bort och som i praktiken alltid kan hämtas vid behov, ofta via AI. Något som vi gör redan övervägande idag – vem googlar fortfarande ?
Samtidigt försummar vi det som faktiskt avgör om de klarar framtiden: nyfikenhet, kreativitet, självständigt tänkande, omvärldsorientering och förmågan att samarbeta. Förmågor som krävs för att förstå och agera i en allt mer komplex värld där särskilt vara demokratiska värderingar står på spel. Vi ser nergången i exempel USA, men även här i Sverige där bildnings bristen hos många påverkar demokratiska värderingar. Sårbarheten för påverkan av halvsanningar och felinformation är redan stort. och kommer bara att växa om barn och ungdomar och även vuxna inte erhålla det rätta kompetenser.
Frågan är därför inte hur vi utbildar – utan till vad. Svaret är obekvämt: vi utbildar fortfarande barn och unga till fogliga, mätbara och utbytbara ordermottagare som har förstärks via flera utmaningar vi redan har i skolan – där omvärldens problem alltid ska lösas i skolan – särskild i den svenska skolan.
Det svenska skolsystemet är djupt präglat av ett tayloristiskt arv. Skolan ska leverera ”rätt kompetens” till arbetsmarknaden, i rätt tid, i rätt mängd. Den ska producera arbetskraft utifrån vad branschorganisationer kräver just nu – och kanske tre till fyra år framåt. Detta tänkande genomsyrar allt från timplaner och ämnesplaner till betygssystem och standardiserade läromedel. One size fits all. Människan reduceras till ett objekt i ett flöde – som bagage på ett transportband. Detta påhejad av näringslivet som trots den höga arbetslösheten tydligen ej hittar personer som passar in i deras koncept. Om det skulle behöver själva tar ansvar för yrkesutbildningar skulle det säkerligen behöver ändra sitt attityd – nu skyller man bara på staten och kommunerna.
I denna utveckling bär flera aktörer ansvar.
Liberalerna, som gärna utropar sig till skolans försvarare, driver i praktiken en utbildningspolitik hämtad från industrisamhällets barndom. Mer kontroll, mer disciplin, mer sortering. Ordning och reda reduceras till lydnad och mätbarhet. Det är en nostalgisk skolpolitik som blickar bakåt – inte framåt. Det Björklundska arvet sitter djupt – som gammal militär vet hen ju inte mycket bättre.
Socialdemokraterna har i sin tur abdikerat. I stället för att formulera en progressiv bildningsidé som man hade under 50 och 60 talet, har man accepterat arbetsmarknadens och där näringslivets snäva problemformulering: ”kompetensbrist”. Skolan görs till ett verktyg för att lösa näringslivets kortsiktiga rekryteringsproblem, inte till en institution för demokrati, bildning och livslång utveckling. Även här är skolan och utbildning nyckeln till alla samhällsproblem.
Och näringslivet då? Det ropar högt om att ”rätt kompetens saknas”, men investerar nästan uteslutande i retorik om behovet här och nu. Livslångt lärande reduceras till slogans. Det finns litet intresse för kritiskt tänkande, självständiga individer och demokratiskt ansvarstagande – särskilt inom produktions fokuserade verksamheter. Där efterfrågas fortfarande lydnad, anpassning och effektivitet – samt att någon annan ska skapa och har ansvar att företagen erhåller alltid det “just in time” kompetenser som behövs.
Samtidigt låtsas vi att skolan följer med i den digitala utvecklingen. I själva verket klamrar vi oss fast vid ett föråldrat kunskapsmonopol: endast den kunskap som förmedlas inom utbildningssystemet räknas. All annan kunskap misstänkliggörs. Detta trots att information i dag finns överallt, i överflöd, och är tillgänglig för alla. Tänk om politiken och dessa som skapar skolan ram – skulle ser ett digitalt device som gårdagen penna och papper……………………………….
Framtidens bildning handlar inte om att veta mest – utan om att kunna orientera sig. Att fatta egna, genomtänkta beslut. Att ta ansvar för samhället och demokratin. Att kritiskt granska information, makt och sanning.
Det är just därför denna utveckling motarbetas just från dessa som styr den svenska skolan – politiken. Det många professionella lärare ute på utbildningar har koll och jobbar mot Bildning.
När man i dag hör påståenden från delar av näringslivet om att ”så många akademiker inte behövs” eller att ”akademisk bildning och utbildning inte leder till jobb”, bör frågan vändas:
Är det verkligen utbildningen som misslyckats – eller är det ett näringsliv och ett politiskt system som inte är moget att fokuserar på framtiden – där det behövs självständigt tänkande och bildade människor, som nyfiken, kreativ, självständig, tänkande, utmanande, förändringsbenägen, följer sin värdegrund, samhällsorienterad och utmanande och har förmågan att samarbeta.
Bildning är demokratins framtidsförsäkring.
I ett samhälle där information finns överallt, men förståelse blir allt mer sällsynt, är bildning avgörande. Bildning handlar inte om att kunna mest, utan om att kunna orientera sig: att tolka världen, väga perspektiv mot varandra och fatta egna, ansvarsfulla beslut.
En demokrati kan inte överleva på lydnad och anpassning. Den kräver självständigt tänkande människor som förstår sammanhang, ifrågasätter makt och tar ansvar för det gemensamma. Utan bildning reduceras medborgaren till konsument eller arbetskraft – och demokratin till en tom form.
I framtidens samhälle är därför bildning inte ett kulturellt särintresse, utan en grundläggande samhällsfunktion. Den är det som gör frihet möjlig, ansvar begripligt och demokrati levande.
Därav behöver vi en Utbildningsrevolution – där Samhället och Staten tar ansvar för Bildningen av barn, ungdomar och vuxna och näringslivet tar ansvar för yrkesutbildningarna efter man fylld 18 år och kan fatta kloka beslut.
