När blev restaurangbranschen en lobbyorganisation som främst kräver statliga lösningar på egna affärsproblem?

Senast i Expressen läser jag en debattartikel, undertecknad av framgångsrika krögare som säkerligen inte själva skrev artikeln, som landar i slutsatsen att ”en sänkning av momsen på köttbullar måste omfatta alla köttbullar”. Det låter mer som partipolitik än företagande.

Regeringen sänker matmomsen för att underlätta för hushållen – för människor som under flera år burit inflationskostnader, hållit tillbaka lönekrav och bidragit till att stabilisera ekonomin. Det är rimligt. Och ja, restauranger gynnas också: råvaror blir billigare. En köttbulle kostar mindre att producera.

Men låt oss vara ärliga: restaurangverksamhet är inte råvaruförädling. Det är en tjänst.

Gästen betalar inte för köttbullen i sig, utan för helheten: miljön, servicen, kvaliteten, upplevelsen. I de flesta kalkyler står råvaran ( själva köttbullar nu med tillbehör) för runt 30 procent av totalkostnaden. Resten är hyra, personal, energi, slitmaterial, dukad bord, bestick etc och risk. På detta ska det finnas utrymme för vinst som ska läggas på – annars är det ingen affär. Ovanpå detta läggs momsen som ska betalas till staten.

Därför är det djupt oroande när branschens egna undersökningar visar att restaurang ekonomi rankas långt ner ( plats 10 ) bland önskvärda kompetenser för kockar.

Kan man inte räkna på detta har man ett större problem än momssatser.

I debattartikeln nämns också att det finns omkring 25 000 restauranger i Sverige. Med drygt 12 miljoner invånare betyder det ungefär en restaurang per 500 personer. Även om siffran inte är exakt pekar den tydligt på ett faktum: vi har en överetablerad marknad. Exakta siffror finns i ett tidigare blogginlägg av mig här

Och överetablering leder alltid till samma sak:
för låg lönsamhet, pressade priser, konkurser det lär man sig till och med på gymnasiet.

Ja, restauranger går i konkurs. Men lika ofta öppnar nya i samma lokaler. Marknaden fortsätter mala på. De som överlever gör det inte tack vare politiska beslut – utan tack vare starka koncept, tydliga målgrupper och fungerande affärsmodeller.

För restaurangbranschens DNA har alltid varit något annat:
handlingskraft, flexibilitet, problemlösning, kundfokus och anpassningsförmåga och tror på sig själva och att förnya sig hela tiden.

Nu hörs istället allt oftare ett annat budskap ofta av några som inte har Branschens DNA eller tappad den.
”Det går inte – staten måste hjälpa till.” tänk om alla branscher kräver samma sak………………..

Det verkliga problemet är dock inte momsen.
Det är att för många aktörer slåss om samma gäster – och att man inte vågar ta betalt för vad tjänsten faktiskt kostar.

Det är obekvämt att säga.
Men det är marknadsekonomi.

Företag som inte bär sina kostnader överlever inte.
Och det är inte politikens uppgift att rädda affärsmodeller som inte håller, staten behöver sina resurser för medborgarnytta.

Ni som vet har hela mitt liv kretsad rund besöksnäringen där särskild Restaurang – har fatt mig Restaurant DNA från att min barnhage fanns stående i köket, medans min mor lagade mat till Restauranggästerna. Alltid ett kamp om överlevnad och hittar på nya vägar. Därav är jag kritisk till det vad jag “personligen” ser och upplever – inte för att stjälpa utan för att hjälpa byta fokus.