Nationaldagen ska vara en dag där man är stolt över sitt land och fylld av glädje och tillförsikt inför framtiden. I år känns det inte så – vad har hänt i mitt härliga favoritland och mitt hem Sverige ?

Sverige och dess befolkning har varit förskonad från krig sedan 1900 talet – och arbetade upp sig från en nation där många flydde från hunger och misär – till en nation med välstånd, fred och med en vision av vi är en humanitär stormakt. Vi har varit duktiga att vara en förebild för många andra nationer och engagerat oss att alla andra länder ska det har lika bra som oss. Vi brydde oss och engagerade oss överallt i världen för att göra gott och hjälpa till. Även i skolan diskuterar vi andra länders problem – utan själva har förstående hur den svenska staten styrs.

Självbilden om den goda och humanistiska stormakten Sverige gjorde att vi glömde att navelskada oss själva, hur det egentligen ser ut i landet och vart vi är på väg. Den generation som dör nu i COVID 19 och andra 60 plus har byggd upp vart land – det vi andra som surfad på välståndsvågen (med tur ärvd egendom och resurser att utgår ifrån) och glömd bort att det har varit en hård kamp att bygga upp Sverige. När man inte behöver kämpar tar man allt för givet – och tänker enbart på sig själv – än samhället. En försvunnen solidaritet om samhället.

Det handlar om grundläggande Värderingar – att det är vi som befolkning och vad vi själva gör som utgör samhället. Det svenska samhällsbygget är i gungning – våld, rån, rasism, fattigdom, utanförskap, låg bildningsnivå, brist i styrning av staten och samhället, en viss tendens att inte följer lag och förordning, samt respekt för demokratisk framtagna beslut av staten som styr – gör att vi befinner oss i ett krisläge. COVID 19 gjorde det bara ännu mera synligt.

Det kanske är lättare att tittar utanför landet och engagerar sig för andras problem än vara egna, det är dom och inte vi. Upplevelsen av det har varit  1000 tals demonstranter för rasism i USA ( i sak korrekt ) men inte för att 3900 äldre dog i Sverige p.g.a. av brister i vård och omsorg för äldre, är skrämmande förutom smittorisken. Bara själva att går emot myndigheternas råd att man inte ska samla mera än 50 personer – visar på en respektlöshet för helheten – alla som kämpar inom sjukvården med COVID 19. Det har varit liksom droppen – och en synlig tecken på ett värdegrundsproblem i samhället.

Att tar ansvar för vara handlingar och dess konsekvenser är något som finns inte längre i många befolkningsdelar och särskild i politiken. Exempel är att allt för många skyller på myndigheternas strategi och har sina synpunkter. Utifrån den beredskapen(material, IVAplatser,utrustning,personal mediciner) som vi hade inom sjukvården, kunde man inte besluta en annan väg. Försöka att platta till kurvan – Det visste politiken om och håller därför tyst.

Det är alla politiker inom alla partier det senast 20 åren som har ansvar att beredskapen för att möta en humanitär katastrof som COVID 19 har var varit skrämmande låg. Men ingen vill erkänna att det egna felbeslut lag grunden till massdöende av äldre – särskild inte äldre tidigare politiker, professorer och experter som gnäller nu på allt. Det deras beslut bäddade för detta elände.

Vi är ett vackert land med många möjligheter – men vi måste först få ordning själva på oss och vart land igen – innan vi kan igen blir en förebild igen för andra. Sverige är inte längre en förebild för andra – men har mycket goda förutsättningar att blir det igen om vi alla gemensamt har ett intresse och viljan att går ”BACK ON TRACK”.

Det gäller för oss alla –  att vara ärlig, tar ansvar och sätter VI förre JAG.