Rubrikerna är svarta: ”Restaurangdöden härjar”, ”Konkurserna slår rekord”.
I mars gick 122 restauranger i konkurs – och fler lär det bli. Självklart är det tragiskt för varje företagare och anställd som drabbas. Men låt oss tala klarspråk: detta är inte bara en kris, det är ett tecken på överetablering.
Överetablering – inte bara otur
Vi har i dag fler restauranger än marknaden faktiskt kan bära, samtidigt som livsmedelsbutiker och små närlivsbutiker inte alls växer i samma takt. Konkurrensen är mördande. Resultatet? Priser pressas, marginalerna försvinner och restauranger tvingas slå igen – men konstig nog öppnas samtidigt lika många igen – ofta på samma plats och lokal.
Det är dags att säga det uppenbara: det är inte staten som ska rädda varje krögare som öppnat ännu en sushibar på en gata som redan har tre. Bara de verksamheter som lyckas med tre saker kan överleva:
- Ha ett unikt koncept.
- Leverera kvalitet.
- Möt kundernas behov – inte kockens krögarens dröm och ego
- läge läge läge
Retorik istället för verklighet
Problemet stannar inte vid branschen. Vi ser samma logik i organisationer överallt. Istället för faktabaserade rapporter premieras snygga PowerPoints och slagkraftiga rubriker. Man kallar det utveckling, men i själva verket är det dumhetsparadoxen i full blom: vi håller fast vid en bild av framgång i en branschen (visst finns det förebilder) trots att verkligheten säger motsatsen. Trots detta ser man att man behöver nyanställa 130 000 personer inom tre år . ( Idag finns det 260 000 som jobbar inom denna bransch inkl. hotell)
Det som räknas är inte resultat – utan synlighet. Likes på LinkedIn, seminarier där samma budskap upprepas, och en känsla av att man som organisation ”gör något”. Men var är de faktiska lösningarna eller vågar man inte säga sanningen ?
Kravlistor som missar målet
När restaurangbranschen ropar på hjälp riktas blicken mot staten:
- ”Sänk arbetsgivaravgiften för unga under 26!”
- ”Vi behöver arbetskraft från tredje land!”
Men låt oss vara ärliga. Den första åtgärden ökar bara företagens marginaler – den skapar inga nya jobb om man inte använder sig av denna sänkningen för alla som har varit arbetslösa i mer än 6 månader. Och när man efterfrågar arbetskraft från tredje land samtidigt som Sverige har massor av arbetslösa blir frågan: varför utnyttjar man inte den potential som redan finns, när det flesta jobb enligt egen utredning inte behöver någon lång utbildning ?
Ett mer rimligt krav vore att sänka arbetsgivaravgiften för dem som faktiskt anställer långtidsarbetslösa. Då gör man skillnad både för företagen och för samhället.
Sluta blunda för verkligheten
hämtad från en tidigare blogginlägg från mig
Låt oss tänka Marknadsekonomi som alla debattörer tycker om – tillämpa denna i restaurangbranschen.
Så låt oss sluta låtsas att fler restauranger är lösningen.
Sverige behöver inte ännu en pizzeria eller burgerbar runt hörnet. Vad vi behöver är ärlighet i debatten: färre symbolpolitiska krav –
Restaurangbranschen måste inse att det inte är staten som ska rädda dåliga affärsidéer. Och samhället måste våga säga nej till ogenomtänkta krav som inte löser grundproblemet: överetablering och felprioriteringar samt att personal saknas ( något som har gjorts sedan 1960 talet).
Så frågan kvarstår: vill vi som samhället eller medborgare fortsätta pumpa in resurser i en bransch som redan har för många aktörer – eller vågar vi ta diskussionen om hur den faktiskt ska utvecklas? Färre men starkare aktörer, tydliga koncept och en betalningsvilja som möjliggör lönsamma företag. Då kan branschen också erbjuda bra löner och hållbara arbetsvillkor – så att de anställda har ett tryggt jobb genom livets olika skeden.
OBS jag älskar branschen – men vill väcka till en nyanserad debatt som inte präglas av populistiska inslag och fakta resistens – utan mera på en långsiktig perspektiv på utveckling.
#Restaurangbranschen
#Restaurangdöden
#Konkursvåg
#Arbetsmarknad
#Kompetensförsörjning
#Arbetsliv
#Lönsamhet
#Ledarskap
#HållbartFöretagande
#Samhällsdebatt
#Företagande
#Entreprenörskap
